Girighetens ansikten

Igår var Lars Calmfors tillbaka på DN med en ny kolumn om vikten av att sänka lägstalönerna. Han hånade alla som hade motargument mot detta.
Ett argument som han inte nämnde, men som är väl så viktigt, är hur människor med redan låga löner ska ha råd att leva i vårt samhälle, med stigande boendekostnader? Det är som om han inte förstår att det redan nu är hart när omöjligt för dem som arbetar i bemanningsföretag, är arbetsinvandrade m fl, ska klara sig i ett högkostnadssamhälle. När han debatterar är det bara lönens påverkan på viljan att anställa som räknas, inte det sammanhang som löntagaren befinner sig i.
Sedan har vi Urban Bäckström, som intevjuades i DN i förrgår.
Urban Bäckström lever i en helt annan dimension än vi vanliga löntagare. DN: "Fler skattesänkningar behövs, anser Urban Bäckström. Framför allt gäller det marginalskatterna, alltså den del av en inkomstökning som tas ut i skatt. Enligt honom har jobbskatteavdraget varit ett steg åt rätt håll, mén nu behövs reformer som gör att högre inkomsttagare får behålla mer. Dit hör ett slopande av värnskatten".
Urban Bäckström har inte ens förstått principen bakom jobbskatteavdragen, nämligen att ju mer du tjänar, desto högre blir skattereduktionen. Han kanske tror att bara för att effekten är progressiv, så är det något "vänsterinriktat" över det hela.
Själv tjänar han väl så mycket att han inte ens märker om han får mer. Ändå vill han och hans gelikar ha mer och mer.
Han är girigheten personifierad och uppbackad av ekonomer som Lars Calmfors.

I girigbukarnas tid

När ska vi vanliga löntagare anse att måttet är rågat? Hur länge ska vi finna oss i att lönerna stagnerar medan chefer, företagsägare, aktiespekulanter, banker och andra företag gör miljon-till miljardvinster på vår bekostnad?
Det är som om alla hämningar släppt i samhället. Överallt breder girigheten ut sig, alltid på vår gemensamma bekostnad. Allt ifrån vinsterna i vår inte längre gemensamma välfärd till enskilda personer som skor sig eller delar ut ökade förmåner till sig själva (nu sist Reumatikerförbundets ordförande som spelar dum, jag vägrar tro att man kan vara så korkad i den positionen, till riksdagsledamöterna som värnar om sina förmåner som skiljer dem från den övriga befolkningens villkor och som därför inte heller förstår hur vanliga människor har det).
För att inte tala om de s k reformer som alliansen genomfört som gett girigheten fritt spelrum. Det gäller arbetskraftsinvandringen där man är ovillig att se hur skrupellösa företag importerar människor till slavarbete och det gäller bostadsfrågorna, där man inte är intresserad av att lösa bostadsbristen i storstäderna, utan går andrahandsuthyrare till mötes genom att ge möjligheter till orimliga hyror och ta ifrån hyresgästerma rätten att överklaga.
Det är dags att protestera tydligare. Det räcker inte med upprop på facebook. Nu måste alla vi som snart inte står ut med samhällsutvecklingen ut och säga vår mening IRL.

Svenskt Näringsliv gallskriker över lönekrav

Svenskt Näringsliv förnekar sig aldrig. Om LO så mycket som knystar om att de som drar ihop pengarna till aktieägare och VD:ar kanske borde få en större del av kakan, gallskriker Svenskt Näringsliv.
"LO-kraven är skadliga för samhällsekonomin, av främst två skäl: Dels den totala avsaknaden av hänsyn till den ekonomiska utvecklingen och den norm som indikerar vad som är samhällsekonomiskt möjligt, dels den utjämningsprofil som har flera skadliga effekter." har man mage att skriva på DN Debatt.
Men det är alltid samhällsekonomiskt möjligt att höja VDs lön och att se till att aktieägarna får stora utdelningarna.
I dagens Rapport fick vi veta att Volvo inte betalar skatt överhuvudtaget i Sverige, trots att det är Sveriges lönsammaste företag. Hur kan vi ha sådan skattelagstiftning? Ändå gnälls det omedelbart från näringslivet när arbetarna kräver en större del. Då hotas hela samhällsekonomin! Fast alla vet att det knappast är arbetarna som ställt till det i ekonomin på sistone.
Sverige är ett jämlikt land påstår man också. Var är nog en mer korrekt beskrivning. En "utjämningsprofil" hotar också samhällsekonomin enligt Svenskt Näringsliv. Hör de inte själva hör de låter? De senaste sex åren har Sverige haft en av de snabbaste ökningarna av inkomstskillnader i västvärlden.
Sveriges löntagare har tagit sitt ansvar för det här landet länge nog, medan girigheten brett ut sig bland dem som redan har. En VD har lika stor årslön som en industriarbetares livslön enligt en rapport från LO. Kalla det jämlikt den som kan.

Ledarnas modell skapar jasägare

I en debatt i DN skriver fackförbundet Ledarna att det är omodernt att förhandla för grupper och att det är bättre om individen själv får förhandla om sin lön.
Ja, det låter ju käckt. Men fortfarande finns det ju en pott att förhandla om för den enskilda medlemmen. Ska facket vara med och förhandla fram den? Eller är det upp till arbetsgivaren att bestämma att "visst får du förhandla för dig själv" men förhandlingsutrymmet är minimalt.
"Löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat", skriver Ledarna. Ja, om medarbetaren blivit sedd ja, och inte t ex mobbad. Chefer är också människor, merparten dessutom män fortfarande. Och män ser män och hur de presterar. Hur blir det med jämställdheten i det här systemet? Vem har överblick över det?
Det är ingen tillfällighet att det är Ledarna som för fram de här idéerna. De är ju den starkare parten i en sådan här förhandling med den vanliga löntagaren, har mer överblick och tillgång till information. Och för dem som kan tala för sig själva överväger naturligtvis fördelarna.
Men risken är att med det här systemet blir företagen också fulla av jasägare. Vem vill stöta sig med chefen genom att påpeka olika brister eller kritisera felaktigheter när man sen ska löneförhandla med vederbörande. Vårt redan tysta arbetsliv kommer att bli ännu tystare.