Lönesättande samtal en lönefälla för kvinnor

Lika lön för lika arbete har det alltid hetat i jämställdhetsdebatten. Det gillar inte arbetsgivarna. Därför har man, särskilt inom privat och statlig tjänstemannasektor, kommit på begreppet individuell lön. Helt i den liberala tidsandan. Det innebär att de anställda har ett s k individuellt lönesättande samtal med sin chef. I detta samtal ska chefen motivera den lön hen ger den anställda. Samtalet är ingen förhandling utan chefens bedömning av den antälldas prestation som kan baseras på vilken godtycklighet som helst (fast det säkert finns några luddiga lönekriterier att hänvisa till).
Här finns en stor lönefälla för kvinnor. De flesta chefer är fortfarande män och män ser män. Dessvärre ser kvinnor också ofta män, vana som de är att vara hyggliga och få män på gott humör. (Nu talar jag generellt, det finns bra chefer av båda könen). Det är svårt att förklara lönegapet mellan män och kvinnor i tjänstemannayrken. Till en del beror det på att när kvinnor får barn tar de större del av föräldraledigheten och halkar därmed efter. Men det är inte hela förklaringen. I dagens samhälle är kvinnor ofta mer välutbildade än män, så varför är skillnaden fortfarande så pass stor.
Jo, i det individuella lönesättande samtalet finns den stora godtyckligheten, där den anställda är utlämnad åt chefens bedömning. Där facket deltar i lönesättningen finns ofta mer objektiva kriterier, som erfarenhet, utbildning, antal tjänsteår m m. Sådant som många arbetsgivare idag avfärdar som helt irrelevant. Det är hur du presterar som betyder något. I i hur:et ligger många gånger också frågor om ifall du är kritisk till förhållanden på arbetsplatsen, opponerar dig mot något etc. Illojal brukar chefer kalla det. Det ingår i bedömningen av dig som anställd.
Det här leder också till mindre inflytande för facket, framför allt när det gäller att hjälpa enskilda medlemmar i lönefrågor. Därför ifrågasätter många vitsen med att gå med i facket.
Som kollektiv har anställda, särskilt kvinnor, inte mycket att vinna på individuella lönesättande samtal, även om många som är omtyckta av sina chefer gillar det. Tills man kanske få en ny chef i alla fall.

Gör det själv ny sextrend?

Vi har allt mindre sex i Sverige konstateras i en undersökning av svenska folkets sexvanor. Orsakerna anges framför allt vara stress, trötthet och samhällets krav på stora prestationer både på jobbet och hemma. Och om man inte jobbar utan har hamnat i utanförskap har man nog av det. Vem kan känna sig sexig i fas 3?
Men en annan orsak kan också vara översexualiseringen av vårt samhälle. Vi ser sexanspelningar och naken hud överallt. Ingen film klarar sig idag utan en het sexscen (OK det finns undantag). Och ju mer vi vet om hur sex förväntas vara och hur vi ska se ut, ju svårare blir det att leva upp till det. Och dessutom blir det trist.
Många har ju dessutom merparten av sitt sociala liv på nätet. Det kanske är sexigare att ha en stilla flirt där än att behöva hitta en partner eller få till det med den man har. Blir mer kravlöst liksom.
Och i vår jag, jag, jag-värld kanske trenden snarare är "gör det själv". Du kan vara vem du vill med vem du vill. Men några barn blir det ju inte.

Ledarnas modell skapar jasägare

I en debatt i DN skriver fackförbundet Ledarna att det är omodernt att förhandla för grupper och att det är bättre om individen själv får förhandla om sin lön.
Ja, det låter ju käckt. Men fortfarande finns det ju en pott att förhandla om för den enskilda medlemmen. Ska facket vara med och förhandla fram den? Eller är det upp till arbetsgivaren att bestämma att "visst får du förhandla för dig själv" men förhandlingsutrymmet är minimalt.
"Löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat", skriver Ledarna. Ja, om medarbetaren blivit sedd ja, och inte t ex mobbad. Chefer är också människor, merparten dessutom män fortfarande. Och män ser män och hur de presterar. Hur blir det med jämställdheten i det här systemet? Vem har överblick över det?
Det är ingen tillfällighet att det är Ledarna som för fram de här idéerna. De är ju den starkare parten i en sådan här förhandling med den vanliga löntagaren, har mer överblick och tillgång till information. Och för dem som kan tala för sig själva överväger naturligtvis fördelarna.
Men risken är att med det här systemet blir företagen också fulla av jasägare. Vem vill stöta sig med chefen genom att påpeka olika brister eller kritisera felaktigheter när man sen ska löneförhandla med vederbörande. Vårt redan tysta arbetsliv kommer att bli ännu tystare.