Avveckla de religiösa skolorna på sikt

Med jämna mellanrum kommer rapporter om olika former av missförhållanden i religiösa skolor. Vi har Römosseskolan som drivs i muslimsk regi och där rektorn farit till Somalia med skolans pengar (och styrelsen hävdar att de inte har med det att göra. Hur okunnig får man vara i en styrelse?) och nu en friskola i Borlänge där elever med problem och ångest får höra att de inte tror tillräckligt och uppmanas be istället för att få hjälp. Sen finns Waldorfskolan i Järna med sin sektliknande pedagogik där barnen sorterades efter sinnelag och där styrka (fysisk och mental) var det som premierades.

Det finns ingen anledning att ha religiösa skolor i ett sekulärt land som Sverige. Det är en otrolig slapphet att sådana skolor hela tiden tillåts starta (men nu hörs röster för att inte tillåta nya religiösa skolor). Vill man att barnen ska få religiös undervisning fanns i alla fall förr söndagsskolor. Utövande av religion måste anses som en fritidsaktivitet som andra.

Det sägs att religiösa skolor minsann följer svensk läroplan och det finns säkert de som gör det. Men själva poängen med en religiös skola är väl att den ska präglas av religion. Det är självklart att undervisa om religion i skolan, för religionen är ju en del av vår och andra kulturer. Men inte att tillämpa den i skolan. Det hör fritiden till.

Därför bör inga nya religiösa skolor få tillstånd och de befintliga avvecklas på sikt. Religiösa skolor hör inte hemma i Sverige.

Känner moderaterna inte till gigekonomin?

Moderaterna verkar leva i sin egen värld, långt från de människor man ständigt talar om.

Arbetslinjen ska gälla, säger man. Folk ska arbeta, inte leva på bidrag. Därför behöver vi ett bidragstak menar man. Och det är framför allt utrikes födda man talar om.

Varför kan moderaterna aldrig kolla verkligheten. Det är som om man tror att folk väljer att vara arbetslösa, att man hellre lever på bidrag. Uppenbarligen har man aldrig hört talas om den s k gigekonomin och gigjobben. Det är den typ av jobb där man rings in när arbetsgivaren har behov. Först till kvarn får uppdraget. För det är ju inte riktiga jobb. Man får inte betalt när man inte utför uppdraget, man ska hela tiden vara på tå för att inte missa ett arbetstillfälle. Försäkringar och pensionsgrundande inkomst kan man glömma. Det är den här sortens s k enkla jobb som moderaterna m fl i högerblocket efterlyser. De flesta som har dem är utrikesfödda. 

Det går inte att leva på den här typen av jobb. Samtidigt vill ju moderaterna luckra upp arbetsrätten. Det räcker väl inte med det som en del av parterna kom överens om förra året, för att undvika lagstiftning om arbetsrätten. För med uppluckrad arbetsrätt får arbetsgivarna ännu mer att säga till om. 

Samtidigt stiger hyror (särskilt om marknadshyror införs) och priser. Moderaterna & co vill ändå begränsa bidragen till människor som redan lever på marginalen. Samtidigt vill man ha ännu mer rutbidrag till dem som ofta har råd att betala sina ruttjänster själva. Det är total cynism och inget annat. 

Sverige har inte råd med moderatpolitik.

Ännu ett juridiskt övergrepp på barn

Nu har det hänt igen. En domstol har återigen begått ett övergrepp mot ett barn, i strid med barnkonventionen.

Det handlar om flickan Sofie som tvingades lämna sitt familjehem där hon levt hela sitt liv och där hon betraktade fosterföräldrarna som sin mamma och pappa. Hon placerades vid tolv års ålder på ett HVB-hem långt från hemorten. Sen dess har hon vädjat på olika sätt till olika instanser för att få flytta hem, alltid med negativt resultat.

Till sist fick hon sig en advokat tilldelad som har tagit hennes fall till kammarrätten. Men där förlorade hon nu. Hon måste stanna på HVB-hemmet där hon upplever sig otrygg, till skillnad från i familjehemmet. Kammarrätten gick på socialtjänstens linje, som menar att hon är mer trygg på HVB-hemmet.

Att hon flyttades från början  berodde på att en pojke i familjens närhet var påflugen och att flickan riskerade att antastas. Men pojken har flyttat sen länge. Trots det får hon inte komma hem. 

Hon är i princip satt i fängelse. Vad gör det med ett barn? Hennes tillit till myndigheter? Vår tillit till myndigheter. Barnkonventionen har som vanligt satts ur spel. Familjehemmet och flickan vill inget hellre än att återförenas. Men åren går och hon fortsätter vara inspärrad. I skilsmässofall brukar barn från tolv års ålder få påverka vad som ska hända med dem efter skilsmässan, var de vill bo etc. Varför gäller det inte här? Skulle det vara så att det finns icke redovisade skäl till att hon inte får komma hem, då måste det i alla fall sägas, inte vad, men att. Som det är nu verkar myndigheternas agerande enbart grymt.

Flickan är berövad sina mänskliga rättigheter. Hur länge ska sådana här övergrepp få pågå i Sverige? Och de vi i allmänheten får reda på är förmodligen bara en promille av allt som händer med barn i lagens namn. Socialtjänsten hänvisar till lagen. Hur kan vi ha så omänskliga lagar i det här landet?

Hinner vi ställa om till 2040?

Många i politisk ställning har plötsligt insett att oj, vi kanske måste göra något för att uppnå klimatmålen. Vi propagerar för elbilar. 

Men vad upptäcker man då? Det finns inte tillräckligt med laddstolpar. Och hur ska dessa horder av bilar som nu står parkerade på städernas gator och i förortsområden, kunna få en laddstolpe var?

Och oj, det är brist på halvledare som ingår i batterierna till dessa bilar.

Nu startar vi en batterifabrik i Norrland. Men oj, vad ska få vi få mineralerna till dessa batterier ifrån? Vi måste öppna gruvor eller importera. Gruvnäringen är förstås inte särskilt miljövänlig, varken här eller där. Och vilken miljö ska offras för att bryta dessa mineraler? 

Men oj, elnäten räcker inte till. Det har vi inte gjort något åt förrän under galgen. 

Och när byggs tågtrafiken ut? Några säger att bensinbilar kommer att förbjudas 2025 eller 2030. Vilken infrastruktur finns för att göra detta möjligt? 

Knappt någonting har gjorts för att ens komma till skott med de enklaste åtgärder. Man har bara sagt att vi ska ha elbilar och snart elflyg. Planer finns på papper men det kommer att kräva enorma kostnader. Törs politikerna verkligen genomföra dem och framför allt när? 

Det är bara 19 år till 2040 då klimatmålen (som inte ens är tillräckliga) ska vara uppfyllda. Känns 2002 särskilt länge sen? Det är 19 år. Det är vad det tar för en människa att bli vuxen. Alla som är föräldrar vet hur fort det går. 

Det är som om vi tror att vi inte behöver göra något nu, allt kommer som ett mirakel att ha ordnat sig till 2040. Så är det inte.  Kommer vi ens att hinna få till bara det ovanstående på 19 år? 

Sorry, men jag tvivlar.

Äntligen kan Stockholm bli vackrare

 Stockholm har skaffat en ny arkitekturpolicy meddelade DN idag. "När det gäller tillskott i befintliga miljöer är det noga att vi ser till områdets karaktär" säger stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (m). 

Ja, det är verkligen på tiden. Kanske bestämde sig Stockholms politiker efter att ha sett resultatet av tillbyggnaden till Liljevalchs museum på Djurgården. En cementklump med runda hål i fasaden som mest påminner om ett parkeringshus. Det är helt apart från Liljevalchs ursprungliga byggnad och man kan inte ens gissa att de hör ihop. 

Det har ju funnits en tendens i Stockholm att vilja bygga spektakulära byggnader i känsliga miljöer, gärna nära vattnet, i decennier nu. Det s k Waterfront är t ex ett exempel, en märklig pendang till Stadshuset intill. Ett annat den berlinmur längs med järnvägen norrut, som bara består av en svart vägg.

Lyckligtvis lyckades man stoppa det s k guldhuset som skulle ligga på Blasieholmen precis vid Nybroviken. Det skulle bli ett nytt nobelmuseum ville man. Men där blev protesterna för höga. Man vågar inte tänka på hur Slussen kommer att se ut när den väl bli klar. Hinner den nya arkitekturpolicyn tillämpas på den?

I alla fall bör alla kommande arkitektuppdrag förses med den nya policyn, så att arkitekterna inte bara tittar på byggnaden, utan även på omgivningen. Det har saknats länge i Stockholm.

Varför är vi så mesiga i Sverige?

 I övermorgon släpps alla restriktioner mot corona. Det är efterlängtat, inte minst från olika näringar som drabbats särskilt hårt av pandemin. Men smittskyddsläkarna är oroliga. Och det är väl dem som befinner sig närmast verksamheten, dvs vården, som man bör lyssna på. 

I början av september steg smittotalen mer än de gjorde i september förra året. Och då var ingen vaccinerad. Nu sägs vi ha en 70-procentig vaccintäckning i landet bland personer över 16 år. Ändå sprids viruset med förnyad kraft. Dessutom på äldreboenden, alltså bland de mest sköra bland invånarna i landet. 

Och det därför att man inte kan kräva att de som arbetar inom vården och äldreomsorgen ska vara vaccinerade. Nu börjar röster höras också från politiskt håll att det kanske inte borde vara så. Men lagar och juridik lägger som vanligt käppar i hjulet för sunt förnuft. En lagändring måste till stånd för att man ska kunna kräva att anställda i vården är vaccinerade. Hur lång tid kommer det att ta? Ska fler äldre behöva dö för att några oansvariga personer tycker att de har större rätt att arbeta i dessa verksamheter än personer som är beroende av dem att kunna känna sig trygga. Håller med den dam i 90-årsåldern som tyckte det var mordförsök att släppa in ovaccinerade i hemtjänsten. 

Man skyller på att de som ännu inte vaccinerat sig är oinformerade. Många kommer från andra länder. Men hur kan man inte vara informerad om denna världsomspännande pandemi? Det är den egoistiska oviljan som talar. Ren dumhet faktiskt. Det är ju inte så att frågan om vaccinering bara gäller dem själva. Att bli sjuk tar resurser för annan vård som redan släpar efter.

Man kan inte tvinga människor att vaccinera sig. Däremot måste det få konsekvenser om man inte gör det. T ex att man inte kan jobba i vård och omsorg som ovaccinerad. Då får man bli omplacerad tills vidare. Och som nyanställd måste man vara vaccinerad. Hur svårt kan det vara att besluta det? När det gäller Cementa var ju regeringen på direkt och körde över alla instanser. 

Svensk mesighet när det gäller vissa saker är flagrant. Vi har ju lagar om pandemirestriktioner. Ovanstående kan väl ingå i den lagen. Kan migrationslagen övertrumfa Barnkonventionen när det gäller lille Tim, kan man väl låta människor som frivilligt och osolidariskt avstår från vaccin, få ta konsekvenserna av det.

Ibland blir man mörkrädd i Sverige

Sverige är ett märkligt land på många sätt. De kvinnor som kommit från IS till Sverige på sista tiden har bara släppts ut i samhället efter ett kort förhör. Deras säkerhetspolitiska status har inte fastslagits (enligt SVT Rapport idag) och brottsmisstankarna kvarstår. Men de befinner sig nu i det svenska samhället utan tydlig kontroll vad det verkar.

Samtidigt vill Sverige (Migrationsverket) utvisa en treåring ensam till Nigeria enligt en artikel i DN idag. Han föddes av en mamma som tydligen är psykiskt sjuk och inte kan ta hand om pojken (och nu är utvisad till Nigeria då hon saknar asylskäl). Pojken omhändertogs elva dagar gammal och vid fyra månaders ålder placerades han i ett fosterhem där han varit sedan dess och behandlas som en i familjen. Han har inte upplevt några andra föräldrar. Denna pojke vill man nu rycka upp ur den enda trygghet han har och skicka till Nigeria där han aldrig varit. Mamman är som sagt psyksjuk och visade inget intresse för pojken då hon, innan sin utvisning, fick träffa honom. Migrationsverket menar att det finns släktingar i Nigeria som kan ta hand om honom. Men den enda släkting som visat intresse är pojkens morbror som bor i Sverige.

Här har vi åter ett "lilla hjärtat-fall". Barnkonventionen, som är lag i Sverige, ska tydligen inte tillämpas i detta fall (heller), utan det är Migrationsverkets lag som gäller. Migrationsöverdomstolen går på verkets linje och går inte att överklaga. Vad är det för människor som tolkar lagarna? När det gäller så här små barn borde Barnkonventionen självklart vara det man följer. 

Men som vanligt finns inget sunt förnuft i juridiken. Kvinnor misstänkta för krigsbrott får röra sig fritt i landet, medan en liten treåring ska ensam förpassas till ett land han aldrig sett. Ibland blir man mörkrädd i det här landet.

Låt skolstarten variera i ålder

Varför är det så känsligt att säga att pojkar som grupp mognar senare än flickor? Varenda människa som gått i skolan har väl märkt detta. Jag minns själv hur jag som skolbarn tyckte att pojkarna i klassen i allmänhet var barnsligare än tjejerna. Kanske inte alla, men många. Det är ju faktiskt ingen tillfällighet att tjejer ofta söker sig till äldre killar. 

Skolan verkar också ha blivit allt sämre på att handskas med detta. Genusperspektiv är ju inte att alltid se världen ur ett kvinnligt perspektiv. Men hur man än förklarar skillnaden med att pojkar som grupp får sämre skolresultat än flickor, verkar man inte vilja ta till sig att det faktiskt finns en biologisk skillnad i mognad på gruppnivå. 

Jag har ju redan påpekat att skolfolk är livrädda för att använda någon metod som redan tillämpats. Men när jag började skolan i slutet på 50-talet användes skolmognadsprov för att se om det var lämpligt för barnet att börja skolan vid sju års ålder. Jag minns inte hur dessa prov gick till, men jag vet att några jämnåriga fick börja ett år senare. Inget konstigt med det. 

Skolan har förändrats mycket sen dess och även samhället, men något slags mognadstest kanske skulle behövas. Det finns ju så mycket mer forskning nu att ett sådant kanske kan utformas med än större precision. Tyvärr verkar det dock viktigare för skolpolitikerna att barnen ska börja skolan så tidigt som möjligt, helst från fem års ålder. Det verkar snarare vara en kostnadsfråga. Förskoleverksamhet är dyrare än skolverksamhet. 

Men med en flexibel skolstart skulle man kunna slussa in barn i skolan från fem t o m kanske åtta års ålder. Då skulle mogna barn kunna  börja tidigare, medan de som behöver mer tid på sig kan vänta ett par år. Så en första klass skulle kunna bestå av fem-t o m åttaåringar. Om man börjar så, kanske det inte skulle bli ett sånt trauma med elever i olika åldrar i klasserna genom skolåren. Och om några som börjat sent skulle s a s mogna ikapp snittet, kanske de kan få hoppa över en klass. Det har också hänt, åtminstone förr. 

USA befinner sig på ett sluttande plan

 Man tror att man hamnat i Nicaragua när man läser om Texas nya abortlag. Enda skillnaden är att i Nicaragua får kvinnan fängelse i ofta upp till tio år, om hon gör abort. I Texas utdöms istället höga böter till dem som hjälper en kvinna att få abort. Och enda skälet att få det är om kvinnans liv är i fara. Nu kommer kvinnors liv att vara i fara i händerna på illegala abortörer istället. För kvinnor har alltid försökt göra abort genom alla tider, straffbart eller ej. 

I USA (ett flertal stater vill kopiera Texaslagen) ska nu ett angivarsystem utvecklas där alla som vill hjälpa kvinnor till abort ska bötfällas. Det gäller både kvinnans make, eventuella läkare eller t o m taxichaufförer som kör kvinnor till ett abortcentrum (hur nu sådana överhuvudtaget kan finnas med den här lagstiftningen). Nu kan grannar anmäla att de tror någon gjort abort eller lärare eller andra som misstänker detta. Men USA har ju god erfarenhet av angiverisystem. Det fungerade utmärkt under McCarthytiden, när senator McCarthy på 50-talet jagade "kommunister" i hela landet. 

Överallt i detta land hotas demokratin både på nationell och individuell nivå. Både via republikanska staters iver att minska möjligheterna att rösta i val. Och nu hotas kvinnors rätt till sina kroppar. USA befinner sig på ett sluttande plan.

Ett litet steg till en bättre skola?

 Äntligen verkar regeringen försöka göra något åt skolan, detta sorgebarn sedan kommunaliseringen och privatiseringen. 

Nu aviserar utbildningsministern att betygssystemet ska ändras igen. Fast det är ju bra, för det nuvarande systemet verkar inte alls fungera. Tillbaka till ämnesbetyg och central rättning av nationella prov. Det fungerade ju bra en gång, men denna klåfingrighet i skolan har gjort den till en experimentverkstad för diverse hugskott, som oftast visat sig förödande för skolresultaten. 

Det finns en rädsla hos politiker att gå tillbaka, även om det som fanns en gång, faktiskt fungerade. De riskerar (eller tror sig riskera) att bli stämplade som bakåtsträvare och det är ju det värsta som kan drabba en politiker (trots att det var mycket som var bättre förr). 

Men det verkar långt kvar tills regeringen, trots att merparten av medborgarna vill, gör något åt vinstintresset i skolan. Det är en ju huvudanledningen till glädjebetygen. Att locka elever och därmed pengar, blir viktigare än utbildningen i sig. 

Vågar man sedan rensa i floran av religiösa skolor har man kommit en bit på väg. Men varje litet steg till förbättring verkar sitta långt inne. Hinner man göra något åt betygssystemet nu i elfte timmen före valet till att börja med?

Gränsen är nådd för Löfvén

Nu ger Stefan Löfvén upp. Förståeligt, men som han själv säger, helt rätt. 

När någon lämnar sin post är det kutym att man lyfter fram det positiva i personens gärning och visst finns det gott att säga om Löfvén. Han verkar vara en hyvens karl. 

Alla berömmer honom för att han tagit Sverige igenom ett antal kriser. Det har han förvisso och han har nästan slagit knut på sig själv för att klara dem. Men vad lämnar han efter sig?

Han lämnar ett parti på nedåtgående. Hans kompromissvilja har varit så stark att han har tappat bort socialdemokratins själ på vägen. Väldigt många känner inte igen sig i sitt parti längre. Lövfen var beredd att genomföra marknadshyror i vårt land. Han räddades av Vänsterpartiet. Han var beredd att rucka på arbetsrätten. Han räddades av parterna på arbetsmarknaden.

Nu var han beredd att gå skogsägare och strandbyggare till mötes. Verklighetsfrämmande idéer som skulle föra Sverige än längre från klimatmålen. Kanske gick gränsen för honom där. Att vara gisslan hos ett parti som sätter marknaden främst. Som direkterat vilka han får prata med. Att bli en marionett. 

Gränsen har i alla fall alltför länge varit nådd för många socialdemokrater. Kanske kan ett partiledarskifte gjuta nytt blod i socialdemokratin. Kanske törs nästa partiledare samarbeta med Vänsterpartiet för att rycka upp Sverige ur de djupa klyftor vi hamnat i de senaste decennierna. Vi ser fram emot det.

Ingen tror att vi kan drabbas av klimatkris

 En internationell studie visar att endast 40 procent av svenskarna oroar sig för klimatet, mot 58 procent generellt. Dvs 60 procent gör det inte. Det är som om vi svenskar tror att vi inte kan drabbas. Här är allt tryggt och säkert, det är bara utomlands som de stora kriserna inträffar.

Ändå har vi haft både flyktingkris och corona de senaste åren, men flyktingkrisen utspelade sig i stort på ett politiskt plan och vår coronahantering gick ju ut på att inte stänga ner, så många kunde egentligen leva som vanligt då också (men de äldre drabbades hårt). 

Klimatkrisen drabbar ju i första hand fattiga länder visar reportage på nyheterna. Inte ens extremväder känns som det kan komma till oss. Folk solar och badar och gläds åt varmare sommartemperaturer.

Tills häromdagen. Plötsligt vattenfylls hela Gävle. Folk får lämna sina översvämmade hem och skador för miljonbelopp har uppstått. 

I bästa fall ett uppvaknande. Vi är inte immuna. Vi kanske får börja ta klimatkrisen på allvar också i vårt land. T ex genom att bygga vallar mot havet, se över avloppssystem och annat för att motverka översvämningar.

Och inte heller bygga strandnära i fortsättningen. Det är ju absurt att det fortfarande finns folk som vill bo nära stränder, när alla rapporter talar om havsnivåhöjningar på flera meter. 

Det vore klädsamt om Löfvén faktiskt tittar på verkligheten och inte tillmötesgår Annie Lööfs krav på ökade möjligheter att bygga strandnära. Att Annie Lööf skulle göra det verkar uteslutet.

Nu bör sverigeafghanerna få stanna

 Afghanistan är tillbaka på ruta ett. Talibanväldet har återkommit, i värsta fall för väldigt lång tid framåt. Just nu är de lena i mun, men när medieuppmärksamheten lägger sig finns stor risk för att de återgår till sitt tidigare terrorvälde.

Därför är det nu dags att en gång för alla ge de afghanflyktingar som befunnit sig här sen 2015 permanent uppehållstillstånd. Vi har gett dem utbildning och bekostat boende och försörjning för dem sedan dess. Nu måste de få chansen att verkligen etablera sig här. Hur kan någon tro att man kan integreras om hotet om utvisning ständigt hänger över ens huvud? Denna s k migrationspolitik befäster ju istället ett system av första och andra klassens medborgare. Ingen får i princip permanent uppehållstillstånd idag med nuvarande politik. Hur kan man då ens tala om integration, än mindre förvänta sig det.

Nej, ge nu de ungdomar som kom hit 2015 permanent uppehållstillstånd så de verkligen kan börja leva sina liv.

Gör högerns mediepolitik till valfråga

Jan Scherman, f d chef för TV4, har läst mod  eraternas medieprogram. Det går betydligt längre än vad SD har uttryckt. Bl a vill de att SVTs, URs och SRs förvaltningsstiftelse, utse särskilda internrevisorer vars uppgift blir att bl a granska mediebolagens saklighet och opartiskhet. De ska också "vara drivande i nya tillstånds- och budgetprocesser. Man vill också ha en utredning om möjligheten att ge enskilda journalister böter om de bryter mot principerna om opartiskhet och saklighet. Dessutom vill M att en budgetprincip införs där SVT och SR blir skyldiga att regelbundet ta fram förslag på nedskärningar och konsekvenser för dessa. Granskningsnämnden bör också få i uppgift att göra "helhetsgranskningar" av programverksamheten.

Man ser ju vad detta kommer att leda till. Mindre programutbud, räddare journalister och en alltmer tynande tillvaro för public service. Och det är dit man vill komma. 

Det är väldigt viktigt att lyfta mediefrågorna i valet nästa år. Sådana här förslag tenderar att försvinna i den allmänna valpropagandan. Men det handlar om att vi också börjar vandringen mot ett statskontrollerat public service, alltmer likt det som händer i Ungern. Och det är alltså moderaterna som står för dessa förslag, tätt följda av SD och KD. 

Detta måste lyftas fram i valrörelsen. Två av Sveriges största partier, med stöd av ett tredje, vill alltså krympa mångfalden av program i public service. Dessa ska dessutom statligt kontrolleras. Smaka på det!

Positiva besked behövs efter klimatrapport

 Antropocen kallas den här tidsepoken på vår jord, dvs tiden sen människan dök upp på planeten. Ingen kommer att namnge perioden efter oss. 

Tyvärr verkar den tiden närma sig, i geologisk tid, enormt snabbt. FNs klimatpanels senaste rapport är ett enda nödrop till världens regeringar: Gör något radikalt nu, annars blir jorden obeboelig nästa sekel. Mycket är redan för sent. Vi kommer inte att klara målet om en grads uppvärmning längre. 2050 är en alltför lång tid för att uppnå detta. Så vi siktar mot 1,5 graders uppvärmning. Men det kommer att ge effekter vi bara kan ana. Redan nu är extremvädren här och de lär inte bli färre.

Och ju längre vi dröjer med åtgärder, desto mer drastiska kommer de att bli. Det bådar inte gott för demokratin. För om vi inte frivilligt gör något kommer vi att bli tvingade, kanske av någon auktoritär regim. Det i sin tur kan leda till uppror, kanske krig.

Och vem ska hantera den flyktingkatastrof på grund av miljöhot som i princip redan står för dörren? Finns någon sådan beredskap någonstans? 

Nu är tid för handling för om vi  bara får undergångsrapporter kommer snart diverse konspirationsteoretiker att gå bärsärk och skapa kaos i våra samhällen. USA är redan på gång liksom Brasilien. Det kan trigga människor att begå terrorhandlingar för att de inte står ut eller välta demokratin för att politikerna är handlingsförlamade inför hoten mot vår livsmiljö. Eller bara strunta i allt och fortsätta som förut för det är ändå ingen idé.

Så nu behöver vi positiva besked. En rapport som matchar klimatpanelens rapport med allt det positiva som pågår för att hindra att panelens scenarion blir verklighet. Där behöver forskare och politiker samarbeta för att ingjuta hopp i oss alla. Det är inte för sent än.