Positiva budskap måste bli den nya trenden

Jag har börjat misströsta. Misströsta om vår tid och vart den leder oss. Internationellt med populister i nästan alla europeiska länder och den värste av dem alla - Donald Trump i USA. Nyliberalism också i vårt land, trots en socialdemokratisk regering (+ lilla MP). Och handlingsförlamning när det gäller att ta itu med klimatmålen. Johan Rockström i TV igår var knappast uppmuntrande.

Men så... läste jag Katrine Marchals krönika i AB idag om Justin Trudeau, Kanadas premiärminister och hur han med positiva budskap (som sen omsätts i handling) fick Kanadas liberaler att gå från bottenläge till premiärministerposten på fyra år.

Jag vet att positiva budskap går hem. Jag var initiativtagare till den svenska kampanjen för millenniemålen mellan 2001-2005. De åtta millenniemål som FN antog år 2000 och som skulle vara uppnådda 2015. Huvudmålet var att halvera världens fattigdom (på global nivå) till 2015. Kampanjens slagord var "Det är möjligt att halvera fattigdomen till 2015". Och det lyckades världen faktiskt med, mycket därför att det fanns uppföljbara mätbara mål att arbeta med.

Alla de åtta målen har inte uppnåtts, men alla har gått framåt sen basåret 1990. 

Vad jag märkte när jag jobbade med denna kampanj var att folk blev glada av att höra detta. Så mycket positivt hade redan gjorts och gjordes framöver som aldrig kom fram. Medierna koncentrerar sig ju alltid på elände. 

Och så är det nu också. Vi får höra så lite om framsteg och positiva visioner, inte minst från politiker (undantag Jonas Sjöstedt) att vi tappar tron på framtiden.

Naturligtvis måste vi rapportera om krig och katastrofer. Men de måste vägas upp med nyheter om sådant som går framåt också.

Fega politiker vågar inte satsa på omställning

Den årliga hotbilden mot världen har presenterats inför årets World Economic Forum. I år toppas den av antibiotikaresistens och en alltför nonchalant attityd mot smittsamma sjukdomar. Vad gör vi om vi får en slags influensaepidemi som inga mediciner biter på?
Och klimathotet finns med. Men det är för stort för våra små politiker och uppenbarligen för oss andra också, för det finns så många faktorer med. Men det är märkligt att det ska vara så svårt att göra en energiomställning. Och dessvärre beror det till stor del på den annars så hyllade Olof Palme. Om han inte (tillsammans med folkpartiet) hittat på linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980, hade omställningen kanske till stor del varit genomförd nu. Linje 2 betydde "gör inget nu, vänta till 2010 får vi se hur det ser ut då".
Och det såg mycket värre ut 2010, men politikerna är än mer handlingsförlamade, för problemet har ju växt.
Klimathotet diskuterades inte 1980 (utom bland en del forskare).
År 2030 kommer vi att stå där och gräma oss för att vi inte vågade agera 2010 och då i alla fall försöka göra en omställning genom att faktiskt satsa de miljarder som behövs. Istället för att plottra ut pengarna till redan välbeställda med rutavdrag. Men det är inte populärt att göra stora omställningar. Hellre stryka medhårs.
Så jag är pessimistisk beträffande klimatet och miljön. Men vi kanske går under i någon epidemi innan klimatet blir helt ohållbart.