Positiva budskap måste bli den nya trenden

Jag har börjat misströsta. Misströsta om vår tid och vart den leder oss. Internationellt med populister i nästan alla europeiska länder och den värste av dem alla - Donald Trump i USA. Nyliberalism också i vårt land, trots en socialdemokratisk regering (+ lilla MP). Och handlingsförlamning när det gäller att ta itu med klimatmålen. Johan Rockström i TV igår var knappast uppmuntrande.

Men så... läste jag Katrine Marchals krönika i AB idag om Justin Trudeau, Kanadas premiärminister och hur han med positiva budskap (som sen omsätts i handling) fick Kanadas liberaler att gå från bottenläge till premiärministerposten på fyra år.

Jag vet att positiva budskap går hem. Jag var initiativtagare till den svenska kampanjen för millenniemålen mellan 2001-2005. De åtta millenniemål som FN antog år 2000 och som skulle vara uppnådda 2015. Huvudmålet var att halvera världens fattigdom (på global nivå) till 2015. Kampanjens slagord var "Det är möjligt att halvera fattigdomen till 2015". Och det lyckades världen faktiskt med, mycket därför att det fanns uppföljbara mätbara mål att arbeta med.

Alla de åtta målen har inte uppnåtts, men alla har gått framåt sen basåret 1990. 

Vad jag märkte när jag jobbade med denna kampanj var att folk blev glada av att höra detta. Så mycket positivt hade redan gjorts och gjordes framöver som aldrig kom fram. Medierna koncentrerar sig ju alltid på elände. 

Och så är det nu också. Vi får höra så lite om framsteg och positiva visioner, inte minst från politiker (undantag Jonas Sjöstedt) att vi tappar tron på framtiden.

Naturligtvis måste vi rapportera om krig och katastrofer. Men de måste vägas upp med nyheter om sådant som går framåt också.

Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.

Mer nyliberalism med Kinberg Batra?

Anna Kinberg Batra behandlas nu som den självklara nya ledaren för moderaterna i medierna. Uppenbarligen finns ett missnöje i de moderata leden med hur den förra ledningen skött internarbetet. DN idag funderar över vart partiet är på väg och vad Kinberg Batra står för.
Man kan fråga sig vad partiets missnöje består av. Är kommunfolket ute i landet missnöjda med den förda nyliberala politiken? Eller för att Reinfeldt inte brytt sig om att träffa dem på sina oändliga resor i landet?
Är det det förra måste man nog rädas Kinberg Batra. Hon verkar överförtjust i moderaternas nuvarande linje. Och får förre MUF-ordföranden Niklas Wykman mer inflytande kommer den nyliberala linjen att stärkas.
Men har inte Sverige fått nog av nyliberalism nu? Det kan flykten till SD tyda på. Förutom valresultater alltså.
Kanske har det borgerliga parti som tar avstånd från den nyliberala linjen störst chans av de borgerliga i nästa val. De brukar ju turas om att vara herre på täppan.

Högskolestudenter nu på gymnasienivå

Nu börjar Pisaresultaten i svenska skolan visa sig på allvar på högskolan. Det har pågått ett tag och på naturvetenskapliga institutioner har man fått lägga ett basår med grundkurs för att studenterna ska kunna tillgodogöra sig undervisningen.
Nu visar det sig att Sverige har bara Karolinska Institutet kvar på den rankinglista som tidningen Times Higher Education gör varje år, där 100 universitet över hela världen rankas. Sveriges två andra flaggskepp inom universitetsvärlden har ramlat ur,
Uppsala och Lund.
Detta är illa nog. Men än värre är att de kvalitetsmått Sverige använder för att mäta kvaliteten på undervisning, forskning m m på universitet och högskolor, inte heller håller måttet. Därför får Sverige inte längre vara med i det europeiska samarbete som mäter kvalitet på högskolorna.
Dessvärre har är också högskoleutbildningen anfrätt av nyliberalismen. Också högskolorna tilldelas en "peng" utifrån hur många studenter som utexamineras. Det betyder att universitetens ekonomi är beroende av hur många som godkänns. Här har vi samma problem som med glädjebetygen.
Numera kan Sveriges studenter i många fall i kunskapsnivå jämföras med tidigare kullar av nybakade studenter från gymnasieskolan.
Men Jan Björklund vägrar se "pengen" som problemet på alla utbildningsnivåer.

Bevisen hopar sig

Inte på en enda punkt har det korthus till teoribygge som nyliberalismen bygger på, kunnat ledas i bevis. Istället hopar sig bevisen för att nyliberala samhällen helt enkelt går åt pipsvängen.

Alliansen har ivrigt förespråkat nyliberalismen i alla dess former (fast de förstås sagt motsatsen, annars skulle ingen köpt konceptet). Större delen av den offentliga sektorn ska/har privatiserats. A-kassa och socialförsäkringssystem skäras ned (folk är lata och lever på bidrag är den grundläggande människosynen). Facket ska hållas kort. Skattesänkningar till de välbeställda, det skapar jobb i någon sorts ”trickle down-effekt.

Nu ser vi resultatet. Sverige sjunker som en sten i jämförande skolresultat. Och nu törs experter öppet säga att det ”friskolorna”, särskilt i kombination med riskkapitalister, bär stor del av skulden.

Arbetslösheten är lika stor som tidigare. Och a-kassan har höjts så att många lämnat den försäkring som ska skydda dem mot arbetslöshet.

De sjuka blir också fler. De som har jobb jobbar för mycket och blir sjuka. I värsta fall hinner de inte tillfriskna inom den stipulerade sjukkasseperioden och hamnar i fas 3, frisk eller ej. Och kan du inte komma igen återstår socialtjänsten, men för att få bidrag måste du sälja det mesta du har (så skapar man fattigdom i ett rikt samhälle).

Och så har vi vården och äldreomsorgen. Riskkapitalisterna har stått på kö för att öppna den ena vårdinrättningen eller äldreboendet efter det andra. Skattepengarna rullar, däremot inte kvaliteten i verksamheten. Vinst är viktigast – det har vi vid det här laget fått otaliga bevis på.

Ett av världens mest välmående och jämlika länder har under en tioårsperiod (ja sossarna har bidragit) förvandlats till ett två tredjedelssamhälle.

Det landet är vårt. Dags att rensa upp i det nyliberala träsket.

Bostadsbristen skapar kris i Sverige i åratal framåt

400 000 i bostadskö i Stockholm. Så blir det när pengar och inte behov styr. Mats Odell (kd) ville att alla skulle äga sin bostad (dvs i praktiken banken då). Vad lever man i för verklighet om man kan lansera en sådan idé (och hur kan man i så fall kalla sitt parti värdekonservativt när hela tanken andas nyliberalism)?
Det är framför allt i storstäderna, främst i Stockholm, som alliansen fått gå bärsärkagång i hyresbestånden. I vissa kommuner, som Vaxholm, finns ingen allmännytta kvar. Allt är utsålt till underpris.
En hel ungdomsgeneration står inför den s k valfriheten att skuldsätta sig (utöver studielån) för att få en egen bostad, alternativt bo hemma eller i andra hand (där alliansen vill att det ska vara fri hyressättning och att den hyrande ska betala också ägarens skulder).
Det bästa vore om det skapades jobb i en större region än Stockholm. Att de nya innovativa företag som alliansen jämt talar om etablerade sig i mindre orter som kunde bli levande centra för en tynande glesbygd.
Men det blir inga nya företag. Istället hör vi det eviga tjatet om kris, kris, kris. Det har inte varit annat sen alliansen tog över. Och de spär bara på den internationella kris som finns, genom sin människofientliga politik. Alliansen bäddar för kris i Sverige på betydligt längre sikt än en konjunktursvacka.

Inkompetens och ideologisk blindhet

Så har ännu ett av regeringens förhastade förslag gått på pumpen. Lärarlegitimationer skulle införas på sex månader.
Tyvärr är det så här regeringen arbetar hela tiden. Olika förslag sjösätts utan konsekvensanalys. Uppgifter dumpas i knät på myndigheter som inte fått resurser att hantera dem.
Just när det gäller lärarlegitimationer har det gått ovanligt fort att bevittna fiaskot. När det gäller försämringen av sjukförsäkringen tog det i alla fall nästan ett år innan man började inse vidden av katastrofen.
Vårdnadsbidraget visar innebära allt fler samhälleliga problem, t ex på integrationsfronten. Förutom att det strider mot alliansens hela idé med arbetslinjen. Sjuka, halta och lytta ska jobba, men fullt friska mödrar (som det ju mestadels handlar om) ska betalas med skattemedel för att gå hemma. Man tar sig för pannan.
Arbetskraftsinvandringen tillför vårt land ett antal städare och restaurangpersonal, som i värsta fall möter totalt oseriösa arbetsgivare (eller används som famíljeåterförening för att kringgå en omänsklig migrationspolitik), medan ungdoms- och invandrararbetslösheten består.
Utförsäljningen av storstädernas hyresrätter, så att det nu är nästan omöjligt för vanligt folk att flytta till de större orterna om man inte kan låna upp en miljon minst.
Ja, listan kan göras mycket längre över det totalt inkompetenta sätt regeringen har skött sina uppdrag på. Men en hel del handlar förstås också om ideologisk förblindning.
På det sättet liknar nyliberalismen och den gamla kommunismen varandra. Det tar väldigt lång tid att erkänna att ideologin inte fungerar.

Den omöjliga centern

Man får hoppas att de senaste utspelen från centern också blir de sista. De verkar helt ha lämnat verkligheten bakom sig.
Maud Olofsson föreslår att elever ska få sätta betyg på lärare. Och att det dessutom ska vara lönegrundande. Jag vågar inte tänka på vilka usla löner en del av de lärare jag hade under skoltiden i så fall skulle haft. Men i flera fall var min motvilja ett direkt utslag av pubertal antagonism mot överhet överhuvudtaget och hade ingen koppling till lärarens kompetens.
Det svåraste en lärare har i sin yrkesutövning är att sätta betyg. Och i många friskolors lekstuga får lärare redan nu höra av sina rektorer att skolans väl och ve hänger på att det inte sätts för låga betyg. Att då dessutom vara beroende av elevers omdömen skulle göra arbetssituationen närmast omöjlig. Och kunskapsnivån i samhället skulle sjunka ytterligare.
En annan centerpartist har skrivit på sin blogg att överviktiga personer skulle få betala en extra "tjockisskatt", då de belastar sjukvården mer än andra. I så fall är det väl hederligare att helt privatisera sjukvården, så att de som är sjuka betalar hela kostnaden för sig. Men det är kanske dit han vill komma. Många centerpartister döljer inte sin nyliberalism såsom moderaterna gör.
Och som grädde på moset har vi en centerpartistisk miljöminister som bedriver licensjakt på varg genom att skicka ut 3000 jägare att skjuta 27 vargar av de 200 som sägs finnas (men en del har väl redan gått åt i tjuv- och skyddsjakt). Han har lyckligtvis KU-anmälts nu....
Centern fyller helt enkelt ingen funktion längre, vilket också opinionsmätningarna visar. Många f d väljare röstar väl hellre på moderaterna. Fast skillnaden är försumbar.