Bostadsbristen är ett av samhällets största problem. Man talar om låg rörlighet och inlåsningar.
Detta vill borgarna lösa med marknadshyror. En reform som skulle kasta ut en hel del människor på gatan och därmed öka samhällets problem.
Men varför inte göra något mycket enklare: avskaffa reavinstskatten och återinför förmögenhetsskatten. Då skulle inte en skatt direkt på en lägenhets/husförsäljning påverka affären. Däremot behövs en förmögenhetsskatt för att någorlunda stävja de ökande klyftorna. Det är orimligt att människor med stora inkomster (oftast inte från arbete)lever gott på vårt gemensamma utan att bidra till det.
Det måste finnas lösningar som inte går ut över dem som har sämre ekonomiska förutsättningar.
tisdag 26 mars 2019
fredag 22 mars 2019
Alla vill väl göra bostadskarriär eller..?
Ett av borgarnas favoritord i bostadspolitiken är bostadskarriär. Det finaste som finns för dem är att kunna göra bostadskarriär. Ett ord som i sig innehåller en hierarki.
Från borgerligt håll duger det inte att bo i hyresrätt. Det är alltid ett övergående stadium innan man etablerat sig tillräckligt för att kunna köpa en bostad. Deras utgångspunkt är att ingen egentligen vill bo i hyresrätt. Det är därför man talar om karriär. Alla vill väl göra karriär eller? Och karriär är att äga en bostadsrätt, helst i innerstan, annars en villa i närförort.
Men vi är faktiskt många som vill bo i just hyresrätt. I allmännyttan har man stor frihet att själv tapetsera och beställa tillägg. Dessutom behöver man bara ringa om något som hör till lägenheten går sönder, så kommer någon snabbt och reparerar eller ger dig nytt (utan hyreshöjning).
En nackdel är att hyresrätten som boendeform är så missgynnad ekonomiskt i förhållande till bostadsrätt och villa. Och det är ett politiskt val.
Den andra nackdelen är att det finns för få hyresrätter (och att borgarna gör allt för att de ska bli färre med ombildningar och utförsäljningar). Det är den boendeform som är mest efterfrågad. Så kanske är det så att vi som faktiskt bor i hyresrätt, är de som verkligen gjort bostadskarriär.
Från borgerligt håll duger det inte att bo i hyresrätt. Det är alltid ett övergående stadium innan man etablerat sig tillräckligt för att kunna köpa en bostad. Deras utgångspunkt är att ingen egentligen vill bo i hyresrätt. Det är därför man talar om karriär. Alla vill väl göra karriär eller? Och karriär är att äga en bostadsrätt, helst i innerstan, annars en villa i närförort.
Men vi är faktiskt många som vill bo i just hyresrätt. I allmännyttan har man stor frihet att själv tapetsera och beställa tillägg. Dessutom behöver man bara ringa om något som hör till lägenheten går sönder, så kommer någon snabbt och reparerar eller ger dig nytt (utan hyreshöjning).
En nackdel är att hyresrätten som boendeform är så missgynnad ekonomiskt i förhållande till bostadsrätt och villa. Och det är ett politiskt val.
Den andra nackdelen är att det finns för få hyresrätter (och att borgarna gör allt för att de ska bli färre med ombildningar och utförsäljningar). Det är den boendeform som är mest efterfrågad. Så kanske är det så att vi som faktiskt bor i hyresrätt, är de som verkligen gjort bostadskarriär.
söndag 17 mars 2019
De gör det bara för pengarna
Den senaste veckan har vi sett två snyftande liberaler. Dels Cecilia Wikström, som uppmanats välja mellan EU-parlamentet eller sina många styrelseuppdrag. Dels Emma Carlsson Löfdahl som hyr lägenhet av sin make, till ockerhyra dessutom, och som riksdagen betalar till henne (och maken får man förmoda).
Ingen av dem har någon som helst förståelse för att det kan finnas intressekonflikter eller moraliska aspekter på det de gör. Huvudsaken är att de kan kamma hem storkovan. Cecilia Wikström är nu petad från topplaceringen på EU-listan och klagar bittert i medierna.
Emma Carlsson Löfdahl uppmanades att lämna sin riksdagsplats. Istället lämnade hon partiet och sitter kvar som politisk vilde. Hon är så gnidig så hon vill sitta kvar och få ut pengar för sin oskäliga hyra så länge att hon kan ta ut riksdagspension.
Dessa kvinnor verkar inte ha något egentligt intresse av politiken, utan ser snarare en chans att håva in så mycket pengar som möjligt. De verkar sitta i riksdagen och politiken för att gynna egenintresset.
Ingen av dem har någon som helst förståelse för att det kan finnas intressekonflikter eller moraliska aspekter på det de gör. Huvudsaken är att de kan kamma hem storkovan. Cecilia Wikström är nu petad från topplaceringen på EU-listan och klagar bittert i medierna.
Emma Carlsson Löfdahl uppmanades att lämna sin riksdagsplats. Istället lämnade hon partiet och sitter kvar som politisk vilde. Hon är så gnidig så hon vill sitta kvar och få ut pengar för sin oskäliga hyra så länge att hon kan ta ut riksdagspension.
Dessa kvinnor verkar inte ha något egentligt intresse av politiken, utan ser snarare en chans att håva in så mycket pengar som möjligt. De verkar sitta i riksdagen och politiken för att gynna egenintresset.
lördag 16 mars 2019
Barn är inget miljöproblem
Jag har sett en ny trend bland dem som diskuterar miljöproblem. En av dem är Hanne Kjöller i DN.
Hon m fl talar om barn som ett miljöproblem. Närmast ännu ofödda barn. Att sätta barn till världen bidrar till att slita på planeten menar hon.
Det är klart att varje människa sätter ett miljöpåverkande fotavtryck. Men vad finns det för anledning att skuldbelägga också önskan om att skaffa barn. Att sluta flyga, skaffa elbil, äta mindre kött är ändå sådant som människor kan göra om det verkligen gäller. Men att få barn är ändå ett grundläggande mänskligt behov. Några avstår frivilligt av olika skäl, men knappast för att barn skulle vara ett miljöproblem.
Det är väl desto viktigare att fokusera på det som är verkligt miljöförstörande, som oljeutvinning, utfiskning av haven, spridande av farliga kemikalier m m, som stora, ofta internationella, företag sysslar med. Det är dessa som måste sluta med sina verksamheter, istället för att debattörer ska skuldbelägga människor för grundläggande behov.
Jag gläds åt Greta Thunberg och hennes kamp mot miljöförstöringen som leder till klimatförändringar. Men det är svårt att inte vara pessimist. Dessvärre tror jag redan det är för sent att stoppa klimatförändringarna. Men det betyder inte att man inte ska försöka. Tyvärr ser jag få tecken på det.
Hon m fl talar om barn som ett miljöproblem. Närmast ännu ofödda barn. Att sätta barn till världen bidrar till att slita på planeten menar hon.
Det är klart att varje människa sätter ett miljöpåverkande fotavtryck. Men vad finns det för anledning att skuldbelägga också önskan om att skaffa barn. Att sluta flyga, skaffa elbil, äta mindre kött är ändå sådant som människor kan göra om det verkligen gäller. Men att få barn är ändå ett grundläggande mänskligt behov. Några avstår frivilligt av olika skäl, men knappast för att barn skulle vara ett miljöproblem.
Det är väl desto viktigare att fokusera på det som är verkligt miljöförstörande, som oljeutvinning, utfiskning av haven, spridande av farliga kemikalier m m, som stora, ofta internationella, företag sysslar med. Det är dessa som måste sluta med sina verksamheter, istället för att debattörer ska skuldbelägga människor för grundläggande behov.
Jag gläds åt Greta Thunberg och hennes kamp mot miljöförstöringen som leder till klimatförändringar. Men det är svårt att inte vara pessimist. Dessvärre tror jag redan det är för sent att stoppa klimatförändringarna. Men det betyder inte att man inte ska försöka. Tyvärr ser jag få tecken på det.
måndag 18 februari 2019
Skattebetalarna ska betala för marknadshyrorna
Lobbyisterna för marknadshyror blir allt vildare. Flera välkända ekonomer och professorer har varit ute i media och förklarat att bostadsbristen avhjälps med marknadshyror.
Senast var det Lars Jonung och Roland Andersson i lördagens DN som ondgjorde sig över att bara nyproduktion ska omfattas av marknadshyror (vilket sker redan). Nej ALLA ska med!
Argumenten är helt obegripliga. På vilket sätt blir det fler hyresrätter för att några tvingas från hus och hem?
Men det mest absurda av deras argument är att det är bättre med generösa bostadsbidrag än med statligt subventionerat byggande. De menar alltså att det är bättre att samhället (dvs vi skattebetalare) står för bostadsbidrag till tusentals familjer hur länge som helst, än att staten subventionerar byggande, där kostnaden upphör när huset är klart. Det är ju en helt obegriplig ekvation.
Jag tycker bostadsbidrag är viktiga och fler kommer ändå behöva det så dyr som nyproduktion är. Men att i princip sätta i system att staten ska stå för medborgarnas boende kan ju inte vara långsiktigt. Det kommer att innebära att bidragen minskar över hela linjen för att till slut upphöra (men det är kanske det som är syftet?)
Marknadshyror kommer att öka kostnaderna också för socialbidrag, när människor inte kan leva på sin lön för att boendekostnaden slukar alltmer av den.
Och till slut är väl nödbostäder av enklare slag det som återstår för den som inte passar på marknaden. Cynismen saknar motstycke hos de här gubbarna som har sitt på det torra.
För att inte tala om de politiker som instämmer i ropen om marknadshyror. De ser bara den vinst som byggbolagen kan göra om marknadshyror införs.
Senast var det Lars Jonung och Roland Andersson i lördagens DN som ondgjorde sig över att bara nyproduktion ska omfattas av marknadshyror (vilket sker redan). Nej ALLA ska med!
Argumenten är helt obegripliga. På vilket sätt blir det fler hyresrätter för att några tvingas från hus och hem?
Men det mest absurda av deras argument är att det är bättre med generösa bostadsbidrag än med statligt subventionerat byggande. De menar alltså att det är bättre att samhället (dvs vi skattebetalare) står för bostadsbidrag till tusentals familjer hur länge som helst, än att staten subventionerar byggande, där kostnaden upphör när huset är klart. Det är ju en helt obegriplig ekvation.
Jag tycker bostadsbidrag är viktiga och fler kommer ändå behöva det så dyr som nyproduktion är. Men att i princip sätta i system att staten ska stå för medborgarnas boende kan ju inte vara långsiktigt. Det kommer att innebära att bidragen minskar över hela linjen för att till slut upphöra (men det är kanske det som är syftet?)
Marknadshyror kommer att öka kostnaderna också för socialbidrag, när människor inte kan leva på sin lön för att boendekostnaden slukar alltmer av den.
Och till slut är väl nödbostäder av enklare slag det som återstår för den som inte passar på marknaden. Cynismen saknar motstycke hos de här gubbarna som har sitt på det torra.
För att inte tala om de politiker som instämmer i ropen om marknadshyror. De ser bara den vinst som byggbolagen kan göra om marknadshyror införs.
måndag 11 februari 2019
Nu ökar borgarna bostadsbristen i Stockholm
Den blå(grön, var finns det gröna?) majoriteten i Stockholm har nu bestämt att 20 000 hyresrätter i allmännyttan ska säljas ut. Hyresrätter i allt från Hökarängen, Fagersjö, Bagarmossen och Skärholmen, till Rinkeby-Tensta ska erbjudas hyresgästerna att köpa (dessutom förmodligen som förra gången det begav sig, till underpris).
Detta är verkligen ett moraliskt lågvattenmärke för den styrande majoriteten. Det har inte talats om annat än bristen på hyresrätter de senaste åren. Ändå tycker denna majoritet att man kan dra bort 20 000 av de få som finns från staden (där 26 000 gick åt under det förra borgerliga styret). Man tar inte ens hänsyn till att det går trögt att sälja bostadsrätter idag. På flera ställen (bl a där jag bor) blir inte nybyggda bostadsrätter sålda.
Nu kan man ju bara hoppas att många av dem som erbjuds lägenheter faktiskt tackar nej. Men säljs de under marknadsvärdet, som sist, är förstås frestelsen stor.
- Det här är chansen att göra det möjligt för människor att göra bostadskarriär, säger Dennis Wedin (M) glatt. Som om inte den chansen funnits hela tiden. Det finns en uppsjö bostadsrätter att välja mellan, vilket inte kan sägas om hyresrätter.
Områdena måste bli mer uppblandade med olika boendeformer är att ett annat argument. Men jag hör inget om att bygga hyresrätter i villatäta områden.
Dessutom kan man verkligen ifrågasätta om man kan sälja allas vår allmännyttiga egendom till enskilda personer. Rent lagligt verkar det ju gå (inget hände förra gången), men moraliskt är det helt förkastligt.
Detta är verkligen ett moraliskt lågvattenmärke för den styrande majoriteten. Det har inte talats om annat än bristen på hyresrätter de senaste åren. Ändå tycker denna majoritet att man kan dra bort 20 000 av de få som finns från staden (där 26 000 gick åt under det förra borgerliga styret). Man tar inte ens hänsyn till att det går trögt att sälja bostadsrätter idag. På flera ställen (bl a där jag bor) blir inte nybyggda bostadsrätter sålda.
Nu kan man ju bara hoppas att många av dem som erbjuds lägenheter faktiskt tackar nej. Men säljs de under marknadsvärdet, som sist, är förstås frestelsen stor.
- Det här är chansen att göra det möjligt för människor att göra bostadskarriär, säger Dennis Wedin (M) glatt. Som om inte den chansen funnits hela tiden. Det finns en uppsjö bostadsrätter att välja mellan, vilket inte kan sägas om hyresrätter.
Områdena måste bli mer uppblandade med olika boendeformer är att ett annat argument. Men jag hör inget om att bygga hyresrätter i villatäta områden.
Dessutom kan man verkligen ifrågasätta om man kan sälja allas vår allmännyttiga egendom till enskilda personer. Rent lagligt verkar det ju gå (inget hände förra gången), men moraliskt är det helt förkastligt.
onsdag 6 februari 2019
Elefanten i klassrummet
Det kommer ständigt nya rapporter om skolans segregering och dåliga resultat. Men det är som om man inte vågar se elefanten i rummet.
I och för sig har nu äntligen frågan om att förstatliga skolan kommit upp på regeringsnivå. Kanske har det gått tillräckligt lång tid från Göran Perssons katastrofala reform att kommunalisera skolan i början av 90-talet, till att våga ta i den, åtminstone påhejad av liberalerna. Men det som verkligen påverkar segregeringen är skolpengen. Att pengar följer eleven istället för skolan. Det kan ju låta rättvist och bra, men elever och framför allt skolor är olika och har olika resurser.
Skolor i välbeställda områden med få problem behöver inte lika mycket resurser som skolor i områden med problem. Det borde säga sig självt, men skolpengen är tydligen helig.
Skolpengen i kombination med att kreti och pleti fått öppna skolor under den också heliga fria etableringsrätten, är huvudorsakerna till att vi står där vi står idag. Vågar någon politiker ändra på det?
I och för sig har nu äntligen frågan om att förstatliga skolan kommit upp på regeringsnivå. Kanske har det gått tillräckligt lång tid från Göran Perssons katastrofala reform att kommunalisera skolan i början av 90-talet, till att våga ta i den, åtminstone påhejad av liberalerna. Men det som verkligen påverkar segregeringen är skolpengen. Att pengar följer eleven istället för skolan. Det kan ju låta rättvist och bra, men elever och framför allt skolor är olika och har olika resurser.
Skolor i välbeställda områden med få problem behöver inte lika mycket resurser som skolor i områden med problem. Det borde säga sig självt, men skolpengen är tydligen helig.
Skolpengen i kombination med att kreti och pleti fått öppna skolor under den också heliga fria etableringsrätten, är huvudorsakerna till att vi står där vi står idag. Vågar någon politiker ändra på det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)