Centern har ingen miljöpolitik

"Vänstern ska inte styra miljöpolitiken", skriver centerpartisten Per Ankersjö idag på DN Debatt. Jag vet inte hur "vänstern" definieras i Per Ankersjös värld, men utan den hade vi överhuvudtaget inte haft någon miljöpolitik. Sedan alliansen tillträdde makten har väldigt lite positivt hänt på miljöområdet. Centern har innehaft miljö- och jordbruksministerposterna och det har dessvärre inneburit en ren tillbakagång i miljöarbetet.
Utsläppen har ökar under alliansens tid, strandskyddet har naggats, kärnkraften får byggas ut, en rödlistad art (vargen) får jagas och alliansens egen storbonde, Eskil Erlandsson, säger att "vi måste hugga ner mer träd" (men han är ju skogsägare själv). Idag kom C i Karlstad med den pigga idén att allmän mark kan upplåtas till odling av grönsaker (av vem, för vem?).
Ankersjö tror att vänstern är emot tillväxt i största allmänhet. Nej, men man måste ha ett tillväxtbegrepp som gynnar miljön (det gör inte dagens BNP-mått).
Och inga miljöförbättrande åtgärder har skett frivilligt. När Volvo t ex kunde ha satsat på de spännande nya miljöbilar på 90-talet, valde man istället att satsa på stora bensinslukande stadsjeepar.
Utan internationella överenskommelser sker ingenting (inte ens med sådana för det mesta).
Om man i alliansen haft en näringsminister som ville något, kunde man se till att satsa betydligt mer i miljöteknik. Kanske t o m att staten skulle kunna gå före (otänkbart i alliansens värld) och visa vad man kan göra.
Vi får nog vänta till 2014 eller i värsta fall ännu längre på en positiv förändring.

M säljer - olagligt eller ej

För att anknyta till mitt inlägg från gårdagen, moderaternas desperation att helt privatisera Stockholms bostadsbestånd tar sig allt mer extrema uttryck. De har beslutat att 2800 av Stockholms allmännyttiga fastigheter ska säljas till privata fastighetsägare. Familjebostäders ordförande Ann-Margarethe Livh (V) har polisanmält detta och förundersökning pågår.
Ändå ligger ärendet om försäljning av 1382 lägenheter på kommunfullmäktiges bord för beslut nästa vecka. Allt ska vara privat för det privatas egen skull. Inte ens om det är olagligt vill man vänta.
Vi har Serafen i gott minne. Då slumpades ett välfungerande sjukhus bort till några i personalen som skrattade hela vägen till banken. Nu säljs allmännyttiga bostäder till privata ägare som sen kan sälja de här husen vidare till vem som helst. Och staden förlorar än mer inflytande över hur Stockholms bostadsmarknad ska se ut i framtiden. Man kan kritisera miljonprogrammet för trist arkitektur och likriktning, men man löste den tidens bostadsproblem.
Man kan inte göra om detta idag, men man kan se till att staden kan planera för bostäder som vanliga människor har råd att hyra, istället för att upplåta åt privata fastighetsägare att ständigt bygga fler bostadsrätter. 80 procent av stockholmarna tycker att nyproduktion bör vara hyresrätter. Men moderaterna lyssnar inte. Hoppas det ger utslag i valet.

Regeringen vill bara ha privata boendealternativ

Desperationen blir alltmer uppenbar i regeringen. Allt färre vill ombilda hyresrätter till bostadsrätter och betala miljoner för att "det blir inga försämringar, servicen blir densamma" från dagens situation, som ombildningskonsulterna försöker tuta i folk (varför ska man då punga ut med miljoner kan man fråga sig). Därför vill regeringen nu utreda begreppet ägarlägenheter. Allt offentligt måste kapitaliseras till varje pris.
Samtidigt visar nu opinionsundersökningar att 80 procent av stockholmarna vill att nya bostäder ska vara hyresrätter. Och den allt större oviljan att ombilda handlar förstås, förutom att folk är mer försiktiga i sina ekonomiska åtaganden, om att om alla bostäder i Stockholm är privata, så kommer inte människor hit och jobbar och studerar.
Detta tror vår enfaldiga regering kan lösas med andrahandsuthyrning. M a o: någon privat hand ska inkassera pengar på andras behov.
Utred för all del ägarlägenheter. Men ju mer som privatiseras i staden, ju mindre mångfald får vi och ju större klyftor. Det vet vi redan. Det vet också regeringen. Men det är så de vill ha det.

Biståndet har alltid debatterats

Hur många gånger ska man behöva läsa att det aldrig förekommit någon biståndsdebatt? Nu sprider Erik Helmerson denna myt i en ledare i dagens DN.
Så länge jag har följt biståndet har det debatterats; allt ifrån Bai Bang, till befrielserörelser i södra Afrika, genom strukturanpassningar, enprocentmål, korruption och kritik mot enskilda projekt. Trots detta fortsätter de biståndskritiska att säga att bistånd aldrig debatteras.
Tyvärr besitter de flesta av dem som hävdar detta ingen större kunskap om frågorna. T ex tror man, inklusive Helmerson, att biståndet först nu handlar om marknadsutveckling.
På 80-talet ökade det s k förvaltningsstödet. Syftet var att uppnå ett av de fyra mål som biståndet hade på den tiden, nämligen ekonomisk tillväxt. Utan fungerande bank- och rättssystem, skattesystem och övriga samhällsinstitutioner fungerar inte marknaderna.
Ett annat av de fyra målen var oberoende. Det målet handlade om att stödja de länder som stred för frihet från kolonialmakterna. Idag stöder Sverige Libyen. Ingen vet om detta i längden leder till en demokratisk stat. Men syftet är att stödja en sådan utveckling precis som det var då.
Ett annat mål var demokrati. Demokratistödet har ökat i en jämn takt sedan 80-talet. Inget nytt i det.
Idag är målet för det svenska biståndet att bidra till att förbättra fattiga människors levnadsvillkor. Det betyder inte att Sverige ska ta ansvar för mottagarländernas befolkning, som Helmerson vill, det är faktiskt upp till länderna själva. Däremot ska biståndet tillsammans med andra faktorer stödja en positiv utveckling. Bistånd kan aldrig ensamt rädda världen, men det kan bidra till att den blir lite bättre.

Vi blir fler som talar om verkligheten

Äntligen börjar bladet tas från olika offentliga munnar. Vi är många som tjatat om det i årtionden, men den hegemonin i debatten börjar äntligen luckras upp.
Jag talar om idén att marknaden kan lösa allt. Att privat alltid är bättre än offentligt. Att valfrihet alltid leder till samhällsnytta.
Häromdagen skrev några professorer vid Stockholms universitet i DN om en studie av skolpengssystemet och Skolverkets rapport om hur det fria skolvalet slagit mot de svagaste.
De skriver: "Skolverkets rapport har visat att de löften om förbättrade resultat som utlovades av bland annat Svensk Näringsliv och Timbro när skolvalet infördes inte infriats. I stället har klyftorna mellan skolor ökat och resultaten har försämrats. Det vår studie visar är att i stället för att stimulera ökad kvalitet används skolpengssystemet i dag för att subventionera ökad skolsegregation. Är detta verkligen ett effektivt sätt att använda skattepengar?"
För oss som har sett på nära håll hur skolan förändrats och försämrats sen skolpeng och skolval infördes är detta inget nytt. Men nu börjar det sägas av allt fler - och studie efter studie visar att kejsaren är naken.
Carl Hamilton, s-debattör, har skrivit boken "S-koden", om hur socialdemokratin förlorade sin själ och sitt stöd, när de började lyssna på marknadsideologerna. Högern och alliansen försöker desperat att kalla alla försök att återvända till rötterna, men utifrån dagens samhälle, som bakåtsträvande, 70-tal, vänsterextremism. När det i själva verket är de som fört Sverige 70 år tillbaka i tiden, med försämring på varje socialt område.
Hörde idag att en ny studie visar att Sverige halkar efter i världen när det gäller trygghetssystem. Sverige har nu bland de lägsta ersättningarna vid arbetslöshet. Andra studier visar att Sverige är det land där klyftorna i samhället ökat mest.
Verkligheten börjar hinna ikapp alliansen. Vi står i ruinerna av ett gott samhälle, med fler människor i "utanförskap" pga av arbetslöshet och sjukdom, fler elever med sämre resultat trots bättre betyg, försenade tåg, apotek utan mediciner och en strid ström av skattepengar till charlataner som upphandlats att sköta vård och omsorg.
Men vi blir allt fler som pratar om hur det verkligen är och som möter alliansens nyspråk med fakta.

Religionsutövare ska betala själva

Såg Uppdrag granskning om hur islam ser på tillämpningen av islam kontra svensk lag. Svensk lag brydde man sig inte om nej, om nu någon trodde det.
Det är det som är problemet med religion. Guds ord anses stå över lagen. Och det gäller f ö inte bara islam utan de flesta religioner som uttolkas bokstavligt.
Islams kvinnosyn får mig att må illa. Men det får också katolicismens och en del av de s k frikyrkoförsamlingarnas både i Sverige och utomlands, inte minst i USA. Kvinnosynen kommer ju också ur samma källa och det är knappast någon guds. Det är det gamla patriarkatets tryne som visar sin allra värsta sida här. I den religiösa myllan frodas också hederskulturer.
Det är ingen tillfällighet att arabländerna har en annan tideräkning än vi. De lever kvar på 1400-talet i alla bemärkelser som rör relationer och synen på brott och straff. Dessvärre hör påven också hemma där. Men hela Vatikanen är ju också väldigt gammal...
Staten ska inte ge stöd till islamiska församlingar ledda av imamer utbildade i länder som  Saudiarabien eller andra religiösa församlingar. Allt som rör religion får utövarna betala själva. Staten ska istället ge mer stöd till kvinnoorganisationer som arbetar mot förtryckande kvinnosyn,  ohederskultur, våld mot kvinnor och ett översexualiserat samhälle.



x

Europadrömmen krackelerar

Nu diskuteras öppet om Grekland ska lämna euron. Samtidigt är det en enorm prestigeförlust för federationsförespråkarna. För många i Bryssel, men även i andra politiska sammanhang, (folkpartiet i Sverige t ex) har EU hela tiden inneburit drömmen om ett federalt Europa, en motsvarighet till Amerikas förenta stater. Införandet av euron och den nya utrikestjänsten EEAS är steg i den riktningen. Vad man vägrar se är att Europa aldrig kan bli ett nytt USA. Förutsättningarna är i det närmaste diametrala.
De som emigrerade till USA var helt inställda på att börja ett nytt liv. De ville lämna allt det gamla i Europa och annorstädes bakom sig. De ville skapa nya liv åt sig själva och de kände (ofta)  en samhörighet med dem som ville detsamma.
Inget av detta finns i Europa. Vi har inget gemensamt språk, även om internet börjar göra engelska till ett sådant, vi har olika samhällsmodeller som vi vill påverka genom våra demokratiskt valda politiker. Vi vill att våra politiker ska ha handlingsutrymme genom en självständig ekonomisk politik och många av oss vill inte ha en gemensam EU-utrikespolitik (vilket vi har nu).
Vi har fått en president, kallad högste representant (van Rompuy) som ingen sett röken av sen han tillsattes i stort sett. Ingen känner respekt för denne man så som man känner respekt för presidenten i USA. Istället har EUs gamla kärnländer Tyskland och Frankrike mer eller mindre övertagit rodret.
Drömmen om ett federalt Europa krackelerar i takt med att den grekiska krisen sprider sig.

Ledare blir oproportionerligt viktiga

Är politik bara ett rollspel? frågar sig DNs ledarskribent Martin Liby Alonso desillusionerat. Han tittar på Thomas Östros, ny ordförande i Bankföreningen, som nu ska lobba för bankernas intressen och han tittar på Stefan Löfvén, som han nu menar bytt åsikt i kärnkraftsfrågan.
Det är ju sorgligt att inte en person som skriver på DNs ledarsida kan skilja på personliga åsikter och representativ demokrati.
Ja, Martin Líby, politiken är ett rollspel. Man är nämligen som vald ledamot i riksdagen eller som ordförande i ett parti, vald till något större än att representera sina egna åsikter, som kanske inte alltid till 100 procent sammanfaller med den roll man åtagit sig. Då är det rollen som gäller.
Det bär säkert Stefan Löfvén emot att fortfarande behöva referera till kärnkraftsomröstningen 1980 och kongressbeslut därefter, som fortfarande säger att kärnkraften ska avvecklas (men det blir allt luddigare när). Men han kan ju verka för något annat inom S beslutande församlingar. Dock måste han acceptera majoritetens röst.
Martin Liby har fallit offer för medias egen personjournalistik. Partierna beskrivs i medierna som sina ledare. Breda folkrörelser reduceras till en person. Det är förödande i längden med denna personfixering. Den håller tillbaka de reala politiska frågorna och vi får diskussioner om ledaregenskaper, personkemi och annat som visst kan vara intressant, men inte får dominera valrörelser som de gjort i de senaste, då allt handlat om Göran Persson, Mona Sahlin, Reinfeldt och Lars Ohly.
Har du något inflytande på din tidning, Martin Liby, så kanske detta är något att påpeka inför kommande valrörelse.

Reinfeldt förnekar verkligheten

Uttrycket att få "äta upp sina ord" är just nu mycket tillämpligt på moderaterna. I valrörelsen 2006 gick de hårt fram med att socialdemokraterna skapat massarbetslöshet i Sverige.
Idag vet vi att alliansens politik spätt på denna massarbetslöshet än värre. Att sedan Reinfeldt, med moderaternas vana att alltid använda nyspråk, kalla någonting för dess motsats eller på annat sätt dribbla bort verkligheten, tar sig allt magstarkare uttryck. Nu är det viktiga att det inte råder hög arbetslöshet hos "etniska svenskar" mitt i livet budskapet.
Här finns en obehaglig underton av att "huvudsaken är ju ändå att vi svenskar har jobb". Det är det som räknas. Resten går inte att göra något åt och det får vi leva med, ungefär.
Hur mycket än statsministern reser runt i Sverige verkar han inte kunna ta in någon annan verklighet än den som råder i Täby kommun. Ungdomsarbetslösheten kanske löser sig själv när ungdomarna hamnat "mitt i livet".
Förnekelse har nu blivit statsministerns desperata metod att tala om utvecklingen. Få kände igen hans beskrivning av läget i nationen i partiledardebatten nyligen.
Dessutom har en totalt handlingsförlamad finansminister. Senast fick Borg kritik från Finanspolitiska rådet, där ledande ekonomer kritiserar regeringen för att ha för stor buffert i ekonomin och inte satsa tillräckligt offensivt. Men likt Joakim von Anka håller Borg fast i pengarna. Här ska inte göras av med något, vi ska samla i ladorna inför dåliga tider. Och när de dåliga tiderna är här måste vi ju spara. Inga skäl att någonsin använda pengarna m a o. Finansdepartementet är ett enda stort Moment 22.

Marknaden stänger apotek - politikerna hjälplösa

"Politiker kan inte lova att apoteken räddas" skriver AB idag. Kronans Droghandel vill nämligen lägga ner 33 apotek i glesbygd.
 Det var ju precis det här man kunnat förutse. Marknaden tar inget samhällsansvar. Löften uttalades om att nu skulle det minsann finnas apotek överallt, men det var självklart bara tomma ord.
Märkligt nog kan inte samma politiker som tvingade igenom utförsäljningen av apoteken nu tvinga dem att hålla öppet eller finnas kvar. Tillgång till apotek är ju en samhällsservice, det var därför de förstatligades en gång. Dessutom vill politikerna att det vanliga Apoteket ska minska sina marknadsandelar.
Det är ett faktum att väldigt mycket av samhällsservicen blivit sämre under alliansregeringen. Orkar vi till 2014?

Vem vill titta på hockey-VM?

Väldigt få som det verkar. Nu skänks biljetter bort till allt utom stormatcherna och matcher med lag som Tjeckien och Ryssland och Tre Kronor.
Det finns många skäl till det vikande intresset. En gång i tiden spelades hockey-VM i mars när det fortfarande var vinter. Ända sedan man började spela i maj då våren börjat spira, känns det inte läge med en vintersport som ishockey.
Sedan visas ju matcherna numera i de kommersiella kanalerna vilket gör aatt färre ser dem och då blir inte andra engagerade som kanske tittat om de gick i kanaler som alla har.
Och det allra värsta är förstås reklamen. Det var illa nog när den kom i naurliga pauser, men nu kommer den ju mitt i spelet har jag förstått (tittar ju inte längre av just de här skälen). Det kan lika gärna döpas om till hackey, med tanke på hur spelet sönderhackas av dessa ständiga avbrott.
Ingen vill ha dem, men vi är alla offer under kommersialismens ok.

Ultraliberala centern vill skära ned välfärden

Hans Dahlgren, centerpartist, skriver på DN Debatt att välfärden måste ransoneras. Den första fråga man måste ställa sig är: Varför då?
För att inte skatterna ska höjas är centerns svar.  Därför ska vi "låta avgifterna få större genomslag inom sjukvården, utbildningssystemet och i socialförsäkringarna. En tredje metod är att införa behovsprövning av olika typer av bidrag. En fjärde metod är att styra genom centralt fattade beslut, det vill säga sänka ersättningar eller prioritera hårdare i olika rättigheter i välfärden." enligt  centern.
Nästan alla undersökningar visar att människor är beredda att betala mer i skatt för en god välfärd. Det är själva definitionen på ett gott samhälle. Men centern har blivit alliansens mest ultraliberala parti och vill helt enkelt minska välfärden för att de mest välbeställda inte ska behöva bidra till de mer behövande i ett samhälle. Om de själva råkar illa ut kan de ju betala.
Men alla kan inte det och det är ju oftast de svagare och fattigare som behöver mest välfärd. Hittills har grunden för "den svenska modellen" varit just att vi alla bidrar för att alla ska kunna leva drägliga och goda liv. (Fast de rikaste har ändå skatteplanerat ut sigur detta system).
Jag hoppas att människor verkligen ser vad innehållet i centerns välfärdsproposition kommer att innehålla. Välfärd för de rika, smulor åt de svaga. Vi är med  raska steg på väg tillbaka till 30-talet.

Regeringen opponerar hellre än satsar på reformer

Ikväll var det partiledardebatt. Alla var nyfikna på Stefan Löfvén. Han kändes väl inte särskilt dynamisk, det har han ju gemensamt med Reinfeldt. Framför allt kändes han försiktig. Det gällde att inte trampa på några tår, inte göra någon upprörd med alltför tydliga besked. Det var säkert de förhållningsorder han fått.
Regeringen är desto märkligare. Man får hela tiden känslan av att de är i opposition, att det inte är de som sett till att samhället ser ut som det gör idag. "Det är kommunernas ansvar" hörde man titt som tätt.
Och Reinfeldt som envist hävdar att arbetslösheten minskar fast siffror pekar på det motsatta. Och Annie Lööf hävdade förtvivlat att regeringen visst kommer att satsa på reformer. Dock inte vilka eller när.
En sak som slår en är diskussionen om privat och offentligt i välfärden. Det finns ju egentligen ingen privat välfärd och någon borde påpeka det. De privata företagen drivs ju med skattemedel. Det enda som är privat är vinsten (och reglerna som hindrar offentlighetsprincip och meddelarskydd). Gärna privat sjukvård, skola och omsorg, men då får också dessa företag satsa sina egna pengar.
Jonas Sjöstedt var i alla fall tydlig med att varenda satsad skattekrona ska gå tillbaka i verksamheten. Vilket är det enda rimliga.