Biståndet har alltid debatterats

Hur många gånger ska man behöva läsa att det aldrig förekommit någon biståndsdebatt? Nu sprider Erik Helmerson denna myt i en ledare i dagens DN.
Så länge jag har följt biståndet har det debatterats; allt ifrån Bai Bang, till befrielserörelser i södra Afrika, genom strukturanpassningar, enprocentmål, korruption och kritik mot enskilda projekt. Trots detta fortsätter de biståndskritiska att säga att bistånd aldrig debatteras.
Tyvärr besitter de flesta av dem som hävdar detta ingen större kunskap om frågorna. T ex tror man, inklusive Helmerson, att biståndet först nu handlar om marknadsutveckling.
På 80-talet ökade det s k förvaltningsstödet. Syftet var att uppnå ett av de fyra mål som biståndet hade på den tiden, nämligen ekonomisk tillväxt. Utan fungerande bank- och rättssystem, skattesystem och övriga samhällsinstitutioner fungerar inte marknaderna.
Ett annat av de fyra målen var oberoende. Det målet handlade om att stödja de länder som stred för frihet från kolonialmakterna. Idag stöder Sverige Libyen. Ingen vet om detta i längden leder till en demokratisk stat. Men syftet är att stödja en sådan utveckling precis som det var då.
Ett annat mål var demokrati. Demokratistödet har ökat i en jämn takt sedan 80-talet. Inget nytt i det.
Idag är målet för det svenska biståndet att bidra till att förbättra fattiga människors levnadsvillkor. Det betyder inte att Sverige ska ta ansvar för mottagarländernas befolkning, som Helmerson vill, det är faktiskt upp till länderna själva. Däremot ska biståndet tillsammans med andra faktorer stödja en positiv utveckling. Bistånd kan aldrig ensamt rädda världen, men det kan bidra till att den blir lite bättre.

Kan man lita på rebellerna?

Khadaffi är på flykt och ingen vet just nu var han är. Rebellerna har segrat sägs det.
Visst kan vi glädjas åt att en diktator verkar ha fallit. Men vad står för dörren nu?
Daniel Schatz skriver i AB att Bildt motsatte sig ett erkännande av Libyens övergångsråd och menar att Bildt driver en konservativ och alltför försiktig linje.
Men denna gång måste man nog ge Bildt rätt. Det finns en fara i att alltför snabbt ropa hej och välkommen. Vad står de nya ledarna i Libyen för och vilka är de? Vilken kvinnosyn har de? Hur religiösa är de? Blir det maktkamp mellan olika falanger när väl den gemensamma fienden är slagen?
Minns glädjen när shahen av Iran föll och vad kom istället? En religiös diktatur. Minns Robert Mugabe som glatt hälsades som Zimbabwes befriare från apartheid. Direkt utbröt inbördeskrig mellan ZANU och ZAPU och sen dess har det bara gått utför för Zimbabwe.
Bildt säger att man bara kan erkänna stater och i den bemärkelsen är ju Libyen redan erkänt. Men man kanske ska avvakta med de diplomatiska förbindelserna.

Björklund och bombhögern

Bombhögern förnekar sig aldrig. Den gamle majoren Björklund sörjer för att Sverige inte krigar mera. Istället anklagas socialdemokraterna för feghet när man inte vill bomba i Libyen med risk att träffa "drogade barnsoldater" som Juholt uttryckte det. Ja, det vet man ju att när inte det vanliga fotfolket finns att tillgå, utan det är just de som uppreser sig mot diktatorn, då beordrar han fram vad han kan få. Allt ifrån Främlingslegionen, andra legoknektar och barn som inte har något att sätta emot. FN skulle kunna beordra in fredsbevarande trupp. Men de skulle omedelbart råka i strid. Och idag vill ingen ha ett nytt Afghanistan. Världen står som vanligt maktlös när en civilbefolkning kämpar för sin frihet.