En fläkt av gammelbistånd på nya biståndsplattformen

Regeringen har skickat sin skrivelse Biståndspolitisk plattform till riksdagen. "Med den biståndspolitiska plattformen konsoliderar regeringen sin politik. I plattformen samlas regeringens övergripande biståndspolitiska inriktning och prioriteringar." skriver regeringen.
Och här kan man konstatera moderaternas genomslag i biståndspolitiken. T ex har man ändrat målet för biståndet. Den tidigare målformuleringen löd: Biståndet ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.
I det nya dokumentet heter det istället: Målet för Sveriges internationella bistånd är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.
Här finns en tydlig nyansskillnad. Här ska inte biståndet längre bidra till att skapa förutsättningar, bland andra faktorer som påverkar ett lands utveckling. Nu ska biståndet faktiskt skapa dessa förutsättningar. Dessutom ska vi göra det "för dem", inte som tidigare "för fattiga människor att "förbättra sina levnadsvillkor".
Detta kanske kan tyckas vara hårklyverier, men i det tidigare målet var man noga med att understryka att det är människorna som ska förbättra sina egna levnadsvillkor med hjälp av bl a bistånd. Nu ska vi skapa dessa förutsättningar direkt för dem. En fläkt av gammelbistånd drar förbi.
Detta förstärks av en text på regeringens hemsida om resultat i biståndet. Där står bl a om s k resultatstrategier: "De[resultatstrategierna] anger ett antal uppföljningsbara förväntade resultat som regeringen vill uppnå."
Regeringen vill uppnå resultat. Här kommer återigen regeringen/Sverige in som aktör, snarare än att man vill se resultat åstadkommas av de berörda. Det här handlar om hur man använder språket. Det är hela tiden vi som gör, inte de människor det gäller.
Vi är nu långt ifrån den s k Parisagendan om biståndets effektivitet, där huvudpunkten är att det är mottagarna som sitter i förarsätet.
Det är Sida som administrerar biståndet och arbetar med det i samarbetsländerna. Kanske blir inte skillnaden i synsätt så stor "på marken", men med moderaterna vid biståndsrodret låter det mer som om mottagarna står på socialkontoret och får förhållningsorder. "Vi vill se demokrati i ert land, var god verkställ".

Politikerna vill ha resultat genast

Det är som förgjort. Den gamla bilden av biståndet verkar ha bitit sig fast för evigt. Nu har DN:s Carl Johan Seth försökt sig på en ”analys” som, som vanligt, utgår från en förlegad bild av internationellt bistånd.

Å andra sidan finns idag visst fog för kritik, då det internationella samfundet verkar vara på väg tillbaka till gammalt projektbistånd där man just räknar myggnät istället för att se om malaria faktiskt minskat. Politikerna vill ha mätbara resultat fort, trots att all forskning visar att de långsiktiga effekterna kan dröja flera decennier.

För några år sedan enades det internationella samfundet om den s k Parisagendan, där samarbetsländerna själva skulle äga och styra biståndsinsatserna. Givarna skulle samordna sig på utifrån samarbetsländernas önskemål om de ville stödja en viss typ av insatser, och anpassa sina administrativa system så att länderna inte behövde redovisa resultat på femtielvs olika sätt till olika givare.

Tyvärr verkar man som sagt vara på väg bort från detta igen. Politiker på givarsidan är mer intresserade av hur de själva framstår än att vänta på långsiktiga resultat.

Och vår biståndsminister orkade inte vänta på resultat från utvärderingsmyndigheten Sadev. Istället för att åtgärda det som inte fungerade lade hon ner myndigheten hux flux utan idéer om vad som skulle komma istället. Helt i linje med alliansens övriga hattande.

Under tiden arbetar Sidas utvärderingsenhet vidare, men de kanske har förstått att de långsiktiga resultaten inte kommer under en mandatperiod.

Vår egen roll i segregationen

Erik Ullenhags idé om nystartszoner får alltmera mothugg. Nu instämmer också SvD:s ledare i kritikerkören.
Den självklara frågan ställs om varför just de som bor i miljonprogrammets områden ska ha sina arbetsplatser just där. Om det gäller invandrartäta områden som Rinkeby och Rosengård, minskar ju knappast utanförskapet om de dessutom ska arbeta i det redan segregerade området.
Man hör ju ibland det sanslösa argumentet att t ex Sida borde placeras i Tensta/Rinkeby. Det är ju ett rent rasistiskt argument. Som att härkomst eller hudfärg skulle kvalificera för arbete inom biståndet.
En annan biståndsmyndighet, Sadev, placerades i Karlstad av regionpolitiska skäl. Men av dem som arbetar där kom i stort sett ingen från Karlstad.
Det är i huvudsak två skäl till att utomeuropeiska invandrare inte kommer in i det svenska samhället; språksvårigheter inkl låg utbildning och vår egen främlingsfientlighet.
Det är dessa två faktorer vi behöver jobba med, där den senare är den riktigt svåra delen.

Gunilla Carlsson undergräver biståndet

Moderaterna har aldrig gillat bistånd och deklarerar tydligt att de är emot enprocentmålet. Där har de fått så pass mycket mothugg från de andra allianspartierna att de inte kunnat göra alltför radikala ingrepp i biståndet. Istället har de valt en långsiktig (och mycket smart) strategi. När hörde man senast biståndsminister Gunilla Carlsson tala om biståndet utan att nämna (brist på) resultat, ordning och reda eller korruption. Allt för att på ett subtilt sätt undergräva trovärdigheten i det bistånd hon satts att förvalta och där hon själv tar åt sig all ära av att förändra. Det hon kallar sin effektivitetsagenda är ju i själva verket den som både givar- och mottagarländer kommit överens om, nämligen den s k Parisagendan, Aid Effectiveness, som 120 länder och organisationer enades om i Paris 2005 och som i princip ska vara genomförd 2011.
Men medan hon får credit (och med all rätt) för sin förändringsagenda internationellt och kan skryta med världens högsta bistånd (som nu är 1,12 procent pga av att bruttonationalinkomsten, BNI, sjunkit pga krisen och inte för att alliansen fört en specifik ekonomisk politik. Enprocentmålet är kopplat till BNI och förra året hade man räknat med högre BNI och budgeterat därefter, vilket gjorde att biståndssumman blev högre just 2009. Normalt sjunker ju biståndet med minskande BNI), pratar hon härhemma alltid om biståndet i termer av brist på resultat och korruption. Så också i dagens debattartikel i Aftonbladet där hon och Anders Borg skriver: Därför fortsätter regeringens arbete med att skapa ett bistånd som präglas av ordning och reda och resultat.".Därmed subtilt antydandes att hon håller på att rensa upp i det "gammelbistånd" som tidigare damp ned i "svarta hål", vilket är andra uttryck hon tidigare använt i artiklar. Ett annat sätt är att blanda ihop Sidas två anslag; det som går till bistånd och det som är Sidas eget förvaltningsanslag. Det senare verkar ha misskötts de senaste åren, sen Sida gjorde om sin organisation på regeringens inrådan.
Vi har en hög biståndsvilja i Sverige. Det är den hon måsts knäcka för att kunna minska biståndet. Må hon inte lyckas.