Hur oberoende blir hyreskommissionen?

"Oberoende kommission ska se över hyresrätten" är rubriken på debattsidan i dagens DN.  Det är Hyresgästföreningen som skrivit ett inlägg om behovet att se över modellen med förhandlade hyror och hur man kan utveckla hyresrätten som boendeform. Och det kan väl vara bra.
Men så får man se vilka som ska ingå i denna "oberoende kommission". Ett antal byggherrar, vd för fastighetsbolag och några jurister. Som ordförande Stefan Attefall (kd) bostadsminister i alliansregeringen. Den som såg till att ockerhyrorna nu också gäller andrahandsboende. Samt en liberal riksdagsledamot. Ingen representant för den rödgröna sidan.
Det är märkligt att just de som främst förespråkar marknadshyror ska sitta i denna kommission. Det är ju knappast att utveckla hyresrätten, snarare att göra den än mer ouppnåelig för dem som inte har kapital varken att köpa eller hyra för. Och som samtidigt tror att alla människor vill göra s k "bostadskarriär", dvs att så snart de har möjlighet köper de en lägenhet eller villa. Så är det ju inte. Vi är många som väljer hyresrätt för att vi vill ha service (åtminstone gäller det allmännyttan) och inte vill lägga ner hela vårt kapital i boende.
Hyresgästföreningen talar om en socialt hållbar bostadspolitik. Erfarenheten från den förra regeringen var raka motsatsen.

Väljarna styrs av medierapporteringen

Idag har Dagens Nyheter en stort uppslagen artikel om vilka frågor väljarna tycker är viktigast. 40 procent av väljarna anger integration och invandring som den viktigaste frågan, en ökning med 20 procent sen den senaste mätningen i juni 2015.
Är någon förvånad? Har medierna pratat om något annat sen i höstas? Man kan inte slå på något etermedium eller slå upp en tidning utan att frågor om flyktingar, integration och migration tas upp. Så de flesta väljare ser ju att detta är den fråga som sysselsätter alla, inte minst regeringen. Så då måste den väl vara viktigast eller?
1988, när säldöden härjade som värst, fylldes medierna av frågor runt miljön, vilket ledde till att miljöpartiet fick ett uppsving utan like. När det var finanskris var ekonomin plötsligt viktigast för väljarna.
Denna typ av undersökning är därför ganska meningslös. Man kan lika gärna scanna av det senaste halvårets nyheter för att få svaret. Beroende på var medierna väljer att ta upp, kommer det som dominerar där att vara viktigast för väljarna i stunden.
Det som är viktigt för väljarna borde vara vilket samhälle man vill ha. Och vilka frågor som då är de viktigaste för att få ett samhälle för alla. I så fall vore valet lätt, men de flesta inser inte sitt eget bästa. Inte ens de ekonomiskt oberoende kommer att vara oberörda av ett samhälle med djupa klyftor. Så i själva verket är ett jämlikt samhälle den viktigaste frågan.

Demokrati i biståndet mål sen 1978

Nu är Erik Helmersson på DNs ledarredaktion ute och cyklar igen. Ja, eller snarare hans källa i det här fallet. Den källa han citerar säger att demokrati blev ett biståndsmål redan 1989. Det är ju tråkigt att en f d ambassadör och FN-tjänsteman inte har bättre koll på svensk internationell politik.
Demokrati blev nämligen ett biståndsmål redan 1978 i den biståndspolitiska utredning som kom då, tillsammans med tillväxt, ekonomisk och social utjämning och ekonomiskt och politiskt oberoende (det sista syftade på frihet från kolonialismen och apartheid.)
Det är bra att biståndet granskas och debatteras. Men det är synd att okunskapen är så stor att man låter vår regering låtsas att de är de första som driver demokrati och tillväxt som mål i biståndet.
Demokratibistånd är nu den största posten i det bilaterala biståndet. Men det är också den svåraste. Demokrati kommer inte utifrån, knappast ens uppifrån. Det effektivaste sättet att gynna demokrati är att satsa på fattigdomsbekämpning och utbildning.
Men dagens övergripande mål för svenskt bistånd är att bidra till att fattiga människor kan förbättra sina levnadsvillkor. Och det handlar om att bidra, inte att biståndet ensamt åstadkommer dessa förbättringar, vilket man också får en känsla av att många tror när man följer debatten.

Världens dyraste toppmöte

Så är vi då med i pakten. För 100 miljarder kr får Reinfeldt delta i ett toppmöte.
Här hemma kramar vi ur den offentliga välfärden till sista (svett)droppen och personalen går på knä medan elever, patienter och gamla far illa i riskkapitalverksamheter (och även kommunala med de få resurser som ställs till buds).
Infrastrukturen skriker efter underhåll, det talas i parti och minut om att vi måste satsa på grön teknik och grön ekonomi, men investeringar lyser i stort sett med sin frånvaro.
Forskningen behöver pengar för att genomföra oberoende forskning.
Vi måste hålla i pengarna och tänka på utgiftstaket, gnäller Borg. Men när det gäller att få sitta med vid de storas bord skys inga medel. Då är 100 miljarder peanuts.
Hur kan denna regering fortfarande ha någon ekonomisk trovärdighet?

Sverige är fortfarande ett socialdemokratiskt land

Vi lever fortfarande i ett samhälle präglat av socialdemokraterna. Nej, det gör vi ju inte i verkligheten, men i retoriken är vi fortfarande ett socialdemokratiskt land. Moderaterna bedriver socialdemokratisk retorik, medierna är upptagna med socialdemokraternas problem, alternativt beskriver regeringens agerande som om retoriken vore verkligheten.
Inte minst Peter Wolodarskis krönika i dagens DN tyder på detta. Han utgår från undersökningar gjorda av samhällsvetare óch opinionsinstitut, som säger att svensken inte längre vill inordna sig i kollektiv utan vill kalla sig politiskt oberoende.
Men även som politiskt oberoende har man ju värderingar. Och jag hävdar att de är fortfarande i hög utsträckning de som byggde socialdemokratin. Det började gå utför för sossarna när de satte igång med avregleringar och privatisering. De föll för nyliberalismens språk och många sossar började låta som, om inte Reagan och Thatcher, så Tony Blair.
De s k nya moderaterna insåg att det inte fungerade att tala om systemskifte och skattesänkningar. Så man tog till en socialdemokratisk retorik - och se det fungerade! Men inte ens Peter Wolodarski verkar tro att det kommer att göra det i längden. Han skriver: "Receptet har i sin mer skruvade schlingmannska form banat väg för en idélöshet och ett pr-tänkande som skadar svensk politik och i förlängningen slår tillbaka mot Moderaterna. Men än så länge fungerar strategin. M:s målmedvetna pragmatism och nedtoning av sitt historiska arv passar de snabbfotade väljare som mer bryr sig om åsikten än från vilket håll den kommer, som mer intresserar sig för människorna som bär upp partiet än själva partiet."
Det är därför vi nu ser så många hyllningsartiklar till Borg och Reinfeldt. Det gäller att tala om hur bra de är för Sverige, så att de "oberoende" väljarna röstar på person istället för politik. När såg ni senast en kritisk artikel om Borg eller Reinfeldt (eller om alliansen överhuvudtaget)?
För att inte tala om tjatet om förnyelse. Det finns inga nya moderater och när sossarna förnyade sig på 90-talet och blev mer liberala började det gå utför.
Och ju mer verkligheten börjar likna 30-talet, desto mer tillämplig blir ju den verkliga vänsterpolitiken.