Kunden blir lurad till slut

Utöka Rot-avdraget till att gälla också bostads- och hyresrätter, skriver två socialdemokrater på DN Debatt idag. Använd sjunde AP-fondsmedel till detta föreslår de vidare. Det låter som bra förslag. Inte minst verkar det vettigare än att kasta bort AP-fondspengarna i värdelösa papper.
Problemet med rot- liksom rut och även sänkt restaurangmoms är, vilket man borde kunnat förutse, att den enskilda kunden inte gynnas, för priset höjs i rot/rut och sänks inte på restaurangerna, så företagen tar hem vinsten. Det är bara känslan av att det blir billigare som växer.
Men regeringen vill ju gynna företag och det gör de på detta sätt (förutom säljer ut den offentliga sektorn). Och det är tveksamt om det blir så många nya jobb. Att klara sig med få anställda för att få högre vinst är varje företags mål. Legitimt ur företagssynpunkt kanske, men ska verkligen skattebetalarna betala dubbelt (dvs pris på varan samt skatteavdrag)?

Ledarnas modell skapar jasägare

I en debatt i DN skriver fackförbundet Ledarna att det är omodernt att förhandla för grupper och att det är bättre om individen själv får förhandla om sin lön.
Ja, det låter ju käckt. Men fortfarande finns det ju en pott att förhandla om för den enskilda medlemmen. Ska facket vara med och förhandla fram den? Eller är det upp till arbetsgivaren att bestämma att "visst får du förhandla för dig själv" men förhandlingsutrymmet är minimalt.
"Löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat", skriver Ledarna. Ja, om medarbetaren blivit sedd ja, och inte t ex mobbad. Chefer är också människor, merparten dessutom män fortfarande. Och män ser män och hur de presterar. Hur blir det med jämställdheten i det här systemet? Vem har överblick över det?
Det är ingen tillfällighet att det är Ledarna som för fram de här idéerna. De är ju den starkare parten i en sådan här förhandling med den vanliga löntagaren, har mer överblick och tillgång till information. Och för dem som kan tala för sig själva överväger naturligtvis fördelarna.
Men risken är att med det här systemet blir företagen också fulla av jasägare. Vem vill stöta sig med chefen genom att påpeka olika brister eller kritisera felaktigheter när man sen ska löneförhandla med vederbörande. Vårt redan tysta arbetsliv kommer att bli ännu tystare.

I fel ända på arbetslinjen

PJ Anders Linder i SvD tar upp frågan om frihet kontra arbetslinjen. Han skriver: En bra arbetslinje främjar en företagsam och dynamisk ekonomi där det skapas många jobb och där alla vuxna som har möjlighet, kan och förväntas ordna sin egen försörjning. Det är en politik för frihet och ansvar. Men rätten att arbeta mycket, gäller också rätten att arbeta lite om man så föredrar, så länge man klarar sig utan insatser från det allmänna.
Trevligt att man kan instämma i en ledarkommentar i Svenskan. Men förstås inte ett ord om att intet av detta har skett i Sverige i alliansens hyllade arbetslinje. Man har inte förstått att jobb inte bara kommer för att man talar om arbetslinjen. Att det är där man måste sätta in resurserna, hos företagen. Och inte minst i den offentliga sektorn (fast den vill man ju avskaffa).
Istället står man där och piskar, både funktionshindrade och sjuka, men inte blir det mer jobb för det.
Däremot har man gjort en eftergift till sin minsta samarbetspartner genom införandet av vårdnadsbidrag; något som totalt strider mot allt vad arbetslinje heter. Det har t o m Göran Hägglund själv insett, men förstås fått intern partikritik för.
Arbetslinjen är, som så mycket i moderaternas värld, en teori. Visst är det självklart att människor ska ha jobb, men då måste man börja i rätt ände.