Tillbaka till gammelbiståndet

Gunilla Carlsson letar förtvivlat efter resultat i biståndet. "Vi kan inte påvisa några långsiktiga effekter" säger hon i lördagsintervjun 12 februari. Men se dig omkring Gunilla Carlsson! Vi håller ju på att uppnå millenniemålen (med det övergripande målet att halvera fattigdomen till 2015) och du letar efter resultat!
Självklart har biståndet bidragit till att vi på en global nivå faktiskt kommer att uppnå millenniemålen. Men vi kan självklart inte låta oss nöja med det. Mycket återstår för att utrota fattigdomen. Och resultaten beror på ett antal faktorer förutom bistånd, såsom handel, överföring av pengar från migranter, eget företagande óch ökat skatteuttag i mottagarländerna.
Och Nilsson och Segerfeldt med sin gamla skåpmat, har inte ens märkt att flera länder i södra Afrika har bland den högsta tillväxten i världen. Visserligen från en låg nivå, men det går framåt. Och hur har dessa länder lyckats med det? Jo, de har bl a fått bistånd för att skapa de institutioner som behövs för ett fungerande näringsliv, såsom förvaltningsstöd, stöd till rättsväsende, bankväsen m m. Och de har fått bistånd till utbildning, så att de nu har fler utbildade människor som kan arbeta i dessa institutioner, stöd till bekämpning av hiv/aids och malaria, så de kan arbeta utan att bli sjuka, eller få möjlighet till medicin så de överlever. Det svenska biståndets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det är det målet Sverige arbetar utifrån och ofta når vi också resultat.
Men Gunilla Carlsson överger den s k Parisagendan, som innebär att mottagarländerna ska öka sitt ägandeskap över utvecklingen och att givarna ska samordna sig mer, så att inte alla givare stöder samma sak, men på olika sätt och med olika redovisningskrav, utan att man istället använder mottagarländernas egna system och där mottagarlandet bestämmer vart biståndet ska gå.
Istället vill hon gå tillbaka till projektbistånd, där kvinnor t ex ska få spisar, som hon föreslog i lördagsintervjun. Sådant bistånd är lätt att mäta och ger därför ett synligt resultat. Återigen ska biståndet duttas ut lite här och var. Det är säkert bra för de kvinnor som får en spis, men leder det till övergripande fattigdomsbekämpning? Budgetstöd, dvs att pengar går direkt till mottagarlandets budget, anses vara ett effektivt bistånd enligt utvärderingar, därför att då kan mottagaren själv prioritera inom den sektor som får budgetstöd (t ex utbildning eller hälsa). Men det vill inte Gunilla Carlsson, för hon vill visa upp sina resultat, det här har Sverige (dvs indirekt jag, Gunilla Carlsson, åstadkommit).
Gunilla Carlsson brukar tala om gammelbistånd. Det är just det hon är på väg att genomföra.

Sidas två anslag

Idag hörde jag äntligen en vettig kommentar om biståndet och Sida. Det var i Ekots löragsintervju som den blivande amabassadören i Afghanistan och nuvarande ordföranden i Afghanistankommittén, Torbjörn Pettersson (fp) som stod för den.
Han lyckades skilja på Sidas förvaltningsanslag och biståndsanslaget, vilket inte Gunilla Carlsson gärna gör, när hon försåtligt blandar ihop korten för att på ett subtilt sätt misskreditera biståndet.
Torbjörn Pettersson lyfte fram hur man arbetar med bistånd internationellt och hur man utvärderar och följer upp. Det ser inte riktigt ut som den revision Riksrevisionen arbetar med, som är anpassad efter svenska förhållanden.
Det är sällan som bistånd idag bara finansieras av ett givarland. En hel del är stöd som går till en sektor, t ex hälsa eller utbildning, och där flera givarländer och kanske också FN-organisationer och internationella banker ingår. Pengarna går via landets egna budgetsystem och administreras av dessa. Fördelen med detta system är att givarna har insyn direkt i hälso- eller utbildningsbudgeten. Men man kan inte se vilka pengar som är svenska. Däremot kan man se hur pengarna används och det måste ju ändå vara huvudsaken.
Sida har också ett förvaltningsanslag som ska gå till dess egen förvaltning. Att generaldirektören inte kan hålla ordning i detta och överskrider det utan att vidta tillräckliga åtgärder är däremot högst anmärkningsvärt. Gunilla Carsson gör alldeles rätt som byter ut honom.

Okunnig biståndsdebatt

I helgen skrev ett par f d Sidachefer på DN Debatt om hur biståndet bedrivs av den nuvarande regeringen.
"Tricket är att baktala det tidigare biståndet samtidigt som de egna besluten marknadsförs som epokgörande reformer. Vi går nu, påstår hon,[biståndsministern] från ”passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik"", skriver Sidacheferna.
Här är det bara att instämma, eftersom det mesta av de reformer biståndsministern genomfört redan påbörjats av den förra regeringen och inte minst att de flesta länder som skrivit på den s k Parisdeklarationen om ett effektivare bistånd, gör detsamma. Den togs i Paris 2005 och där ingår bl a att varje givare ska arbeta i färre länder, att man ska arbeta genom mottagarlandets system och ett ömsesidigt ansvarstagande där resultat redovisas både till skattebetalare i givarländerna och till folk i mottagarländerna. Ytterligare ett bevis på regeringens sätt att vränga fakta.
Nästan alla kommentarer till artiklar om svenskt bistånd bygger också på en sådan otrolig okunnighet om sakfrågan. Förutom de kampanjer som Timbro bedriver mot biståndet förstås och de sd-anhängare som svansar med. Det går ju inte att debattera med folk som bara gallskriker "lägg ned biståndet".