Äntligen fylligare välfärdsmått

En glädjande nyhet i dagens DN: Regeringen vill ha nya välfärdsmått. Äntligen har man insett att BNP är ett väldigt smalt sätt att mäta välfärd. Framför allt kan ett sådant mått göra att man satsar på helt fel saker, vilket verkligen skett i många fall.
Nu föreslår regeringen fem ekonomiska mål: BNP per capita, sysselsättningsgrad, arbetslöshet, hushållens skuldsättning och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld.
De föreslår vidare fem ekologiska mål: luftkvalitet, vattenkvalitet, skyddad natur, kemikaliebelastning och utsläpp av växthusgaser.
Och ytterligare fem mål är sociala: låg ekonomisk standard, självskattad allmän hälsa, utbildningsnivå, mellanmänsklig tillit och nöjdhet med livet.
Det har tagit tjugo år att få till den här utvidgade synen på välfärd. BNP handlar ju bara om produktion och tillväxt, oavsett vilken typ av produktion det gäller (alltså även skadlig produktion). Att se på utveckling och välfärd i de tre ovanstående dimensionerna har varit en självklarhet länge för miljöekonomer. Där är ekologin basen i vad vi gör. Utan ett fungerande ekologiskt system kommer vi förr eller snarare snart till vägs ände, dit vi verkligen är på väg i världen just nu.
Ska bli intressant att se hur regeringen tänker konkretisera ovanstående mål.

Positiva nyheter

Hemkommen från trevlig utlandsresa, helt fri från nyhetsflödet, är jag nu tillbaka i eländet. För merparten av nyheterna handlar ju om elände. Allt verkar bara bli sämre, folk far illa överallt, nya smittor sprids (just nu zicavirus, fast malaria är den insektsburna sjukdom som tar flest liv överhuvudtaget, mer än hiv/aids).
Då läser jag nyhetsbrevet statskoll.se och blir genast lite uppmuntrad. De som arbetar med detta har hittat positiva guldkorn. Här ett antal rubriker:
Statens underskott minskade
Antalet fast anställda ökar
88 procent fick jobb via Trygghetsrådet
Mammografi blir gratis
Stark ekonomisk tillväxt
Alla kommuner ska ta emot nyanlända
Det händer ju saker i vårt land. Nu gäller bara att regeringen kan utnyttja den positiva ekonomiska utvecklingen och våga satsa än mer, trots ett samfällt ramaskri från borgerligheten. Gör man det kommer opinionssiffrorna att se bättre ut. Ovanstående ger en indikation.

Låt regeringen få chansen att laga Sverige

Man ska ju inte förvånas över att oppositionen går till hårt angrepp mot regeringens vårbudget. "Historiskt stora skattehöjningar", ropar folkpartiet. De kan knappast bli förvånade, de har ju ändå hört vad regeringen vill åstadkomma. Själva genomförde de ju historiskt stora skattesänkningar, dessutom för de rikaste, så för att överhuvudtaget kunna uppväga något av alla de nedskärningar i välfärden och inkomstomfördelningar till de rika som alliansen gjorde, måste skatterna höjas.
Jag hoppas regeringen vågar ta ut svängarna till hösten när de får lägga sin egen budget (om inte DÖ har dött då förstås). Då kan man kanske t o m våga låna till investeringar i infrastruktur och bostäder.
Och inte minst ta bort den lag som alliansen införde, om att allmännyttan måste gå med vinst. Då är den ju inte allmännyttig längre.
Såg apropå det, att Storbritanniens toryledare vill följa i Thatchers spår och göra Englands medborgare till husägare. Det är precis det alliansen gjort, åtminstone i Stockholm, där merparten av allmännyttans bostäder i innerstaden och delar av närförorterna, omvandlats till bostadsrätter, vilket spätt på bostadsbristen något kopiöst.
I kombination med arbetslöshet gör detta att många inte ens får lån om de skulle vilja köpa en bostad. Hela konceptet slår nu mot tillväxten i regionen. Om näringslivet kunde fatta att ett samhälle med mindre klyftor skulle öka hela samhällets välmående och tillväxt. Men topparna där är väl helt förblindade av sina bonusar och kan inte bedöma utvecklingen längre än ett kvartal.
Alliansen har gjort Sverige till ett mer ojämlikt land med allt större skillnader mellan människor, med och utan jobb, med och utan bostad och mellan stad och landsbygd. Måtte regeringen våga ta tag i dessa problem och börja laga Sverige igen.

På klassresa med Ulf Kristersson

Någon Schlingmankopia måste ha skrivit socialförsäkringsministerns debattinlägg på DN Debatt idag. Här finns alla honnörsord om vikten av jämlikhet och ” Fördelningspolitik är både viktigt och svårt och alla har inte alltid insett dess värde. Även vi i borgerligheten har skäl att vara ödmjuka och självkritiska. Gammalt onyanserat tal om ”närande och tärande” är ett exempel. Överdriven tro på att marknaden automatiskt fördelar rättvist är ett annat. Rättvis fördelning är också ett gemensamt ansvar.”

Men den verklighet han beskriver känns inte verklig för väldigt många: ” Men dagens Sverige är inte längre som Sverige var för 30 eller 40 år sedan och de flesta förändringar har varit positiva. Förr hade vi den fria världens högsta skatter och rent absurda marginalskatter. Den svarta ekonomin var utbredd. I dag är det mer lönsamt att arbeta och allt fler väljer att utbilda sig.

Förr levde farligt många på sociala ersättningar, i dag är andelen lägst sedan 1990. Från regleringar och monopol är Sverige nu en del av globaliseringen, vilket betyder mycket för ett exportberoende land som Sverige. Och våra gränser är mycket öppnare, både för flyktingar som söker en fristad och för arbetskrafts¬invandrare som vill jobba här. Men många som kommer hit tjänar i början mindre än svenskar som alltid bott här, och i den meningen ”ökar ojämlikheten”. Men det vore en förfärlig slutsats att av den anledningen stänga våra gränser för dem som nu söker sig hit.”

Om han tror på detta är han mer än lovligt naiv. Vilket han förstås inte är, cynisk är snarare ordet. En sista skälvning från moderaterna att få oss att tro att verkligheten har fel. Några länder lär oss just nu att stark ekonomisk tillväxt inte alls blir rättvist fördelad, skriver han också. Är det USA han syftar på? För det är väl inget annat land som kan lära en moderat något.

Sanningen är ju att Ulf Kristersson mer än de flesta i alliansen bidragit till den vittrande välfärden i vårt land. Men sina sjuka sjukförsäkringsregler har han fått fler att hamna på bar backe än någon annan minister (tätt följd av arbetsmarknadsministern). Ska man åka på klassresa med Ulf Kristersson är det precis där man hamnar om man blir sjuk.

Avdragslinjen det som återstår av alliansens politik

Det kanske är dags att avskaffa det ekonomiska Nobelpriset, som ju egentligen inte är ett nobelpris, men som likställs med detta eftersom det delas ut samtidigt med övriga vetenskapliga priser. Det är verkligen ett hån mot de vetenskapliga prisen att detta pris jämställs med vetenskap. Gång på gång visas ju att ekonomiska teorier inte håller och framför allt att de inte kan användas som empiriska mätare på verkligheten.
Nu sist är det Rogodd-Reinharts idéer om BNP-tillväxt och statsskuld som visat sig vara fel. Ja, tittar man på tillämpningen av dessa teorier kan ingenting visa sig mer fel än att strama åt på en hel kontinent samtidigt i hopp om att man ska minska statsskulden.
Tyvärr är vår finansminister helt inne på denna linje. Gör inget, är hans mantra. Rör inget som innebär kollektiv samhällskostnad. Däremot delar vi gärna ut skattemedel till enskilda individer. Investeringar är ett okänt begrepp i vår nya ekonomiska värld. Avdragslinjen är alliansens enda skönjbara politik.

Demokrati i biståndet mål sen 1978

Nu är Erik Helmersson på DNs ledarredaktion ute och cyklar igen. Ja, eller snarare hans källa i det här fallet. Den källa han citerar säger att demokrati blev ett biståndsmål redan 1989. Det är ju tråkigt att en f d ambassadör och FN-tjänsteman inte har bättre koll på svensk internationell politik.
Demokrati blev nämligen ett biståndsmål redan 1978 i den biståndspolitiska utredning som kom då, tillsammans med tillväxt, ekonomisk och social utjämning och ekonomiskt och politiskt oberoende (det sista syftade på frihet från kolonialismen och apartheid.)
Det är bra att biståndet granskas och debatteras. Men det är synd att okunskapen är så stor att man låter vår regering låtsas att de är de första som driver demokrati och tillväxt som mål i biståndet.
Demokratibistånd är nu den största posten i det bilaterala biståndet. Men det är också den svåraste. Demokrati kommer inte utifrån, knappast ens uppifrån. Det effektivaste sättet att gynna demokrati är att satsa på fattigdomsbekämpning och utbildning.
Men dagens övergripande mål för svenskt bistånd är att bidra till att fattiga människor kan förbättra sina levnadsvillkor. Och det handlar om att bidra, inte att biståndet ensamt åstadkommer dessa förbättringar, vilket man också får en känsla av att många tror när man följer debatten.

Moderaterna har skapat bostadsbristen

Jag blir rasande när jag läser om bostadsbristen i Stockholm i DN. Det skulle nämligen inte behöva vara så här illa. Men moderaterna har sett till att över 100 000 lägenheter har försvunnit från hyresmarknaden och de allmännyttiga företagen.
De har sett till att man måste vara miljonär eller evigt skuldsatt om man vill bo i huvudstaden. De allmännyttiga företagen kom till just för att det ansågs vara en social rättighet att bo. Och här kunde staden erbjuda inflyttade lägenheter enligt ett kösystem. Detta system har väl nästan klappat ihop idag, då det finns allt färre lägenheter att förmedla.
Men kom ihåg vilka det var som såg till att det ser ut som det gör i Stockholm idag. Medvetet skapad bostadsbrist. Eller trodde verkligen m att det här skulle gynna tillväxten?

Centern har ingen miljöpolitik

"Vänstern ska inte styra miljöpolitiken", skriver centerpartisten Per Ankersjö idag på DN Debatt. Jag vet inte hur "vänstern" definieras i Per Ankersjös värld, men utan den hade vi överhuvudtaget inte haft någon miljöpolitik. Sedan alliansen tillträdde makten har väldigt lite positivt hänt på miljöområdet. Centern har innehaft miljö- och jordbruksministerposterna och det har dessvärre inneburit en ren tillbakagång i miljöarbetet.
Utsläppen har ökar under alliansens tid, strandskyddet har naggats, kärnkraften får byggas ut, en rödlistad art (vargen) får jagas och alliansens egen storbonde, Eskil Erlandsson, säger att "vi måste hugga ner mer träd" (men han är ju skogsägare själv). Idag kom C i Karlstad med den pigga idén att allmän mark kan upplåtas till odling av grönsaker (av vem, för vem?).
Ankersjö tror att vänstern är emot tillväxt i största allmänhet. Nej, men man måste ha ett tillväxtbegrepp som gynnar miljön (det gör inte dagens BNP-mått).
Och inga miljöförbättrande åtgärder har skett frivilligt. När Volvo t ex kunde ha satsat på de spännande nya miljöbilar på 90-talet, valde man istället att satsa på stora bensinslukande stadsjeepar.
Utan internationella överenskommelser sker ingenting (inte ens med sådana för det mesta).
Om man i alliansen haft en näringsminister som ville något, kunde man se till att satsa betydligt mer i miljöteknik. Kanske t o m att staten skulle kunna gå före (otänkbart i alliansens värld) och visa vad man kan göra.
Vi får nog vänta till 2014 eller i värsta fall ännu längre på en positiv förändring.

Vi mår dåligt av politiskt hyckleri

Staffan Heimerson har hittat en lista på världens lyckligaste folk. Han konstaterar förvånat att de länder som toppar listan är f d utvecklingsländer, numera s k tillväxtekonomier. Sålunda toppas listan av Indonesien, Indien, Mexico, Brasilien och Turkiet. Alla växande ekonomier, men också växande demokratier.
Nu vet man ju inte hur frågorna ställts av tankesmedjan Ipsos som gjort undersökningen. Men Europas länder kommer en bra bit ner på listan av de 24 undersökta länderna. Sverige hamnar på 13e plats.
Vad beror nu det här på?
Jag har en teori. I länder där folk kan se en ljusning, att de faktiskt kommer att få det bättre, upplever man att livet har mer att bjuda och man själv kan få chansen. Så resonerade t ex östblocket i sin iver att gå med i EU.
Men i länder i ekonomisk nedgång och där man ser välfärden minska, upplevs det motsatta. Det är dessutom mycket svårare att gå från att ha haft det väldigt bra, till något sämre. Ryssland är ett klassiskt exempel. Där gick omställningen alldeles för fort, nyliberaler och roffare fick tolkningsföreträde och människor upplever inte att den s k friheten från det totalitära systemet gett dem så väldigt mycket mer (men nu vågar de protestera i alla fall).
I Sverige ser vi ju väldigt påtagligt hur klyftorna växer med ökande utanförskap och arbetslöshet och den cynism regeringen visar mot människor som har det svårt. Hyckleriet blir alltmer uppenbart och vi mår dåligt av det.
Därför sjunker vår placering på lyckobarometern. Även om man får ta resultatet med en nypa salt.

Tillbaka till gammelbiståndet

Gunilla Carlsson letar förtvivlat efter resultat i biståndet. "Vi kan inte påvisa några långsiktiga effekter" säger hon i lördagsintervjun 12 februari. Men se dig omkring Gunilla Carlsson! Vi håller ju på att uppnå millenniemålen (med det övergripande målet att halvera fattigdomen till 2015) och du letar efter resultat!
Självklart har biståndet bidragit till att vi på en global nivå faktiskt kommer att uppnå millenniemålen. Men vi kan självklart inte låta oss nöja med det. Mycket återstår för att utrota fattigdomen. Och resultaten beror på ett antal faktorer förutom bistånd, såsom handel, överföring av pengar från migranter, eget företagande óch ökat skatteuttag i mottagarländerna.
Och Nilsson och Segerfeldt med sin gamla skåpmat, har inte ens märkt att flera länder i södra Afrika har bland den högsta tillväxten i världen. Visserligen från en låg nivå, men det går framåt. Och hur har dessa länder lyckats med det? Jo, de har bl a fått bistånd för att skapa de institutioner som behövs för ett fungerande näringsliv, såsom förvaltningsstöd, stöd till rättsväsende, bankväsen m m. Och de har fått bistånd till utbildning, så att de nu har fler utbildade människor som kan arbeta i dessa institutioner, stöd till bekämpning av hiv/aids och malaria, så de kan arbeta utan att bli sjuka, eller få möjlighet till medicin så de överlever. Det svenska biståndets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det är det målet Sverige arbetar utifrån och ofta når vi också resultat.
Men Gunilla Carlsson överger den s k Parisagendan, som innebär att mottagarländerna ska öka sitt ägandeskap över utvecklingen och att givarna ska samordna sig mer, så att inte alla givare stöder samma sak, men på olika sätt och med olika redovisningskrav, utan att man istället använder mottagarländernas egna system och där mottagarlandet bestämmer vart biståndet ska gå.
Istället vill hon gå tillbaka till projektbistånd, där kvinnor t ex ska få spisar, som hon föreslog i lördagsintervjun. Sådant bistånd är lätt att mäta och ger därför ett synligt resultat. Återigen ska biståndet duttas ut lite här och var. Det är säkert bra för de kvinnor som får en spis, men leder det till övergripande fattigdomsbekämpning? Budgetstöd, dvs att pengar går direkt till mottagarlandets budget, anses vara ett effektivt bistånd enligt utvärderingar, därför att då kan mottagaren själv prioritera inom den sektor som får budgetstöd (t ex utbildning eller hälsa). Men det vill inte Gunilla Carlsson, för hon vill visa upp sina resultat, det här har Sverige (dvs indirekt jag, Gunilla Carlsson, åstadkommit).
Gunilla Carlsson brukar tala om gammelbistånd. Det är just det hon är på väg att genomföra.

Ekonomiprojekt värt Nobelpris

Eurokrisen rullar på. Ekonomer blir alltmer tveksamma till detta projekt. Ett projekt så typiskt för ekonomisk teori.
Ekonomi har dessvärre alltför sällan koppling till verkligheten. Ekonomiska prognosmakare har ofta lika mycket fel som astrologer. Det är hemskt att de får ha sådan kontroll över människors privatekonomi.
Ta ett begrepp som bruttionationalprodukten, BNP. Det inkluderar alla varor och tjänster som produceras i ett land. Hög BNP definieras som god oavsett vad som produceras. BNP-måttet är m a o extremt trubbigt. Ekonomer ondgör sig alltid över låg BNP-tillväxt. Kina, Brasilien m fl har mycket högre tillväxt än Europa. Men det är ju där den mesta produktionen sker. Här producerar vi ju mest sopor.
Eftersom världen är så fixerad vid BNP-måttet borde det kanske förändras med hållbar utveckling som mål. All produktion som är direkt negativ för miljön borde avräknas BNP och allt som är positivt räknas till godo. Det vore något för ekonomer att bita i och kanske det s k Nobelpriset i ekonomi kunde kännas riktigt motiverat för en gångs skull.

Sossarna förnyade sig redan på 90-talet

DN redovisar den senaste Synovateundersökningen om hur svenskarna skulle rösta idag om det vore val. Socialdemokraterna skulle få 26,7 procent.
I Aftonbladet fick vi förklaringen. Svenskt Näringsliv har köpt upp sossarna på PR-byrån Prime för att de ska lobba för mer s k tillväxtvänlig politik från socialdemokraternas sida. I detta ligger mer näringslivsvänlighet, mindre miljö, lägre skatter och mindre offentlig sektor.
Och sossarna verkar ju göra precis som lobbarna vill. Ledande sossar har ju t o m gjort avbön från sin egen politik. Ett parti helt utan styrsel uppenbarligen. Ingen vill rösta på ett sånt här velgäng.
Men denna linje började långt tidigare. Kanske var Prime i farten redan då, eller någon annan PR-byrå. Redan på 80-talet började sossarnas högersväng. Valutaavregleringen var en av de första spikarna i kistan. Men efter 90-talskrisen var den dåvarande sosseregeringen beredd att köpa många av Bildtregeringens påfund, typ friskolor och avregleringar av posten, el- och telemarknaden. Man tjatar om att socialdemokraterna måste förnyas. Den förnyelse man önskar av dem genomförde de ju redan på 90-talet. Total marknadsanpassning.
Det är därför de går kräftgång. Många gamla socialdemokrater kan inte tänka sig att rösta på V (byt partiledare i V snälla), men de önskar ett starkt vänsteralternativ. Vi har redan nog med marknadsliberaler bland partierna.

Skapa ett miljösmart BNP-mått

Nästa globala miljömöte har tagit sin början och ingen tror på någonting. Dystert.
Bo Ekman skrev på DN-Debatt häromdagen att utan tillväxt kan inte klimat och miljö räddas. Men det beror ju helt på hur man definierar tillväxt. Så länge vi har ett BNP-begrepp som definierar tillväxt som allt vi producerar, alltså även avfall, miljöfarliga kemikalier, kalhyggen, uranbrytning, utfiskning m m, och räknar alltihop som tillväxt i ett slags positivt mått av att "ju högre tillväxt desto bättre", kommer vi inte att komma tillrätta med miljö- och klimatproblemen.
Istället borde man omdefiniera BNP-begreppet, så att det som produceras som är positivt för miljön eller miljöneutralt räknas på plussidan, medan det som produceras och som är negativt (sådant som ovan) räknas som minusposter, så skulle man få ett avvägt mått, där man sedan också kunde sätta in åtgärder för dem som kanske t o m skulle hamna på ett minusmått.
Att börja utforma ett sådant BNP-mått kunde vara en konkret åtgärd för att ta med sig från miljömötet i Cancún.