Ska Hultqvist bidra till kärnvapen i Östersjön?

Enligt bl a AB har den amerikanske försvarsministern (Mad Dog kallad) skickat ett brev till vår försvarsminister Peter Hultqvist och varnat Sverige för att skriva på FN-konventionen om att lägga ned världens alla kärnvapen. "Det kan försvåra det svensk-amerikanska samarbetet", uttrycker han.
En gång verkade vår statsminister för att Östersjöområdet skulle bli en kärnvapenfri zon. Men det var ju Olof Palme, en minister som vågade stå för en egen politik. Idag bockar och bugar vår regering för USA, så de kommer väl inte att våga skriva på denna självklara FN-konvention.
Istället ökar vi närvaron av alla möjliga vapen i vårt närområde när USA tillåts komma in med sin arsenal här. Och ryssarna svarar med samma mynt och så har hotbilden eskalerat.
För det har ju Putin själv sagt, att om Nato närmar sig "måste vi svara", som han uttryckte det. Peter Hultqvist är omhuldad av regeringen, inte minst Stefan Löfven. Men ska han gå till historien som den som försatte Sverige i ett allvarligare säkerhetsläge? Då är det verkligen dags för misstroende.

Vi har försatt oss i försämrat säkerhetsläge

Nu ojar sig försvarsministern med flera om vårt "försämrade säkerhetsläge". Ryssland närmar sig hotfullt med sina plan när Sverige är uppe och flyger.
Men regeringen och tidigare regeringar har faktiskt orsakat detta försämrade läge själva. I den stund vi skrev på det s  k värdlandsavtalet med Nato har man ju inbjudit Rysslands "motpart" att agera militärt i vårt land. Det absolut sämsta för vår säkerhet är att gå med i Nato. Att hålla stora militärövningar i Östersjön med Nato, där Nato har tillgång till vårt land, kan ju inte upplevas som annat än en provokation.
En gång i tiden talade våra politiker, framför allt Olof Palme, om Norden som en kärnvapenfri zon och nedrustning var ordet för dagen. Nu verkar vi tro att det snarare är konflikt, kanske krig, som är nästa steg.
Om vi vill ha säkerhet i vårt land, håll då Nato borta från vår mark och våra kuster.

Hat inget nytt i moderaterna

Den moderata hatkulturen är inget nytt fenomen som har med de sociala medierna att göra. Det har bara fått ännu en plattform att uttrycka sig på.
Vi som var med på 80-talet minns den formliga hatvåg som strömmade mot Olof Palme, de nidbilder som gjordes av honom och där unga moderater hade hans bild som piltavla. Ingen annan politiker i modern tid har blivit utsatt för ett sådant hat som han. Och till slut ledde det till hans död.
Så moderaterna på partikansliet följer bara en gammal tradition. Det är bra att den moderata ledningen nu tagit i med hårdhandskarna mot dessa troll som har som strategi att, enligt Trumps modell, håna och förolämpa motståndare.
Imorse hörde jag en man som ringde till "Ring P1" som avlossade en salva mot PK-media och hävdade att "ord dödar inte" och folk är för lättkränkta nuförtiden. Men så är det ju inte. Ord dödar visst. Tänk bara på hur många ungdomar som funderar eller t o m begår självmord, efter mobbning på nätet. Och hur Trumps ord lett till förråade tilltal på skolor i USA.
För övrigt var det den uppringande själv som lät mest kränkt.

Släpp inte Nato över tröskeln

Gör Östersjön till en kärnvapenfri zon, var Olof Palmes vision för oss runt denna infekterade pöl. Gör det till ett fredens hav. Tyvärr förverkligades inte den visionen.
Idag trappas istället motsättningarna upp. Några hävdar att vi måste gå med i Nato för att stå starka mot ryssen. Man kan fråga sig på vilket sätt vi blir starkare med Natobaser på vår mark. Tvärtom ber vi ju närmast om att bli angripna i ett hett läge.
Idag är Sverige och framför allt Finland, garanter för att det finns neutrala ytor att tala på. Sverige har ju redan sålt sig till Nato med ett luddigt samarbetsavtal. Några säger att det är ju bara ett sätt att normalisera det som varit ett faktum i decennier, Sverige har alltid förlitat sig på Nato vid händelse av konflikt.
Men saker kan ju förändras. Det gjorde de t ex vid Sovjetunionens fall. Alliansregeringen valde att helt urholka Sveriges försvar. Då ansågs det inte föreligga något hot och det är bara två år sedan. Att vara alliansfri i fred och neutral i krig har gett Sverige ett rörelseutrymme som nu har krympt.
Just nu kan Ryssland upplevas som ett hot med sina annekteringar av Krim och anfall på Georgien. Men "times they are a-changing" som en Nobelpristagare uttryckt det, och rätt som det är, är det en annan stormakt eller gruppering som är det stora hotet.
Låt oss fortsätta vara paktfria!

Idag är politik att vela

Det är inte bara idag vi minns Olof Palme. Och det är verkligen inte bara i samband med mordet man tänker på honom. I dagens fesljumma politik framstår han som ett under av vitalitet och handlingskraft.
Ibland känns det som om tiden upprepar sig. När borgarna 1976 tog över regeringsmakten verkade de helt oförberedda. För det mesta trätte de inbördes och politiken fortsatte till större delen i samma spår som före valet. Trots att de tre borgerliga partierna då kritiserat den socialdemokratiska regeringen för en stor del av dess politik, bedrev de ungefär samma politik själva. Eller snarare lät saker fortsätta medan de undrade vad de egentligen skulle göra med sin nyvunna makt.
Ungefär så ser det ut nu också. Fast tvärtom. Socialdemokraterna återtog makten i förra valet efter åtta borgerliga år där välfärden sakta smulades sönder. Nu ska de regera med miljöpartiet, vilket de verkar ha ganska litet gemensamt med. Så istället för att följa Palmes devis "politik är att vilja" verkar det snarast som om politik är att vela. Och folk upplever att inget händer, trots att de borde ha öppet mål. Vad hindrar dem från att göra alla de investeringar som behövs (Ok för att de hade en borgerlig budget första året). Men ingen nytändning syns, eller så är den borgerliga mediehegemonin så total att inga andra budskap än de borgerligas syns.
Detta avspeglas också i opinionen. Väljarna flyr till moderaterna eller SD och de som vill något till V. Moderaterna är största parti för att de övertagit SDs politik. Det minskar ju SDs stöd, men det är ju än värre om moderaterna står för samma sak som SD.
Vi inte bara minns Olof Palme, vi saknar honom.

Margot Wallström följer en stolt tradition

I en debattartikel i Aftonbladet skriver den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner att Sveriges kandidatur till FNs säkerhetsråd skadar Sverige.
Han baserar det på, som han tycker, regeringens taffligt skötta utrikespolitik med erkännandet av Palestina och debaclet med Saudiavtalet som exempel.
För Fjellner är det en chock att Sverige åter tar ton i utrikesfrågor. Men det beror självklart på vad det gäller. När Carl Bildt gick på som högljuddast mot Ryssland var det tyst från Fjellners håll. Carl Bildt hade tre intressen - Ryssland, Balkan och USA. Resten av världen var rätt ointressant för honom och frågor om mänskliga rättigheter lämnade han till biståndsministern.
Det är en fjäder i hatten för ett land att sitta i säkerhetsrådet och förberedelserna började redan under den förra regeringens tid. Fjellner har rätt i att säkerhetsrådet är helt förlamat av stormakternas veto (även om han nämner bara Ryssland och Kina). Och med tanke på att FNs råd för mänskliga rättigheter har Saudiarabien som medlem, känns rådet rätt irrelevant. Lite samma känsla har man ju för säkerhetsrådet, så länge det är helt tandlöst.
Därför kan jag hålla med Fjellner om att det är rätt ointressant om Sverige sitter där eller inte. Viktigare är att Sverige står upp för den utrikespolitik man deklarerat, med försvar för mänskliga rättigheter och att man lägger in något i begreppet feministisk utrikespolitik.
Margot Wallström får beröm från många håll för sin rakryggade inställning till Saudi. Många kritiserar att hon använde ordet "medeltida" om Saudis straffrättsliga metoder.
Men det är ju faktiskt på pricken vad det är. Sharia är medeltida och det gäller inte bara rättsskipningen.
Vi kommer ihåg att Olof Palme kallade amerikanerna satans mördare vid julbombningarna av Hanoi och ryssarnas diktaturens kreatur när de gick in i Tjeckoslovakien. Margot följer den stolta traditionen att kalla saker vid deras rätta namn.

Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.

Fallna hjältar

Varför hatar ni oss? undrar Israel förorättat efter att Sverige deklararerat att man tänker erkänna Palestina. De låter som USA gjorde på 60-talet när Olof Palme demonstrerade med Nordvietnams ambassadör i Stockholm 1968.
Men vi hatade inte USA som land, bara dess politik, liksom vi nu hatar den israeliska politiken. Och detta kommer i grund och botten ur besvikelse.
Sverige, det land som på 50- och 60-talet var det mest amerikaniserade landet i Europa och som hyste en enorm beundran för USA efter andra världskriget och framåt, upptäckte plötsligt vad USA höll på med i Vietnam. Hjältar får inte bomba kvinnor och barn.
Något liknande har vi känt för Israel. Ett blomstrande land i en karg region, med som vi uppfattade det, västerländska värderingar och en önskan att tillhöra Europa. Där många europeer drömde om att få jobba på kibbutz på 70-talet. Men plötsligt börjar detta land fördriva en stor del av sina invånare till flyktingläger i grannländerna och ockupera alltmer av deras mark. De bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter. De bombar kvinnor och barn. De påstår att de deltar i en fredsprocess, men så fort denna process tar ett enda steg framåt, börjar Israel fördriva än fler palestinier från deras mark för att bygga nya bosättningar.
Nej, Israel är inte det goda exemplet i Mellanöstern som vi kan identifiera oss med. Detta land har blivit en apartheidstat. Vi är besvikna.

Fega politiker vågar inte satsa på omställning

Den årliga hotbilden mot världen har presenterats inför årets World Economic Forum. I år toppas den av antibiotikaresistens och en alltför nonchalant attityd mot smittsamma sjukdomar. Vad gör vi om vi får en slags influensaepidemi som inga mediciner biter på?
Och klimathotet finns med. Men det är för stort för våra små politiker och uppenbarligen för oss andra också, för det finns så många faktorer med. Men det är märkligt att det ska vara så svårt att göra en energiomställning. Och dessvärre beror det till stor del på den annars så hyllade Olof Palme. Om han inte (tillsammans med folkpartiet) hittat på linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980, hade omställningen kanske till stor del varit genomförd nu. Linje 2 betydde "gör inget nu, vänta till 2010 får vi se hur det ser ut då".
Och det såg mycket värre ut 2010, men politikerna är än mer handlingsförlamade, för problemet har ju växt.
Klimathotet diskuterades inte 1980 (utom bland en del forskare).
År 2030 kommer vi att stå där och gräma oss för att vi inte vågade agera 2010 och då i alla fall försöka göra en omställning genom att faktiskt satsa de miljarder som behövs. Istället för att plottra ut pengarna till redan välbeställda med rutavdrag. Men det är inte populärt att göra stora omställningar. Hellre stryka medhårs.
Så jag är pessimistisk beträffande klimatet och miljön. Men vi kanske går under i någon epidemi innan klimatet blir helt ohållbart.

Målkonflikter i välfärden

"Att förbjuda vinstutdelning är i realiteten detsamma som att förbjuda företagsamhet. Alla skulle väl inte stänga över natten, men det blir stopp för nya resurser och ganska snabbt skulle sektorn förtvina. Det skulle allvarligt skada förnyelsekraften i den skattefinansierade välfärden och innebära ett grundskott mot människors valfrihet. "
Detta skriver Anders PJ Linder i dagens Svenskan. Självklart ska företag få göra vinst. Det är själva poängen med företagsamhet, ingen förnekar detta. Det är därför vinstdrivande företag inte passar i välfärdssektorn. Där har man nämligen andra mål, så som medborgarnas väl och ve, och detta är överordnat allt vinsttäkande.
87 procent av svenska folket är emot vinst i välfärden. Vi kan skilja på de olika målen för företag respektive välfärd.
Men det är klart att företagen som nu gör jättevinster i välfärdssektorn blir rädda när detta lukrativa levebröd ifrågasätts. I dagens AB beskrivs hur några av dessa gossar nu lever lyxliv utifrån de vinster de tillskansat sig av skattemedel.
De gastar om valfrihet. En gång var det Olof Palmes paroll. Valfrihet betydde då att alla skulle ha samma chanser i ett jämlikt samhälle. Idag är valfrihet att välja välfärd som du väljer produkter i ett varuhus. Och i värsta fall finns inte varan inne.