Trumps politik leder till mer terror

Dessvärre kan man inte fundera på så mycket annat än vad som händer i USA (och därmed världen) just nu. I några stater i amerikanska mellanvästern sitter nu några miljoner amerikaner, vars röster har vägt tyngre än andras i det odemokratiska amerikanska valsystemet, och jublar över Trumps alla dekret. De har förmodligen aldrig varit utomlands själva och de följer bara Fox News, vilken inte rapporterar andra utrikesnyheter än dem där USA är inblandat (gäller för övrigt fler amerikanska nyhetskanaler.)
När Bush den yngre gick an som värst och startade Irakkriget, användes precis samma sorts argument som jihadisterna. Trump verkar bli likadan. "Tortyr fungerar" säger han (hur han nu kan veta det). Vem bekänner inte vad som helst om tortyren i så fall upphör. I Trumps värld är en sådan bekännelse det slutliga beviset för att någon är skyldig. Varför tänker jag på häxprocesserna, där en kvinna kastades i djupt vatten. Drunknade hon var hon oskyldig, höll hon sig flytande var hon skyldig.
Det totala hyckleriet är ändå att de stater i Mellanöstern där Trump har ekonomiska intressen är undantagna från hans inreseförbud. Han vet väl inte ens att de som flög in i World Trade Center-tornen var saudier. I Saudiarabien tillämpas de hårdaste sharialagarna och därifrån kom Usama bin Laden. Och en stor del av terrorfinansieringen kommer också därifrån. Men för Trump är en flyende syrisk familj ett större hot än fanatiska jihadister, uppväxta i den tuffaste av muslimska religionsinriktningar.
Trumps politik ber om fler terrordåd. Han kommer att få dem (dock inte personligen).

Margot Wallström följer en stolt tradition

I en debattartikel i Aftonbladet skriver den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner att Sveriges kandidatur till FNs säkerhetsråd skadar Sverige.
Han baserar det på, som han tycker, regeringens taffligt skötta utrikespolitik med erkännandet av Palestina och debaclet med Saudiavtalet som exempel.
För Fjellner är det en chock att Sverige åter tar ton i utrikesfrågor. Men det beror självklart på vad det gäller. När Carl Bildt gick på som högljuddast mot Ryssland var det tyst från Fjellners håll. Carl Bildt hade tre intressen - Ryssland, Balkan och USA. Resten av världen var rätt ointressant för honom och frågor om mänskliga rättigheter lämnade han till biståndsministern.
Det är en fjäder i hatten för ett land att sitta i säkerhetsrådet och förberedelserna började redan under den förra regeringens tid. Fjellner har rätt i att säkerhetsrådet är helt förlamat av stormakternas veto (även om han nämner bara Ryssland och Kina). Och med tanke på att FNs råd för mänskliga rättigheter har Saudiarabien som medlem, känns rådet rätt irrelevant. Lite samma känsla har man ju för säkerhetsrådet, så länge det är helt tandlöst.
Därför kan jag hålla med Fjellner om att det är rätt ointressant om Sverige sitter där eller inte. Viktigare är att Sverige står upp för den utrikespolitik man deklarerat, med försvar för mänskliga rättigheter och att man lägger in något i begreppet feministisk utrikespolitik.
Margot Wallström får beröm från många håll för sin rakryggade inställning till Saudi. Många kritiserar att hon använde ordet "medeltida" om Saudis straffrättsliga metoder.
Men det är ju faktiskt på pricken vad det är. Sharia är medeltida och det gäller inte bara rättsskipningen.
Vi kommer ihåg att Olof Palme kallade amerikanerna satans mördare vid julbombningarna av Hanoi och ryssarnas diktaturens kreatur när de gick in i Tjeckoslovakien. Margot följer den stolta traditionen att kalla saker vid deras rätta namn.

Var finns Omar Mustafas lojalitet?

På DN Debatt skriver Nalin Pekgul vad många faktiskt tänker om affären Omar Mustafa. Hon skriver att många muslimer känner sig obekväma med att bli representerade av Islamiska förbundet. Islam innehåller flera inriktningar precis som kristendomen. Det är en milsvid skillnad mellan säg Svenska kyrkan och Livets ord.
Islamiska förbundet, med sina kopplingar till Muslimska brödraskapet, känns lika främmande för många muslimer, som att bli representerad av katolska kyrkan om man inte är katolik.
Det som är märkligt i detta sammanhang är att Omar Mustafa, med tanke på det förbund han representerar, överhuvudtaget valt att vara medlem i socialdemokraterna, än mer på en förtroendepost. Det är mycket möjligt att Mustafa inte vill ha sharialagar och tolererar jämställdhet och homosexualitet, men det förbund han är ordförande och representant för, står i mångt och mycket inte för detta. Hur han då kan välja att acceptera en förtroendepost i ett parti med motsatt uppfattning mot den han representerar på sin andra förtroendepost verkar mycket märkligt. Det är som om Ulf Ekman, ledande pastor i Livets Ord också skulle sitta i socialdemokraternas partistyrelse.
Som medlem i ett parti kan man naturligtvis tycka olika i en massa frågor, men det är en annan sak att sitta på en central förtroendepost. Var finns Mustafas lojalitet egentligen?

Religiöst statsskick blir aldrig demokratiskt

Egyptierna är tillbaka på ruta ett. Hitler kom också till makten genom val och sen gick det som det gick, ingen jämförelse i övrigt, men det visar hur skör demokratin är och hur lätt starka grupper kan sätta sig över den.
Tyvärr finns dessa tendenser på fler ställen. Vad står de s k rebellerna i Syrien för? Är de hårdföra islamister som vill införa sharialagar? Och Hamas? De får alltmer inflytande i Palestinafrågan, men tonen hos många av ledarna är illavarslande.
Att styra stater utifrån en religion är aldrig demokratiskt. Vi vet vilket helvete det var när katolska kyrkan styrde i större delen av Europa. Luther befriade en del av oss från påven, men det dröjde flera hundra år innan kyrkan släppte sitt grepp. Då först var demokrati möjlig.
Islam är inte förenlig med ett demokratiskt statsskick, det ser vi på alla de länder som styrs av islamister. De mänskliga rättigheterna förtrampas av de religiösa, trots att religion anses vara höjden av godhet.
Så det är för tidigt att jubla om rebellerna segrar i Syrien. I värsta fall måste folket ut på gatorna snart igen.

Arabisk vår blir höst för många kvinnor

Syriens ledare hoppas fortfarande slå ner upproret i landet. För andra har det gått bättre i så motto att de blivit av med sina diktatorer.
Egypten har t o m börjat sin valprocess. Den dystra insikten är väl att den arabiska våren går mot höst. De religiösa verkar ta hem spelet; 25 procent har röstat på ett ultrareligiöst parti som vill införa sharialagar. Det Muslimska Brödraskapet uttrycker sig mer försiktigt, men vi minns ju ayatollah Khomeinis triumftåg efter shahens fall i Iran. Och det landet har inte direkt rosat den demokratiska marknaden sen dess.
Jag skrev ett inlägg om risken med att alltför snabbt hylla allsköns rebeller, men självklart måste varje lands demokratiska val accepteras. Vi minns också alltför väl EUs hycklande agerande när Palestina på västvärldens uttryckliga begäran höll val. Hamas vann och plötsligt gällde inte de demokratiska spelreglerna längre utan EU utlyste bojkott.
Dock lär kvinnokampen behöva fortsätta i de arabiska länderna länge än.

USAs stöd till medeltidsstat

Äntligen någon som ifrågasätter Saudiarabien. Peter Kadhammar skriver om detta medeltida land, styrt av perversa sharialagar där människor avrättas på ohyggliga sätt, utan att omvärlden reagerar. Vi verkar bara se oljan och de miljarder den genererar. Då betyder inte mänskliga rättigheter något.
Eller beror tystnaden snarare på att detta är en diktatur omhuldad av USA? Då går man per definition fri från kritik av det internationella samfundet. Trots att det var härifrån Al Qaida startade sin terrorverksamhet.
Men är man kompis med Saudis kung, vilket åtminstone den förre USA-presidenten var, spelar inte detta någon roll. Om vi åtminstone slapp den amerikanska retoriken om den fria världen bla bla bla. Ifråga om hyckleri ligger USA fortfarande bäst till.