Känner moderaterna inte till gigekonomin?

Moderaterna verkar leva i sin egen värld, långt från de människor man ständigt talar om.

Arbetslinjen ska gälla, säger man. Folk ska arbeta, inte leva på bidrag. Därför behöver vi ett bidragstak menar man. Och det är framför allt utrikes födda man talar om.

Varför kan moderaterna aldrig kolla verkligheten. Det är som om man tror att folk väljer att vara arbetslösa, att man hellre lever på bidrag. Uppenbarligen har man aldrig hört talas om den s k gigekonomin och gigjobben. Det är den typ av jobb där man rings in när arbetsgivaren har behov. Först till kvarn får uppdraget. För det är ju inte riktiga jobb. Man får inte betalt när man inte utför uppdraget, man ska hela tiden vara på tå för att inte missa ett arbetstillfälle. Försäkringar och pensionsgrundande inkomst kan man glömma. Det är den här sortens s k enkla jobb som moderaterna m fl i högerblocket efterlyser. De flesta som har dem är utrikesfödda. 

Det går inte att leva på den här typen av jobb. Samtidigt vill ju moderaterna luckra upp arbetsrätten. Det räcker väl inte med det som en del av parterna kom överens om förra året, för att undvika lagstiftning om arbetsrätten. För med uppluckrad arbetsrätt får arbetsgivarna ännu mer att säga till om. 

Samtidigt stiger hyror (särskilt om marknadshyror införs) och priser. Moderaterna & co vill ändå begränsa bidragen till människor som redan lever på marginalen. Samtidigt vill man ha ännu mer rutbidrag till dem som ofta har råd att betala sina ruttjänster själva. Det är total cynism och inget annat. 

Sverige har inte råd med moderatpolitik.

Ännu ett juridiskt övergrepp på barn

Nu har det hänt igen. En domstol har återigen begått ett övergrepp mot ett barn, i strid med barnkonventionen.

Det handlar om flickan Sofie som tvingades lämna sitt familjehem där hon levt hela sitt liv och där hon betraktade fosterföräldrarna som sin mamma och pappa. Hon placerades vid tolv års ålder på ett HVB-hem långt från hemorten. Sen dess har hon vädjat på olika sätt till olika instanser för att få flytta hem, alltid med negativt resultat.

Till sist fick hon sig en advokat tilldelad som har tagit hennes fall till kammarrätten. Men där förlorade hon nu. Hon måste stanna på HVB-hemmet där hon upplever sig otrygg, till skillnad från i familjehemmet. Kammarrätten gick på socialtjänstens linje, som menar att hon är mer trygg på HVB-hemmet.

Att hon flyttades från början  berodde på att en pojke i familjens närhet var påflugen och att flickan riskerade att antastas. Men pojken har flyttat sen länge. Trots det får hon inte komma hem. 

Hon är i princip satt i fängelse. Vad gör det med ett barn? Hennes tillit till myndigheter? Vår tillit till myndigheter. Barnkonventionen har som vanligt satts ur spel. Familjehemmet och flickan vill inget hellre än att återförenas. Men åren går och hon fortsätter vara inspärrad. I skilsmässofall brukar barn från tolv års ålder få påverka vad som ska hända med dem efter skilsmässan, var de vill bo etc. Varför gäller det inte här? Skulle det vara så att det finns icke redovisade skäl till att hon inte får komma hem, då måste det i alla fall sägas, inte vad, men att. Som det är nu verkar myndigheternas agerande enbart grymt.

Flickan är berövad sina mänskliga rättigheter. Hur länge ska sådana här övergrepp få pågå i Sverige? Och de vi i allmänheten får reda på är förmodligen bara en promille av allt som händer med barn i lagens namn. Socialtjänsten hänvisar till lagen. Hur kan vi ha så omänskliga lagar i det här landet?

Hinner vi ställa om till 2040?

Många i politisk ställning har plötsligt insett att oj, vi kanske måste göra något för att uppnå klimatmålen. Vi propagerar för elbilar. 

Men vad upptäcker man då? Det finns inte tillräckligt med laddstolpar. Och hur ska dessa horder av bilar som nu står parkerade på städernas gator och i förortsområden, kunna få en laddstolpe var?

Och oj, det är brist på halvledare som ingår i batterierna till dessa bilar.

Nu startar vi en batterifabrik i Norrland. Men oj, vad ska få vi få mineralerna till dessa batterier ifrån? Vi måste öppna gruvor eller importera. Gruvnäringen är förstås inte särskilt miljövänlig, varken här eller där. Och vilken miljö ska offras för att bryta dessa mineraler? 

Men oj, elnäten räcker inte till. Det har vi inte gjort något åt förrän under galgen. 

Och när byggs tågtrafiken ut? Några säger att bensinbilar kommer att förbjudas 2025 eller 2030. Vilken infrastruktur finns för att göra detta möjligt? 

Knappt någonting har gjorts för att ens komma till skott med de enklaste åtgärder. Man har bara sagt att vi ska ha elbilar och snart elflyg. Planer finns på papper men det kommer att kräva enorma kostnader. Törs politikerna verkligen genomföra dem och framför allt när? 

Det är bara 19 år till 2040 då klimatmålen (som inte ens är tillräckliga) ska vara uppfyllda. Känns 2002 särskilt länge sen? Det är 19 år. Det är vad det tar för en människa att bli vuxen. Alla som är föräldrar vet hur fort det går. 

Det är som om vi tror att vi inte behöver göra något nu, allt kommer som ett mirakel att ha ordnat sig till 2040. Så är det inte.  Kommer vi ens att hinna få till bara det ovanstående på 19 år? 

Sorry, men jag tvivlar.