En fläkt av gammelbistånd på nya biståndsplattformen

Regeringen har skickat sin skrivelse Biståndspolitisk plattform till riksdagen. "Med den biståndspolitiska plattformen konsoliderar regeringen sin politik. I plattformen samlas regeringens övergripande biståndspolitiska inriktning och prioriteringar." skriver regeringen.
Och här kan man konstatera moderaternas genomslag i biståndspolitiken. T ex har man ändrat målet för biståndet. Den tidigare målformuleringen löd: Biståndet ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.
I det nya dokumentet heter det istället: Målet för Sveriges internationella bistånd är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.
Här finns en tydlig nyansskillnad. Här ska inte biståndet längre bidra till att skapa förutsättningar, bland andra faktorer som påverkar ett lands utveckling. Nu ska biståndet faktiskt skapa dessa förutsättningar. Dessutom ska vi göra det "för dem", inte som tidigare "för fattiga människor att "förbättra sina levnadsvillkor".
Detta kanske kan tyckas vara hårklyverier, men i det tidigare målet var man noga med att understryka att det är människorna som ska förbättra sina egna levnadsvillkor med hjälp av bl a bistånd. Nu ska vi skapa dessa förutsättningar direkt för dem. En fläkt av gammelbistånd drar förbi.
Detta förstärks av en text på regeringens hemsida om resultat i biståndet. Där står bl a om s k resultatstrategier: "De[resultatstrategierna] anger ett antal uppföljningsbara förväntade resultat som regeringen vill uppnå."
Regeringen vill uppnå resultat. Här kommer återigen regeringen/Sverige in som aktör, snarare än att man vill se resultat åstadkommas av de berörda. Det här handlar om hur man använder språket. Det är hela tiden vi som gör, inte de människor det gäller.
Vi är nu långt ifrån den s k Parisagendan om biståndets effektivitet, där huvudpunkten är att det är mottagarna som sitter i förarsätet.
Det är Sida som administrerar biståndet och arbetar med det i samarbetsländerna. Kanske blir inte skillnaden i synsätt så stor "på marken", men med moderaterna vid biståndsrodret låter det mer som om mottagarna står på socialkontoret och får förhållningsorder. "Vi vill se demokrati i ert land, var god verkställ".

Tillbaka till gammelbiståndet

Gunilla Carlsson letar förtvivlat efter resultat i biståndet. "Vi kan inte påvisa några långsiktiga effekter" säger hon i lördagsintervjun 12 februari. Men se dig omkring Gunilla Carlsson! Vi håller ju på att uppnå millenniemålen (med det övergripande målet att halvera fattigdomen till 2015) och du letar efter resultat!
Självklart har biståndet bidragit till att vi på en global nivå faktiskt kommer att uppnå millenniemålen. Men vi kan självklart inte låta oss nöja med det. Mycket återstår för att utrota fattigdomen. Och resultaten beror på ett antal faktorer förutom bistånd, såsom handel, överföring av pengar från migranter, eget företagande óch ökat skatteuttag i mottagarländerna.
Och Nilsson och Segerfeldt med sin gamla skåpmat, har inte ens märkt att flera länder i södra Afrika har bland den högsta tillväxten i världen. Visserligen från en låg nivå, men det går framåt. Och hur har dessa länder lyckats med det? Jo, de har bl a fått bistånd för att skapa de institutioner som behövs för ett fungerande näringsliv, såsom förvaltningsstöd, stöd till rättsväsende, bankväsen m m. Och de har fått bistånd till utbildning, så att de nu har fler utbildade människor som kan arbeta i dessa institutioner, stöd till bekämpning av hiv/aids och malaria, så de kan arbeta utan att bli sjuka, eller få möjlighet till medicin så de överlever. Det svenska biståndets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det är det målet Sverige arbetar utifrån och ofta når vi också resultat.
Men Gunilla Carlsson överger den s k Parisagendan, som innebär att mottagarländerna ska öka sitt ägandeskap över utvecklingen och att givarna ska samordna sig mer, så att inte alla givare stöder samma sak, men på olika sätt och med olika redovisningskrav, utan att man istället använder mottagarländernas egna system och där mottagarlandet bestämmer vart biståndet ska gå.
Istället vill hon gå tillbaka till projektbistånd, där kvinnor t ex ska få spisar, som hon föreslog i lördagsintervjun. Sådant bistånd är lätt att mäta och ger därför ett synligt resultat. Återigen ska biståndet duttas ut lite här och var. Det är säkert bra för de kvinnor som får en spis, men leder det till övergripande fattigdomsbekämpning? Budgetstöd, dvs att pengar går direkt till mottagarlandets budget, anses vara ett effektivt bistånd enligt utvärderingar, därför att då kan mottagaren själv prioritera inom den sektor som får budgetstöd (t ex utbildning eller hälsa). Men det vill inte Gunilla Carlsson, för hon vill visa upp sina resultat, det här har Sverige (dvs indirekt jag, Gunilla Carlsson, åstadkommit).
Gunilla Carlsson brukar tala om gammelbistånd. Det är just det hon är på väg att genomföra.