Syriens ledare hoppas fortfarande slå ner upproret i landet. För andra har det gått bättre i så motto att de blivit av med sina diktatorer.
Egypten har t o m börjat sin valprocess. Den dystra insikten är väl att den arabiska våren går mot höst. De religiösa verkar ta hem spelet; 25 procent har röstat på ett ultrareligiöst parti som vill införa sharialagar. Det Muslimska Brödraskapet uttrycker sig mer försiktigt, men vi minns ju ayatollah Khomeinis triumftåg efter shahens fall i Iran. Och det landet har inte direkt rosat den demokratiska marknaden sen dess.
Jag skrev ett inlägg om risken med att alltför snabbt hylla allsköns rebeller, men självklart måste varje lands demokratiska val accepteras. Vi minns också alltför väl EUs hycklande agerande när Palestina på västvärldens uttryckliga begäran höll val. Hamas vann och plötsligt gällde inte de demokratiska spelreglerna längre utan EU utlyste bojkott.
Dock lär kvinnokampen behöva fortsätta i de arabiska länderna länge än.
Visar inlägg med etikett rebeller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rebeller. Visa alla inlägg
måndag 5 december 2011
torsdag 25 augusti 2011
Kan man lita på rebellerna?
Khadaffi är på flykt och ingen vet just nu var han är. Rebellerna har segrat sägs det.
Visst kan vi glädjas åt att en diktator verkar ha fallit. Men vad står för dörren nu?
Daniel Schatz skriver i AB att Bildt motsatte sig ett erkännande av Libyens övergångsråd och menar att Bildt driver en konservativ och alltför försiktig linje.
Men denna gång måste man nog ge Bildt rätt. Det finns en fara i att alltför snabbt ropa hej och välkommen. Vad står de nya ledarna i Libyen för och vilka är de? Vilken kvinnosyn har de? Hur religiösa är de? Blir det maktkamp mellan olika falanger när väl den gemensamma fienden är slagen?
Minns glädjen när shahen av Iran föll och vad kom istället? En religiös diktatur. Minns Robert Mugabe som glatt hälsades som Zimbabwes befriare från apartheid. Direkt utbröt inbördeskrig mellan ZANU och ZAPU och sen dess har det bara gått utför för Zimbabwe.
Bildt säger att man bara kan erkänna stater och i den bemärkelsen är ju Libyen redan erkänt. Men man kanske ska avvakta med de diplomatiska förbindelserna.
Visst kan vi glädjas åt att en diktator verkar ha fallit. Men vad står för dörren nu?
Daniel Schatz skriver i AB att Bildt motsatte sig ett erkännande av Libyens övergångsråd och menar att Bildt driver en konservativ och alltför försiktig linje.
Men denna gång måste man nog ge Bildt rätt. Det finns en fara i att alltför snabbt ropa hej och välkommen. Vad står de nya ledarna i Libyen för och vilka är de? Vilken kvinnosyn har de? Hur religiösa är de? Blir det maktkamp mellan olika falanger när väl den gemensamma fienden är slagen?
Minns glädjen när shahen av Iran föll och vad kom istället? En religiös diktatur. Minns Robert Mugabe som glatt hälsades som Zimbabwes befriare från apartheid. Direkt utbröt inbördeskrig mellan ZANU och ZAPU och sen dess har det bara gått utför för Zimbabwe.
Bildt säger att man bara kan erkänna stater och i den bemärkelsen är ju Libyen redan erkänt. Men man kanske ska avvakta med de diplomatiska förbindelserna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)