Nya former av korruption i invandrarområden

Awad Hersi, miljöpartist i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd har nu avgått efter många påtryckningar från sina partikamrater. I sin roll har han begått en hel del övertramp, som att försöka påverka vilka som får försörjningsstöd, gått in i enskilda beslut m m.
Det är olyckligt att konstatera, men Awad Hersi kanske inte i första hand var intresserad av att arbeta för miljöpartiet och dess politik, utan snarare att gynna andra. Och han är inte ensam.
Vi talar ju så ofta om att vi vill att de invandrade ska engagera sig, men för många är politiska förtroendeposter inte detsamma som för svenskfödda. Om man kommer från klansamhällen i Afrika eller Mellanöstern, betyder en förtroendepost att vederbörandes klan ska gynnas av den som har posten. I många länder ses det som en självklarhet och det är inte ens säkert att de som stöder "sin" förtroendevalde, inser att systemet fungerar annorlunda här. Det här måste partier hålla koll på på sin gräsrotsnivå.
Vänskapskorruption förekommer dock på högre nivåer i både politik och näringsliv. Det har vi tyvärr sett alltför mycket av på senare tid.
Vi har en demokratiminister. Hur hanterar hon dessa frågor?

Vi kommer inte att klara klimatmålen

Det kom en internationell rapport häromdagen om hur vi internationellt klarar utsläppsmålen av fossila bränslen. Sverige fick bl a ett påpekande om att det inte gynnar klimatmålen att bygga fler motorvägar. Det ekar Förbifart Stockholm lång väg. Alla vet att fler vägar skapar mer trafik, så rapporten har ju rätt.
När man dessutom betänker Sveriges beslut att sälja Vattenfalls brunkolsgruvor till ett tjeckiskt företag utan miljöpolicy så har vi sänkt vår trovärdighet på miljösidan helt. Glöm att Sverige tog initiativ till den första internationella miljökonferensen, som ägde rum i Stockholm 1972.
Idag är regeringen helt ointresserad av övergripande miljötänk. Det gjorde näringsminister Damberg fullt klart när han pressades om brunkolen i radions lördagsintervju. Affärsmässigheten gick före miljön sa han faktiskt. Det viktiga var att statliga Vattenfall är ett affärsdrivande företag och då är målet att vara affärsmässig. Vilken förebild för det övriga näringslivet! Varför ska de om inte ens staten bryr sig om miljön.
Miljöpartiet verkar bara vara gisslan i en regering som lämnat de internationella klimatmålen åt sidan. De är ju inte affärsmässiga. Och så tänker merparten av världens företag.

Det finns bara ett vänsteralternativ

Idag skriver Eva Franchell på ledarplats i Aftonbladet att snart är feministiskt initiativ lika stora som KD. Det är sorgligt.
Ja, inte att KD är små, fortsätter det så här åker de ur riksdagen nästa gång. Ingen förlust. Däremot är det sorgligt att vänsterpartiet har så svårt att nå ut med sin politik. Den är minst lika feministisk som FI:s och och minst lika miljöpolitiskt radikal (eller mer) som miljöpartiets.
Det är ju faktiskt V som idag driver gammal socialdemokratisk välfärdspolitik. Som vågar stå emot marknadskrafterna som gjort välfärden till en handelsplats.
De tio miljarder om året till kommunerna som regeringen lade i vårbudgeten, är i princip helt vänsterpartiets förtjänst. De kommer omedelbart att försvinna om alliansen får makten igen. Socialdemokraterna skulle verkligen vinna på ett samarbete med V. Men de är för rädda för oppositionens reaktion.
I verkligheten har vi sju borgerliga partier i riksdagen och ett vänsteralternativ. Det är på tiden att fler får upp ögonen för Vs politik. Men med nästan enbart borgerlig press (inkl en hel del s-märkta tidningar) är det väldigt svårt. Hoppas det bli många V-demonstrationer på Första maj.

Idag är politik att vela

Det är inte bara idag vi minns Olof Palme. Och det är verkligen inte bara i samband med mordet man tänker på honom. I dagens fesljumma politik framstår han som ett under av vitalitet och handlingskraft.
Ibland känns det som om tiden upprepar sig. När borgarna 1976 tog över regeringsmakten verkade de helt oförberedda. För det mesta trätte de inbördes och politiken fortsatte till större delen i samma spår som före valet. Trots att de tre borgerliga partierna då kritiserat den socialdemokratiska regeringen för en stor del av dess politik, bedrev de ungefär samma politik själva. Eller snarare lät saker fortsätta medan de undrade vad de egentligen skulle göra med sin nyvunna makt.
Ungefär så ser det ut nu också. Fast tvärtom. Socialdemokraterna återtog makten i förra valet efter åtta borgerliga år där välfärden sakta smulades sönder. Nu ska de regera med miljöpartiet, vilket de verkar ha ganska litet gemensamt med. Så istället för att följa Palmes devis "politik är att vilja" verkar det snarast som om politik är att vela. Och folk upplever att inget händer, trots att de borde ha öppet mål. Vad hindrar dem från att göra alla de investeringar som behövs (Ok för att de hade en borgerlig budget första året). Men ingen nytändning syns, eller så är den borgerliga mediehegemonin så total att inga andra budskap än de borgerligas syns.
Detta avspeglas också i opinionen. Väljarna flyr till moderaterna eller SD och de som vill något till V. Moderaterna är största parti för att de övertagit SDs politik. Det minskar ju SDs stöd, men det är ju än värre om moderaterna står för samma sak som SD.
Vi inte bara minns Olof Palme, vi saknar honom.

Väljarna styrs av medierapporteringen

Idag har Dagens Nyheter en stort uppslagen artikel om vilka frågor väljarna tycker är viktigast. 40 procent av väljarna anger integration och invandring som den viktigaste frågan, en ökning med 20 procent sen den senaste mätningen i juni 2015.
Är någon förvånad? Har medierna pratat om något annat sen i höstas? Man kan inte slå på något etermedium eller slå upp en tidning utan att frågor om flyktingar, integration och migration tas upp. Så de flesta väljare ser ju att detta är den fråga som sysselsätter alla, inte minst regeringen. Så då måste den väl vara viktigast eller?
1988, när säldöden härjade som värst, fylldes medierna av frågor runt miljön, vilket ledde till att miljöpartiet fick ett uppsving utan like. När det var finanskris var ekonomin plötsligt viktigast för väljarna.
Denna typ av undersökning är därför ganska meningslös. Man kan lika gärna scanna av det senaste halvårets nyheter för att få svaret. Beroende på var medierna väljer att ta upp, kommer det som dominerar där att vara viktigast för väljarna i stunden.
Det som är viktigt för väljarna borde vara vilket samhälle man vill ha. Och vilka frågor som då är de viktigaste för att få ett samhälle för alla. I så fall vore valet lätt, men de flesta inser inte sitt eget bästa. Inte ens de ekonomiskt oberoende kommer att vara oberörda av ett samhälle med djupa klyftor. Så i själva verket är ett jämlikt samhälle den viktigaste frågan.

Solenergi och kärnkraft väger lika för regeringen

Det blir allt oftare man nu frågar sig om vi verkligen har en rödgrön regering. Att det röda går mot lila har vi ju vetat länge, men trots att miljöpartiet är det andra partiet i regeringen ser vi ingen grön politik.
Nu senast har regeringen bestämt att alla energislag ska behandlas lika. Dvs att samma beskattning ska gälla både på solenergi, vind- och kärnkraft.
Det är med skatter och ekonomiska incitament man styr ett land. På vilket sätt ställer man om ett samhälle till mer hållbar energi om beskattningen är densamma. Ett barn kan ju räkna ut (ja, kanske inte i den nuvarande svenska skolan) att om man vill ha mer av en viss sorts energi, måste den stödjas mer.
Sverige, som en gång sågs som ett föregångsland på så många områden, blir nu omsprunget av många av Europas länder. Ibrahim Baylan, energiministern, skyller på EU och på samarbetsavtal med Norge. Men vad är då allt tal om hållbar utveckling och omställning värt? Och var är miljöpartiet?

Allianssyndromet har drabbat miljöpartiet

Miljöpartiet håller som bäst på att regera sönder sig. Ingenting är längre heligt. Riksdagsledamoten Jens Holm (V) berättar i sitt senaste nyhetsbrev om att miljöpartiet röstade emot en hel hög med miljörelaterade förslag som var uppe till votering i onsdags, bl a förbud mot bottentrålning, förbud mot ålfiske pga av den akut hotade ålen och för mer ekologisk mat inom offentlig sektor. Detta gällde för övrigt också V:s förslag att riva upp FRA-lagen och att stoppa och granska FRAs samarbete med USAs spionorgan NSA.
När miljöpartiet inte ens kan stå för saker som de tidigare sagt sig vara för, då har makthungern tagit över. Det måste betyda att S bestämmer allt i regeringssamarbetet.
Visst måste man kompromissa i ett regeringssamarbete, men om inget finns kvar av partiets grundläggande ståndpunkter, måste ju väljarna fråga sig varför de ska rösta på dem.
Allianssyndromet har nu drabbat miljöpartiet, dvs att den stora äter de små.

Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.

Invandrardebatten gynnar bara SD

Enligt AB:s senaste opinionsmätning har SD ökat sitt stöd till över 14 procent. Dessvärre måste man instämma i Jomshofs (SD) analys: Nu är invandring och migration på allas läppar. Förslagen haglar från de borgerliga med den ena restriktionen efter den andra. Men inte lyfter de för det. FP ligger under spärren för andra mätningen i rad. Men de som är kritiska till migration är SD-sympatisörer och ser att de är de enda som står för "the real thing". Medan de som tidigare röstat på de borgerliga partierna inte känner igen sig i sitt parti (främst FP-sympatisörer) och byter parti eller avstår helt. Tyvärr redovisades inte hela undersökningen i AB.
Miljöpartiet lever farligt i sossarnas skugga. Deras stöd sjunker och det är inte underligt. Nu har vi ju både vargjakt och Förbifart. Det kanske vore bättre för MP om de lämnade regeringen. Då kunde sossarna leva på hoppande majoriteter som de alltid gjort tidigare. Och det verkar vara det de gör nu också.
Denna fokusering på invandring gynnar bara SD. Dessutom väldigt mycket på deras villkor. Kom med ett positivt förslag som leder frågan framåt, istället för dessa SD-light-förslag som vi sett hittills.

Oraklet Göran Persson

Kommer den rödgröna regeringen att överleva sitt första år? Man känner en viss tveksamhet. Björklund är ute och tjoar om misstroendeförklaring mot Mehmet Kaplan som vill utreda möjligheterna för bostadsbyggande på Bromma flygplats.
I dagens riksdagsdebatt krävde Annie Lööf att regeringen skulle följa riksdagens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för dem som anställer unga. Det är inte längre regeringen som regerar utan riksdagen.
Miljöpartiet har blivit ett hatobjekt för både SD och alliansen (borta är den tid då alliansen ville ha MP som partner.
Och mitt i allt detta dyker Göran Persson upp i SVTs "104 dagar" om tiden efter valet, och menar att Stefan Löfven har lagt upp regeringsarbetet alldeles fel. Det finns alldeles för många miljöpartister i regeringen, menar han. Det borde vara högst tre. Oraklet har talat.
Göran Persson borde hålla sig för god att recensera sina efterträdare, men han har ju aldrig dragit sig för personkritik. Själv var han, som den underdog han är, alltid livrädd för kritik och omgav sig med svaga jasägare till ministrar. Och vem representerar han egentligen? Han är ju lobbyist numera, men inte verkar han gå socialdemokraternas intressen.
Stefan Löfven har bara en vän i viken, men honom vill han knappast kännas vid. Så mycket starkare regeringen skulle varit med V som medregerande. Å andra sidan blir ju V starkare för att Löfven är helt beroende av Vs stöd. Ännu ett skott i foten för Löfven.

PS Det ska tydligen tillsättas en kommission för att utreda de många halkolyckorna. Hur vore det om man sandade istället.

Ingen förändring i Stockholm med S vid makten

Det lär inte bli så mycket roligare i Stockholm om sossarna får makten. Vi kan vänta oss Förbifarten och Slussen enligt nuvarande plan.

Det blir vinster i vården och bostadspolitiken lutar åt samma handfallenhet som den alliansen står för. Det förstår man när man hör Karin Wanngård, oppositionsborgarråd i Stockholm uttala sig, tillsammans med Stefan Löfven.

Stockholms anonyma sosseledning verkar hellre vilja regera med något borgerligt parti än med miljöpartiet och framför allt vänstern.

Det enda man kan hoppas på är att Stockholms väljare vill ha en tydlig förändring. Att de m a o röstar på alternativ som vill något annat än alliansen. Socialdemokraterna kommer inte att göra skillnad.

EU - vår storebror

Förra veckan röstade riksdagen för en inskränkning i vår grundlag. Offentlighetsprincipen inskränks alltmer.

Svenska myndigheter får rätt att hemligstämpla material ”om det kan antas att Sveriges möjligheter att delta i internationellt samarbete försämras”. Det är vårt EU-medlemskap som gör att riksdagen nu röstar för förslaget om inskränkning och ökad sekretess. Förslaget innebär också att andra länder i vissa fall har vetorätt när det gäller att hemligstämpla handlingar som kommit till Sverige. Endast vänsterpartiet och miljöpartiet röstade emot.

Tidningen Journalisten påminner om hur det lät inför Sveriges omröstning om EU-medlemskap. Vi skulle verka för mer öppenhet i EU och inget skulle få rubba vår offentlighetsprincip.

Någon sa då att påverka EU är som att öppna fönstret en kylig dag och förvänta sig att det ska bli varmare ute. Det blir inte varmare ute. Men det blir allt kyligare inne.

Vi medborgare övervakas alltmer (tänk FRA, NSA) och våra grundlagsstadgade rättigheter inskränks. EU äter sig in i minsta detalj. Var det det vi ville med vårt medlemskap?

Det är dags för arbetstidsförkortning

Tiden är kommen för en arbetstidsförkortning. Allt talar för detta. Forskningsresultat visar att vi idag inte orkar med både ett intensivt arbetsliv och ett krävande hemliv. Det ger allt fler personer med utmattningssyndrom.
På den andra sidan finns de som inte alls har något arbete. Det skapar också ohälsa och en utslagning i samhället som t ex kan bidra till det vi ser i Husby m fl segregerade förorter.
Vinsten med en sådan arbetstidsförkortning skulle ge fler jobb, större skatteintäkter, bättre hälsa och färre i social utslagning.
Det som hela tiden är kruxet är kostnaden för arbetsgivarna. Men det kan ju inte vara helt omöjligt att skapa ett avgiftssystem som inte hindrar arbetsgivare från att anställa. Samhällsvinsterna för fler i jobb är så uppenbara.
Vänsterpartiet har sex timmars arbetsdag i sitt partiprogram och nyss blev miljöpartiets styrelse överkörda av sin kongress och som nu kompromissat sig fram till ett förslag på sju timmar (något att börja med i alla fall). Stora delar av socialdemokraterna är också intresserade av denna reform, så kan man bara lösa frågan om anställningskostnad så borde det inte vara några problem.
Att få alliansen att tänka i dessa banor är väl helt uteslutet så det kanske bör vara de stora fackliga organisationerna som arbetar fram ett förslag (gärna med arbetsgivarna om det går), som kan presenteras lagom till valet. Det är bara att sätta igång!

M och SD i förening

Nu får miljöpartiet erfara hur det är att ta fan i båten. Vi var många som förundrades över hur MP överhuvudtaget kunde tänka sig att samarbeta med alliansen och på ett sånt område som migrationspolitiken dessutom.
En optimistisk tanke om en mer human asylpolitik var väl deras motiv. Men med Billström som minister har det bara blivit värre. Hur MP ens kan påstå att överenskommelsen hållits är bara det anmärkningsvärt.
Billström vill minska asylinvandringen till förmån för arbetskraftsinvandringen. Det är en del i moderaternas stora projekt att lönedumpa och minska fackets inflytande. In med folk som inte har kunskap om några rättigheter. Medan utbildade flyktingar inte får chansen att arbeta inom sina specialområden pga fördomsfulla arbetsgivare.
Och nu har M fått upp ögonen för att det är SD som är hotet. Dags för lite triangulering åt det hållet. Där känner sig säkert många M-väljare och kommunalråd mer hemma också, än att vara låtsassossar. 
Men kanske M och SD bildar den nya alliansen till 2014. De tycks ha mycket gemensamt.

Det behövs sjukhus - inte fler vårdcentraler

För oss i Stockholm finns inte längre något hopp om förändring. Miljöpartiet har gjort upp med alliansen om vårdvalet. Det viktiga är att välja - inte om skattemedlen på detta sätt används mest effektivt.
I sin gemensamma debattartikel i DN räknar de upp en hel litania över allt som de ska göra för att etablera allt fler vårdcentraler i Stockholm. Det verkar finnas en oändlig massa pengar att betala ut ersättning för det ena och det andra med.
Samtidigt går Stockholms sjukhus på knäna. Märkligt nog, trots femtielva nya vårdcentraler går många ändå till akuten på ett sjukhus. Överbelastningen verkar vara enorm och nu hör man återigen om ett nytt sparbeting på Karolinska. Folk ligger i korridorer och städskrubbar.
Men uppenbarligen finns ju pengar att dela ut till varenda liten ny vårdcentral. Vi får en överetablering lik den med apoteken. Nej, bygg eller låt något av de gamla nedlagda akutsjukhusen återuppstå (precis denna brist på akutsjukhus var vi många som förutsåg på 90-talet när det ena efter det andra av Stockholms akutsjukhus lades ned). Använd skattemedlen där de behövs.

Jämnt vid val om blocken består

De som refererar till SCBs senaste mätning och säger att alliansen leder med 48,4 procent mot socialdemokraternas 44,6 har ju ändå inte riktigt rätt. Om det varit val idag skulle alliansen nämligen också bara ha 44,6 procent, eftersom kd med sina 3,8 procent hamnar under riksdagsspärren.
Så läget kanske inte är helt dystert. Å andra sidan vet man ju inte vart miljöpartiet är på väg. De verkar mer intresserade av uppgörelser med moderaterna nuförtiden, vilket måste verka märkligt för, inte minst, de förra språkrören.
Det är väl bara att hoppas att Jonas Sjöstedt blir ny vänsterledare. Han verkar i alla fall veta vad han talar om. Juholt bara studsar hit och dit.
Men det är två och ett halvt år kvar till nästa val. Mycket kan hända tills dess.

M omsätter inte sitt program i praktiken

Så har moderaterna kommit med ett nytt idéprogram. Istället för "den enda vägen" är man nu "det enda arbetarpartiet". Man kan tro att man fått ett socialdemokratiskt program i händerna. Trygghet och rättvisa är moderaternas värdegrund.
Ingen som läser detta kan tro att det här partiet regerat i fem år i det här landet. Men vänsterretoriken fortsätter med oförminskad styrka. Trovärdighetsproblemen ökar dock hela tiden.
Och så vill man framställa sig som ett miljöparti. Högtravande ord om biologisk mångfald staplas på varandra. Men förslagen handlar om att driva mer kommersiell verksamhet i nationalparker och se över allemansrätten. Och rovdjurspolitiken har vi redan sett för mycket av.
T o m boregerliga ledarskribenter kallar moderaterna idéfattiga. Nu har de t o m övertagit oppositionens politik. Men alla som ser sig omkring ser det systemskifte Adelsohn efterlyste på sin tid. Och inte ens han verkar glad över resultatet numera.

The media is the message

Opinionsresultaten i Skop redovisas i dagens AB. De kan inte göra några andra än moderaterna glada (ja, möjligtvis centern och SD). Det som verkar typiskt för dessa undersökningar är egentligen att de följer vilka partier som uppmärksammats i media och hur.
Om det vecka ut och vecka in rapporteras att socialdemokraterna tappat greppet är det ju inte konstigt att de tappar dragkraft. Samtidigt jublar den borgerliga pressen ständigt över duktige Borg och Reinfeldt.
Centern och vänstern har också varit i media och får någon icke statistiskt säkrad pluspoäng. Det har däremot varit knäpptyst om miljöpartiet och de sjunker då i opinionen.
SDs 100 dagar har uppmärksammats och de får säga att de minsann nu blir bättre behandlade, vilket naturligtvis gör att många känner att de nu är ett acceptabelt alternativ.
"The media is the message", sa mediegurun Marshall McLuhan för länge sen. Det gäller fortfarande.

Strunta i SD

SvD har på ledarplats redan lagt upp stragein för vad som ska hända efter valet. Givetvis vinner alliansen och lika självklart kommer man då att alliera sig med miljöpartiet (och de ställer naturligtvis upp eller?) för att undvika att bli beroende av SD som naturligtvis också kommer in i riksdagen.
Men varför helt enkelt inte strunta i SD och ta sig fram med hoppande majoriteter, oavsett vilket block som vinner. Om SD blir tungan på vågen, så låt dem bli det. Man behöver inte förhandla med dem, de får väl rösta utifrån sin politik. De kanske ändå kan neutraliseras, för i deras huvudfråga är ju ändå de andra rätt överens (utom möjligtvis folkpartiet).
Men visst är det en olycklig utveckling. Desto tristare då att höra vänsterväljare som tänker rösta blankt för att det enda vänsterparti som har chans att få något inflytande (särskilt om många röstar på dem) har gått in i en koalition. Tendenserna från sektvänstern sitter kvar. Se sanningen i vitögat: vänsterpartiet kommer aldrig att få majoritet i det här landet, men kanske kan dra politiken lite mer åt vänster om de får chansen att sitta i en regering.
Inte för att alliansen utgör någon god förebild. Där har ju alla blivit småmoderater. Men hellre småsossar än småmoderater när det handlar om samhällsmodell.