Alternativen är glasklara

Medierna, som idag styr det mesta av "valinformationen", talar omedelbart om vinnare och förlorare sedan de rödgröna presenterar sitt valmanifest. Det blir patetiskt, när det för merparten av det svenska folket handlar om någon tusenlapp hit eller dit. Man är helt fixerad vid plånboken. Det är ändå andra prishöjningar, räntan o dyl utanför politikens kontroll som avgör om man får det kärvt eller inte.
För de sjuka, arbetslösa och de fattigaste pensionärerna finns bara ett alternativ att rösta på - det rödgröna. De rödgröna vill att välfärdstjänsterna ska ha en prisnivå som alla kan klara. Om de också ska hålla en god kvalitet för alla krävs att det är behoven och inte utbudet som styr (i alla fall om det är skattefinansierat, privata alternativ som finansierar sig själva har alltid funnits för dem som haft råd).
Alliansen satsar på den välbeställda medelklassen (trots att de retoriskt motsäger detta). De extra 100- till 1000-lapparna (mer ju mer man tjänar) i skattesänkning blir ju inte mycket för dem med lägre inkomster, för där äter prishöjningar m m snabbt upp extrakronorna, medan de välbeställda får mer att röra sig med. Och fler jobb har det ju inte blivit med den här politiken.
De generella välfärdssystemen i form av sjuk- och arbetslöshetsförsäkring (som alliansen kallar bidrag) har underminerats av alliansens politik och kastat ut redan svaga i fattigdom och bidragsberoende (socialbidrag).
Ska det vara så förbannat svårt att se skillnad på de här alternativen (dvs inriktningen på politiken snarare än enskilda förslag om 100-lappar hit eller dit) att man inte vet vad man ska välja? Det handlar helt enkelt om man vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt eller ett där de som är välbeställda får merparten av samhällets stöd.
Och vill man dessutom för ett ögonblick titta upp ur plånboken och se att vi lever i en global värld med alltmer accelerande miljöproblem så kan man ju inte rösta på ett alternativ där Andreas Carlgren är miljöminister och där ambitionsnivån ligger nära noll. Det går alltid att göra mer, men alliansen gör mindre.
Är vi så indoktrinerade av mediernas personfixering att vi inte kan se helheten? Alternativet borde vara glasklart för alla som bryr sig om något annat sig själva.

Många väntar på att bli sedda i valrörelsen

DN:s Annika Ström Melin kommenterar i ett ledarstick att Thomas Bodström åker till USA för att bo där några månader. "Bodström lovar att komma tillbaka nästa vecka och sedan stanna över valet innan han återvänder till USA. Socialdemokraterna litar tydligen på att väljana kan vänta", skriver hon.
Men det är inte Thomas Bodström väljarna väntar på, Annika Melin. Väldigt många väntar på att bli synliggjorda i det här valet. Det gäller ungdomar, ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka. Dvs de som inte ens har pengar att göra avdrag från. Som jag skrev igår, det är de besuttnas problem som står i centrum denna valrörelse (och vad annat kan man vänta med en regering vid makten som mest ägnat sig åt att berika de rika). De andras problem berörs knappt. Och vart tog miljö- och klimatfrågorna vägen? De berör ju oss alla.

De besuttna journalisterna

Eva Franchell skriver en bra ledare i dagens Aftonblad (ABs ledarsida är ett ljus i det borgerliga mörkret) om att partiledarutfrågningen handlar mest om överklassproblem. Det är en sorglig utveckling hos dagens journalister, att de numera i allt högre grad representerar den besuttna klassen och därmed också ägnar sig åt de problem som mest rör dem själva, dvs rut-bidrag, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt (de flesta som syns i stockholmsmedierna verkar på bo Söder i Stockholm).
Och då fylls medierna av siffror och statistik som rör de mest bemedlade, som verkar gå i taket vid minsta förändring i förmögenhetsutvecklingen. Som om de skulle märka några hundralappar hit eller dit. Det gör däremot de som får vända på slantarna i slutet av månaden. Men det är en värld som varken merparten av politikerna eller journalisterna förstår sig på eller verkar kunna sätta sig in i.
Därför får partiledarna sitta och rabbla siffror och statistik i TV, vilket naturligtvis överhuvudtaget inte fastnar hos väljarna. Det gör bara en tydlig berättelse om vilket samhälle man vill ha. Men den chansen verkar de inte få i SVTs utfrågningar.

Den ständigt magsura Lena Mellin

Det måste vara jobbigt att också ha Aftonbladets politiska kommentator emot sig, som om inte Henrik Brors i DN vore nog. Vad Mona Sahlin än gör, stöter Lena Mellin upp magsura kommentarer. "Nej bättre kan du", skriver Lena Mellin efter gårdagens partiledarutfrågning. Men i Lena Mellins värld kommer Mona Sahlin aldrig att bli bra nog. Det är sorgligt att ständigt matas med dessa borgerliga politiska skribenter oavsett vilken tidning man än öppnar. Och deras personfixering är total. De vill naturligtvis ha en match mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och helst bortse helt ifrån den olika samhällssyn som alliansen respektive de rödgröna står för.
Tyvärr gäller inte heller ordspråket "tomma tunnor skramlar mest" för Fredrik Reinfeldt. Där är det bara tyst, förutom ordet skattesänkning, som tydligen ska värna välfärdens kärna. Har vi sett något av det hittills?

Persson - en sann folkpartist

Göran Persson kastar sig nu in i valrörelsen, vilket inte lär göra det lättare för socialdemokraterna. Hade han haft vett att avgå innan förra valet kanske läget hade sett helt annorlunda ut i detta val. Väldigt många röster i förra valet var missnöjesröster för att få bort just Persson.
Göran Persson är nämligen i grunden folkpartist. Han låter som en sådan och hela hans regim var sådan. Det som var minst folkpartistiskt hos honom var kommunaliseringen av skolan, det enda område där man som vänster kan hålla med folkpartiet (utom när det gäller friskolor och skolpeng).
Stackars Mona, hon är inte tillräckligt borgerlig enligt Persson. Han vill gå i koalition med folkpartiet. Kanske röstar han på dem också. För inte hjälper han socialdemokraterna med sitt utspel.

Moderaterna har hållit miljölöftet

I ett debattinlägg i Nya Wermlandstidningen summerar riksdagsledamoten Stina Bergström (mp) alliansens insatser på miljöns område. Och de har gjort en hel del insatser. Men väldigt få har gynnat miljön. Tvärtom tar Sverige ständiga kliv bakåt på miljöområdet. Inom i stort sett alla områden har beslut tagits som missgynnar miljön.
Det gäller kemikalier, där vi nu tillåter kadmium i mat och skatten på konstgödsel har tagits bort. Det gäller rovdjurspolitiken där vi nu tillåter jakt på fridlysta djur (varg och val). Strandskyddet har urholkats. Slopandet av Djurskyddsmyndigheten har lett till minskad kontroll av djurbesättningarna. Vägar prioriteras framför järnväg. Nya kärnreaktorer blir tillåtna, stick i stäv med 1980 års folkomröstning. Och klimatmålen ska uppfyllas i andra länder, "för vi är ju så duktiga ändå och ligger så långt fram", enligt regeringens egen utsago.
Moderaterna sade inför valet 2006 att miljön inte var prioriterad. Det vallöftet har de i alla fall hållit.

Alliansen på tomgång i SVT-debatt

Har hört en del av partidebatten med Sverker Olofsson i SVT. Nu handlar det bara om skatterna igen, men annars har det blivit väldigt tydligt vilken tomgång alliansen går på när man talar om välfärd.
De svänger sig med ord som traditionellt förknippats med vänstern, men deras tolkning handlar hela tiden om att trygghet innebär att kunna välja vårdgivare (inte att de som finns går på knäna), att de skattepengar som faktiskt kommer in ska användas till vinst i välfärdssektorn snarare än att stärka verksamheten (t ex att starta fler skolor än som behövs på annan verksamhets bekostnad), arbetslinjen handlar om att kasta ut folk ur försäkringar (arbetslöshet och sjukförsäkring) som varit grundbulten i välfärdssamhället.
Trovärdigheten sjönk verkligen för alliansen när realpolitiken debatterades och de rödgröna stärkte sina kort. T o m Tomas Östros kändes äkta och engagerad, medan Borg trött på slutet nämnde att vi i alliansen satsar på "välfärd och trygghet" och lät som om han överhuvudtaget ine förstod dessa ords innebörd.