Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.

Oraklet Göran Persson

Kommer den rödgröna regeringen att överleva sitt första år? Man känner en viss tveksamhet. Björklund är ute och tjoar om misstroendeförklaring mot Mehmet Kaplan som vill utreda möjligheterna för bostadsbyggande på Bromma flygplats.
I dagens riksdagsdebatt krävde Annie Lööf att regeringen skulle följa riksdagens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för dem som anställer unga. Det är inte längre regeringen som regerar utan riksdagen.
Miljöpartiet har blivit ett hatobjekt för både SD och alliansen (borta är den tid då alliansen ville ha MP som partner.
Och mitt i allt detta dyker Göran Persson upp i SVTs "104 dagar" om tiden efter valet, och menar att Stefan Löfven har lagt upp regeringsarbetet alldeles fel. Det finns alldeles för många miljöpartister i regeringen, menar han. Det borde vara högst tre. Oraklet har talat.
Göran Persson borde hålla sig för god att recensera sina efterträdare, men han har ju aldrig dragit sig för personkritik. Själv var han, som den underdog han är, alltid livrädd för kritik och omgav sig med svaga jasägare till ministrar. Och vem representerar han egentligen? Han är ju lobbyist numera, men inte verkar han gå socialdemokraternas intressen.
Stefan Löfven har bara en vän i viken, men honom vill han knappast kännas vid. Så mycket starkare regeringen skulle varit med V som medregerande. Å andra sidan blir ju V starkare för att Löfven är helt beroende av Vs stöd. Ännu ett skott i foten för Löfven.

PS Det ska tydligen tillsättas en kommission för att utreda de många halkolyckorna. Hur vore det om man sandade istället.