Låt regeringen få chansen att laga Sverige

Man ska ju inte förvånas över att oppositionen går till hårt angrepp mot regeringens vårbudget. "Historiskt stora skattehöjningar", ropar folkpartiet. De kan knappast bli förvånade, de har ju ändå hört vad regeringen vill åstadkomma. Själva genomförde de ju historiskt stora skattesänkningar, dessutom för de rikaste, så för att överhuvudtaget kunna uppväga något av alla de nedskärningar i välfärden och inkomstomfördelningar till de rika som alliansen gjorde, måste skatterna höjas.
Jag hoppas regeringen vågar ta ut svängarna till hösten när de får lägga sin egen budget (om inte DÖ har dött då förstås). Då kan man kanske t o m våga låna till investeringar i infrastruktur och bostäder.
Och inte minst ta bort den lag som alliansen införde, om att allmännyttan måste gå med vinst. Då är den ju inte allmännyttig längre.
Såg apropå det, att Storbritanniens toryledare vill följa i Thatchers spår och göra Englands medborgare till husägare. Det är precis det alliansen gjort, åtminstone i Stockholm, där merparten av allmännyttans bostäder i innerstaden och delar av närförorterna, omvandlats till bostadsrätter, vilket spätt på bostadsbristen något kopiöst.
I kombination med arbetslöshet gör detta att många inte ens får lån om de skulle vilja köpa en bostad. Hela konceptet slår nu mot tillväxten i regionen. Om näringslivet kunde fatta att ett samhälle med mindre klyftor skulle öka hela samhällets välmående och tillväxt. Men topparna där är väl helt förblindade av sina bonusar och kan inte bedöma utvecklingen längre än ett kvartal.
Alliansen har gjort Sverige till ett mer ojämlikt land med allt större skillnader mellan människor, med och utan jobb, med och utan bostad och mellan stad och landsbygd. Måtte regeringen våga ta tag i dessa problem och börja laga Sverige igen.

Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.

I Reinfeldts stillsamma pragmatism

Ibland blir man hemmablind. Det har uppenbarligen drabbat Erik Helmersson på DNs ledarsida idag. Han skriver om ideologi. Han menar att "Stillsam pragmatism snarare än vildsint idéstrid tycks vara den svenska lagomkulturens modell." Så kan det ju tyckas om man beskriver dagsläget i Sverige som "Thatcher- och Reaganismens årtionden, men deras svenska arv blev föga mer än några hundralappar mindre i skatt och möjligheten att välja vårdcentral."
Är det så DNs ledarskribenter ser det systemskifte som ägt rum i Sverige de senaste åtta åren? Eftersom de inte är drabbade kanske det undgått dem att hela socialförsäkringssystemet är urholkat, med konsekvensen att man måste bli utfattig för att komma i åtnjutande av samhällets stöd. Däremot kan man få bidrag via rot och rut för diverse heminredningsdetaljer.
Några hundralappar i sänkt skatt. Ja, om man är låginkomsttagare. Har man högre lön handlar det om tusenlappar. Ju högre desto mer. "Några hundralappar betyder ju mycket för en låginkomstfamilj" som någon i alliansen uttryckte det utan att förstå sin cynism.
Att sen hela det offentliga samhället gjorts om till privat marknad verkar också ha undgått Erik Helmersson. Inte bara att välja vårdcentral, utan också att välja nästan allting annat inom den offentliga sektorn, inklusive tågresor och bilbesiktning. Med därtill hörande kostnader, både för den enskilde och samhället.
Man kan också välja att köpa sin allmännyttiga bostad. Däremot inte att behålla den som hyresrätt. Det avgör ens köpglada grannar. Att överhuvudtaget få en bostad utan att skuldsätta sig upp över öronen, finns däremot knappt på kartan.
Allt detta är ideologi. Fredrik Reinfeldt presenterade den i sin bok "Det sovande folket" 1993 och har sedan han fick makten gjort allt för att förverkliga sina idéer. Och han har lyckats riktigt bra eller hur?

Den svenska modellen skapar inte kravaller

Nu uppmärksammas Husbykravallerna också i utländska medier. De flesta är chockade över att lugna, jämlika välstånds-Sverige kan råka ut för något sånt här. Man talar om den svenska eller nordiska modellen som skapat ett sådant väl fungerande samhälle, ofta lovordat utomlands.
Vad de inte förstått är att den modellen finns inte längre. Den har monterats ner av regeringen Reinfeldt.
Men det vill regeringen inte låtsas om. Man fortsätter att utomlands inhösta beröm för en samhällsmodell som inte längre finns (men som Reinfeldt talar om i varma ordalag utanför Sverige), fast det är den nuvarande modellen han strävat efter sen han skrev sin bok "Det sovande folket".
Sverige är nu ett av världens mest nyliberala länder. 30 år efter Thatcher- och Reaganeran upprepar vi alla deras misstag, trots att vi ser det förödande resultatet i deras länder.
Som den engelska författaren Nina Power skriver i en artikel publicerad i DN: "Det är inte för sent att förstå varför människor är arga. Allt ni behöver göra är att titta på Storbritannien för att se ett perfekt exempel på vad ni inte ska göra härnäst."

Glöm sifferexcercisen - berätta hur det är

Valet 2014 kommer att handla om jobben spås det och med dagens arbetslöshet finns en viss logik i detta. Men bevare oss om vi ska behöva lyssna till den sifferexercis som utspann sig under de förra två valen. Finns det några tristare debatter än de där partierna slår siffror i huvudet på varann.
Folk är inte intresserade av sifferexercis. Det viktiga är åtgärderna. Det är ett råd till vänstern, håll er till de konkreta åtgärderna och gå inte i sifferfällan.
Gå inte på Borgs och Reinfeldts tjat om att människor fått mer i plånboken. Verkligheten är ju att de få hundringar i jobbskatteavdrag som gått till folk i vanliga inkomstlägen för länge sen ätits upp av ökade avgifter på i stort sett allt.
Vi har redan så gott som platt skatt i Sverige. Vi såg häromkvällen att företag som Volvo har miljardvinster men kan göra förlustavdrag som gör att de nolltaxerar. Och så gör också rika privatpersoner. Medan småföretag och folk med normala inkomster står för större delen av skatteintäkterna i Sverige.
Och sedan hånas vi av att vård, skola och omsorg säljs ut till riskkapitalister som för ut de pengar vi slitit ihop till skatteparadis, samtidigt som verksamheterna sjunker i kvalitet.
Det är dessa fakta som måste presenteras, om och om igen.
Vi lever numera i Thatcher/Reagan-land. Trettio år för sent.

Annie Lööf har noll koll

VarIdag avslöjar Annie Lööf sin totala okunnighet om hur "vanligt folk" har det. Hennes lösning på de ökande klyftorna i samhället är ännu en skattesänkning. Hon skriver: "För att gynna sparande vill vi införa ett grundavdrag på kapitalinkomster som ränta och utdelning. Om vanliga människor får behålla merparten av ­avkastningen från aktieutdelningar och bankkonton blir det betydligt roligare att regelbundet ­spara pengar för framtida utgifter och ­behov."
Dessutom konstaterar hon: "I mitten av 2000-talet kände stora grupper ofta att det var betydelselöst att gå från stöd och bidrag till arbete och egen försörjning. Många hamnade i en fattigdomsfälla.
Men sedan alliansen kom till makten har vi jobbat konsekvent för att det ska bli mer lönsamt för alla i Sverige att jobba och driva företag. Arbetslinjen har varit framgångsrik i att skapa frihet och trygghet för vanliga människor och är på så vis en viktig jämlikhetsreform. Men när det gäller sparande befinner vi oss fortfarande i en situation liknande den som tidigare rådde för arbete. Många upplever att det är mer lönsamt att konsumera och låna än att spara och investera."
Var har människan hållit hus de senaste åren? Läst böcker av Reagan och Thatcher? "Stora grupper" tyckte det var betydelselöst att gå från bidrag till jobb i mitten på 2000-talet. Hon tror fortfarande på den krossade myten att folk hellre lever på bidrag än jobb. Det var arbetslöshet även i mitten på 2000-talet. Men den är högre nu, särskilt för ungdomar.
"Arbetslinjen har varit framgångsrik i att skapa frihet och trygghet för vanliga människor" har hon mage att påstå. Ja, för dem som redan hade jobb, särskilt ett välavlönat. För sjuka och arbetslösa har det mesta av trygghet och frihet försvunnit. Och de jobb arbetslinjen skapar idag t ex sänkt restaurangmoms på MacDonalds, ger jobb med löner som inte räcker till en normal hyra ens.
I Annie Lööfs värld finns inte ens tanken att människors löner knappt räcker månaden ut. Hon förutsätter att människor har aktier. Och det är dem hon vill gynna, de som redan har. Så att de i ännu högre grad kommer undan skatt.
"Många upplever att det är mer lönsamt att konsumera och låna än att spara och investera", skriver hon. För de flesta är investera och låna samma sak. Om man vill göra en större investering, som t ex att köpa en bostadsrätt (det är ju enda sättet att få en bostad i alliansens större städer) är ju lån en nödvändighet. Och sedan är man fast, trots låga räntor, särskilt nu när en viss amortering är ett krav. Att då kunna få pengar över att spara...
Och att påstå att inkomstklyftorna inte är så stora i Sverige. Hon kanske borde läsa om de sjuksköterskor som fick hoppa in på julafton för ett tillägg på 1100 kr, medan läkaren fick 15 000 i övertidsersättning.
Annie Lööf har noll koll och det är pinsamt att inte hennes närmaste rådgivare heller verkar ha det.

Reinfeldt ska säkra välfärden

Dra en lättnadens suck, det blir inget jobbskatteavdrag i år.
"– Även om vi gick till val på ett femte jobbskatteavdrag under mandatperioden så kan jag, vad vi nu ser, inte se något reformutrymme alls under 2013. Först skulle vi säkra välfärden, sedan skulle vi säkra att det var balans och ordning i de offentliga finanserna och det tänker vi fullfölja, säger Fredrik Reinfeldt till Rapport."
Säkra välfärden, säger Reinfeldt. Undrar när han ska börja genomföra det. Hittills har välfärden sjunkit allt djupare i en avgrund av privatiseringar och märkliga upphandlingar, där pengarna går till riskkapitalister i skatteparadis. Inte underligt att marginalerna inte räcker.
Med tanke på att ordning och reda i finanserna mest betyder att rulla tummarna för Borg, är inte mycket hopp om jobbskapande åtgärder att vänta där heller. Sänkt moms för restaurangbranschen kostar skjortan och ger 300 jobb på MacDonalds. Bra för ungdomar tycker Reinfeldt och Borg. Men med tanke på alla ungdomar som går arbetslösa trots både en och två akademiska utbildningar och stora studieskulder, kan inte jobb på McDonalds vara någon framtid.
Men enligt regeringen (Billström) ska ju spetskompetensen hämtas utomlands.
Sanningen är att regeringen Reinfeldt inte förstår sig på samhället. Deras teoretiska nyliberala modeller är inte tillämpliga i verkligheten. Det kunde redan Reagan och Thatcher ha berättat.
Eller, vilket är än mer cyniskt, är det det här samhället man vill ha?

Sverige är fortfarande ett socialdemokratiskt land

Vi lever fortfarande i ett samhälle präglat av socialdemokraterna. Nej, det gör vi ju inte i verkligheten, men i retoriken är vi fortfarande ett socialdemokratiskt land. Moderaterna bedriver socialdemokratisk retorik, medierna är upptagna med socialdemokraternas problem, alternativt beskriver regeringens agerande som om retoriken vore verkligheten.
Inte minst Peter Wolodarskis krönika i dagens DN tyder på detta. Han utgår från undersökningar gjorda av samhällsvetare óch opinionsinstitut, som säger att svensken inte längre vill inordna sig i kollektiv utan vill kalla sig politiskt oberoende.
Men även som politiskt oberoende har man ju värderingar. Och jag hävdar att de är fortfarande i hög utsträckning de som byggde socialdemokratin. Det började gå utför för sossarna när de satte igång med avregleringar och privatisering. De föll för nyliberalismens språk och många sossar började låta som, om inte Reagan och Thatcher, så Tony Blair.
De s k nya moderaterna insåg att det inte fungerade att tala om systemskifte och skattesänkningar. Så man tog till en socialdemokratisk retorik - och se det fungerade! Men inte ens Peter Wolodarski verkar tro att det kommer att göra det i längden. Han skriver: "Receptet har i sin mer skruvade schlingmannska form banat väg för en idélöshet och ett pr-tänkande som skadar svensk politik och i förlängningen slår tillbaka mot Moderaterna. Men än så länge fungerar strategin. M:s målmedvetna pragmatism och nedtoning av sitt historiska arv passar de snabbfotade väljare som mer bryr sig om åsikten än från vilket håll den kommer, som mer intresserar sig för människorna som bär upp partiet än själva partiet."
Det är därför vi nu ser så många hyllningsartiklar till Borg och Reinfeldt. Det gäller att tala om hur bra de är för Sverige, så att de "oberoende" väljarna röstar på person istället för politik. När såg ni senast en kritisk artikel om Borg eller Reinfeldt (eller om alliansen överhuvudtaget)?
För att inte tala om tjatet om förnyelse. Det finns inga nya moderater och när sossarna förnyade sig på 90-talet och blev mer liberala började det gå utför.
Och ju mer verkligheten börjar likna 30-talet, desto mer tillämplig blir ju den verkliga vänsterpolitiken.

Moderaterna stärks av Annie Lööf

Dan Josefsson ger en träffande bild av Annie Lööf i en artikel på ABs kultursida. Han utmålar henne som en person som ligger helt fel i tiden; hon propagerar för platt skatt när svenskarna gärna betalar mer för att behålla välfärden, hon vill sälja ut den offentliga sektorn helt och avskaffa LAS. Hennes idol är den gamla nyliberalen Margaret Thatcher och hon beundrar 50-talsfilosofen Ayn Rand som såg altruism som ondska och att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek (det sistnämnda är i alla fall genomfört av alliansen redan).
Fredrik Reinfeldt kommer att framstå som vänsterextremist bredvid denna tjej. Märkligt nog är hon extremt populär hos de centerpartistiska ombuden, men några gamla centerpartister höjer på ögonbrynen, som Rune Lanestrand i en artikel på Newsmill där han menar att bratsen runt Stureplan har tagit över centerpartiet.
Svårt att säga om väljarna kommer att köpa denna svenska teaparty-variant. Risken är väl då att centerrösterna hamnar hos moderaterna, vilka i så fall kanske kan regera vidare utan centern i riksdagen. Och då är inte mycket vunnet.

Se upp britter!

I Expressen beskrivs den brittiska valkampanjen som en upprepning av den svenska 2006 med det trötta Labour i regeringsställning och den impopuläre Gordon Brown som britternas Göran Persson, medan Conservatives ledare Cameron är en förnyare av de konservativa á la Reinfeldt med moderaterna. De talar inte längre om nedskärningar i den offentliga sektorn, men framhåller Sveriges exempel med friskolor som det mest eftersträvansvärda.
Akta er britter! Ni har redan haft Thatcher och ni vet hur det gick. Vi har Thatcher nu, 30 år senare, med samma dystra resultat.