Girighetens ansikten

Igår var Lars Calmfors tillbaka på DN med en ny kolumn om vikten av att sänka lägstalönerna. Han hånade alla som hade motargument mot detta.
Ett argument som han inte nämnde, men som är väl så viktigt, är hur människor med redan låga löner ska ha råd att leva i vårt samhälle, med stigande boendekostnader? Det är som om han inte förstår att det redan nu är hart när omöjligt för dem som arbetar i bemanningsföretag, är arbetsinvandrade m fl, ska klara sig i ett högkostnadssamhälle. När han debatterar är det bara lönens påverkan på viljan att anställa som räknas, inte det sammanhang som löntagaren befinner sig i.
Sedan har vi Urban Bäckström, som intevjuades i DN i förrgår.
Urban Bäckström lever i en helt annan dimension än vi vanliga löntagare. DN: "Fler skattesänkningar behövs, anser Urban Bäckström. Framför allt gäller det marginalskatterna, alltså den del av en inkomstökning som tas ut i skatt. Enligt honom har jobbskatteavdraget varit ett steg åt rätt håll, mén nu behövs reformer som gör att högre inkomsttagare får behålla mer. Dit hör ett slopande av värnskatten".
Urban Bäckström har inte ens förstått principen bakom jobbskatteavdragen, nämligen att ju mer du tjänar, desto högre blir skattereduktionen. Han kanske tror att bara för att effekten är progressiv, så är det något "vänsterinriktat" över det hela.
Själv tjänar han väl så mycket att han inte ens märker om han får mer. Ändå vill han och hans gelikar ha mer och mer.
Han är girigheten personifierad och uppbackad av ekonomer som Lars Calmfors.

Hyresrätten hör inte hemma på en marknad

Idag skriver Peter Wolodarski i DN: "Göran Persson säger det som ingen vågar tala om". Och vad är då det? Jo, hyresregleringen. Den som väldigt många talar om och som många lobbar intensivt för att den ska försvinna, inkl Göran Persson som numera är lobbyist och säljer sig till den som betalar mest.
Wolodarski skriver: "Alliansregeringen tillsatte i veckan en utredning för ökat bostads­byggande. Det är begripligt; bostadskrisen i Stockholm pressar alla politiker.
Men återigen duckar man för en viktig förklaring bakom oredan: att marknaden för hyresrätter i praktiken är satt ur spel."
Men hela tanken är ju fel. Hyresrätter ska inte finnas på en marknad. Bostäder ska vara en rättighet, inte en handelsvara. Att man sedan har sålt ut hyresrätterna har inte alls med hyresregleringen att göra (vilket PW försöker påstå) utan är en del i alliansens politik att privatisera det mesta för att bostäder just ska vara handelsvaror på en marknad.
Utförsäljningarna är en del av problemet. En annan är att byggbolagen inte anser det lönsamt att bygga hyresrätter. Men är samhället intresserat av att folk har någonstans att bo är det bara att se till att det byggs hyresrätter i allmännyttans regi (och ta bort vinstkraven från dem).
Att ta bort hyresregleringen, som ändå gör det möjligt för vanligt folk att bo, är ingen lösning i en stad där arbetslösa ungdomar redan nu har svårt att betala de skyhöga hyrorna i nyproduktionen.
PW hänvisar till ett antal ekonomer som sitter i sina teoretiska elfenbenstorn med sitt på det torra. Kom ut och möt verkligheten och teorierna faller som korthus.

Tågtrafik och ideologi

Ulf Adelsohn har fått avgå som SJs styrelseordförande. Han är alldeles för kritisk mot marknadslösningarna inom tågtrafiken. En gammalmoderat som kommit i kontakt med verkligheten och inser det hopplösa i att fler tåg ska rulla på redan överfulla banor och att det dessutom finns lönsamhet i bara några få, där dessutom det stackars SJ ska konkurrera och gå med vinst, trots att de också måste köra på olönsamma banor. Vilken företagsekonom som helst sliter ju sitt hår över denna hopplösa ekvation (och Adelsohn verkar ha slitit av sitt). Och detta tvingar dessutom SJ att ha priser som inte kan konkurrera med flyget, så folk fortsätter att flyga längre sträckor för det är dubbelt så dyrt att åka tåg till Malmö eller Köpenhamn, som att flyga. Så var det med de miljömålen. Istället för att lyssna på dem som vet fortsätter regeringen istadigt att stirra sig blinda på sin ideologiska karta, som inte stämmer med verkligheten på någon punkt när det gäller samhällsutveckling.

Ekonomiprojekt värt Nobelpris

Eurokrisen rullar på. Ekonomer blir alltmer tveksamma till detta projekt. Ett projekt så typiskt för ekonomisk teori.
Ekonomi har dessvärre alltför sällan koppling till verkligheten. Ekonomiska prognosmakare har ofta lika mycket fel som astrologer. Det är hemskt att de får ha sådan kontroll över människors privatekonomi.
Ta ett begrepp som bruttionationalprodukten, BNP. Det inkluderar alla varor och tjänster som produceras i ett land. Hög BNP definieras som god oavsett vad som produceras. BNP-måttet är m a o extremt trubbigt. Ekonomer ondgör sig alltid över låg BNP-tillväxt. Kina, Brasilien m fl har mycket högre tillväxt än Europa. Men det är ju där den mesta produktionen sker. Här producerar vi ju mest sopor.
Eftersom världen är så fixerad vid BNP-måttet borde det kanske förändras med hållbar utveckling som mål. All produktion som är direkt negativ för miljön borde avräknas BNP och allt som är positivt räknas till godo. Det vore något för ekonomer att bita i och kanske det s k Nobelpriset i ekonomi kunde kännas riktigt motiverat för en gångs skull.