Känner moderaterna inte till gigekonomin?

Moderaterna verkar leva i sin egen värld, långt från de människor man ständigt talar om.

Arbetslinjen ska gälla, säger man. Folk ska arbeta, inte leva på bidrag. Därför behöver vi ett bidragstak menar man. Och det är framför allt utrikes födda man talar om.

Varför kan moderaterna aldrig kolla verkligheten. Det är som om man tror att folk väljer att vara arbetslösa, att man hellre lever på bidrag. Uppenbarligen har man aldrig hört talas om den s k gigekonomin och gigjobben. Det är den typ av jobb där man rings in när arbetsgivaren har behov. Först till kvarn får uppdraget. För det är ju inte riktiga jobb. Man får inte betalt när man inte utför uppdraget, man ska hela tiden vara på tå för att inte missa ett arbetstillfälle. Försäkringar och pensionsgrundande inkomst kan man glömma. Det är den här sortens s k enkla jobb som moderaterna m fl i högerblocket efterlyser. De flesta som har dem är utrikesfödda. 

Det går inte att leva på den här typen av jobb. Samtidigt vill ju moderaterna luckra upp arbetsrätten. Det räcker väl inte med det som en del av parterna kom överens om förra året, för att undvika lagstiftning om arbetsrätten. För med uppluckrad arbetsrätt får arbetsgivarna ännu mer att säga till om. 

Samtidigt stiger hyror (särskilt om marknadshyror införs) och priser. Moderaterna & co vill ändå begränsa bidragen till människor som redan lever på marginalen. Samtidigt vill man ha ännu mer rutbidrag till dem som ofta har råd att betala sina ruttjänster själva. Det är total cynism och inget annat. 

Sverige har inte råd med moderatpolitik.

Arbetsgivarlinjen

Moderaterna har problem. Men Anna Kinberg Batra håller god min och talar optimistiskt på moderaternas s k sverigemöte om målet att skapa en halv miljon nya jobb till 2020. De ska satsa på den s k arbetslinjen igen.
Men den linjen har framför allt handlat om arbetsgivarna. Att de ska få så många förmåner som möjligt. Idag kom uppgifter om att antalet personer som får bidrag, som socialbidrag, sjukbidrag och bidrag för personer som behöver personlig assistans, inte har varit så här lågt på decennier. Men samtidigt ökar bidragen till dem som behöver dem minst, såsom rut och rot, ett antal bidrag till företag för att de ska anställa folk i olika arbetsstimulerande former, företag i offentlig tjänst, som lever på skattemedel och inte minst alla former av skatteavdrag (jobbskatte- m fl).
Denna flora av bidrag/avdrag dränerar välfärden för dem som behöver den mest.
Samtidigt råder rena vilda västern på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna pratar om löneökningar på 0,2 procent, samtidigt som de unnar sina chefer enorma bonusar även om de missköter sig. Dessutom har väldigt många arbetsgivare helt lämnat arbetsmarknadens regelverk, där nu arbetstagare anställs via bemanningsföretag eller får jobb enbart via sms och egentligen aldrig ser sin arbetsgivare. Man kan verkligen börja tala om utsugning av arbetskraften igen.
De landvinningar som gjordes på arbetsmarknaden under framför allt 70-talet, med t ex lagen om anställningsskydd (LAS) håller snabbt på att urholkas. Allt färre omfattas av kollektivavtal.
De unga idag håller på att hamna i en situation som på 30-talet eller som vid förra sekelskiftet. De är helt rättslösa mot arbetsgivaren. Sveriges ekonomi går som tåget säger man ( kanske inte världens bästa liknelse i dessa tider), men bara för en del. Kanske dags för en storstrejk igen? Något som kan hota ekonomin, för allt handlar ju om pengar.

En svensk framtidsvision?

Det är svårt att befinna sig någon annanstans än i USA just nu, åtminstone mentalt. USA-valet följs lika intensivt som en svensk valrörelse.
Själv befinner jag mig på resa i ojämlikhetens land genom Kent Wernes bok "Amerikansk höst". Han besöker spökstäder som Detroit där människor får gå från hus och hem pga överbelånade hus. Han är i New Orleans och ser att efter förödelsen av stormen Katrina, byggs nu ett nytt samhälle upp. Där de fattiga som tvingades lämna staden för att de förstås var de mest utsatta under orkanen, inte kan återvända för de nya husen är inte för dem.
Föraktet för fattigdom genomsyrar det amerikanska samhället och det är alltid den fattiga själv som är orsaken till sin fattigdom. USA har flest fattiga och störst inkomstklyftor av alla demokratiska länder (men det finns stora luckor i amerikansk demokrati). Och fattigast är förstås de svarta, för rasismen frodas i ojämlikhetens spår.
Men det som slår en mest av allt är att det här är det samhälle alliansen, med moderaterna i spetsen, vill ha. Här finns arbetslinjen, kallad "workfare". Bort med bidrag, du ska arbeta! Det var Reagans idé. Tyvärr var inte Bill Clinton bättre. Med honom kom jobbskatteavdraget - Earned Income Tax Credit.
Och genom att riva de allmännyttiga bostäderna trodde man att man gjorde sig av med fattigdomen. Men det var ju bara de fattiga som försvann, när nya dyra bostäder byggdes (i Sverige nöjer vi oss med att privatisera). Man låter allmännyttan (public housing) förfalla, så att man sen kan riva den och låta privata bolag bygga nytt och dyrt.
Skattesänkningar är huvudsaken och de få skyddsnät som finns urholkas alltmer.
Låter det här bekant? Det känns som att läsa moderaternas partiprogram. För alla som vill veta varifrån moderaterna fått sitt tankegods och vart Sverige är på väg bör läsa den här boken.

Känner ni igen er i Reinfeldts värld?

Man blir lite mörkrädd när man läser Fredrik Reinfeldts debattinlägg i DN idag. I vilken värld befinner han sig egentligen?
"Våra reformer har i grunden förändrat Sverige till det bättre. Arbetslinjen har återupprättats. Sysselsättningen har ökat, utanförskapet minskat, många färre är i dag sjukskrivna och i motsats till vid tidigare kriser har människor stannat kvar på arbetsmarknaden. Vi skapar en modern kunskapsskola som tar vara på varje elevs förmåga och intressen. I svensk sjukvård är det nu lättare att träffa en läkare, köerna är kortare och patienten har mer inflytande. Med fler poliser, skärpta straff och ett stärkt brotts­offerperspektiv sätter vi människors trygghet i centrum. Vi har utvecklat en ambitiös klimat- och energipolitik, med tydliga mål för minskade utsläpp." skriver han bl a.
Det enda man till fullo kan instämma i är den första meningen. Begreppet arbetslinje är ju mer en gummisnodd än att människor faktiskt arbetar. Det är ju fas 3 som har ökat, där pysslar de sjuka som inte fått godkänt av försäkringskassan till fortsatt sjukpenning.
Skolan fungerar uselt visar varje mätning och fler poliser har inte lett till fler lösta brott. Om patientinlytandet kräver att läkarna ska skriva ut mer antibiotika och de gör det för att få behålla patienten i den allmänna konkurrensen om vårdtagarna, har ingenting gott uppnåtts.
Reinfeldts artikel klingar mer innehållslöst än någonsin. Saker blir inte sanna bara för att de upprepas tillräckligt ofta och med alltför många facit i hand kan inte heller lika många bli lurade denna gång.
Nu väntar vi på en pigg opposition.

Inkompetens och ideologisk blindhet

Så har ännu ett av regeringens förhastade förslag gått på pumpen. Lärarlegitimationer skulle införas på sex månader.
Tyvärr är det så här regeringen arbetar hela tiden. Olika förslag sjösätts utan konsekvensanalys. Uppgifter dumpas i knät på myndigheter som inte fått resurser att hantera dem.
Just när det gäller lärarlegitimationer har det gått ovanligt fort att bevittna fiaskot. När det gäller försämringen av sjukförsäkringen tog det i alla fall nästan ett år innan man började inse vidden av katastrofen.
Vårdnadsbidraget visar innebära allt fler samhälleliga problem, t ex på integrationsfronten. Förutom att det strider mot alliansens hela idé med arbetslinjen. Sjuka, halta och lytta ska jobba, men fullt friska mödrar (som det ju mestadels handlar om) ska betalas med skattemedel för att gå hemma. Man tar sig för pannan.
Arbetskraftsinvandringen tillför vårt land ett antal städare och restaurangpersonal, som i värsta fall möter totalt oseriösa arbetsgivare (eller används som famíljeåterförening för att kringgå en omänsklig migrationspolitik), medan ungdoms- och invandrararbetslösheten består.
Utförsäljningen av storstädernas hyresrätter, så att det nu är nästan omöjligt för vanligt folk att flytta till de större orterna om man inte kan låna upp en miljon minst.
Ja, listan kan göras mycket längre över det totalt inkompetenta sätt regeringen har skött sina uppdrag på. Men en hel del handlar förstås också om ideologisk förblindning.
På det sättet liknar nyliberalismen och den gamla kommunismen varandra. Det tar väldigt lång tid att erkänna att ideologin inte fungerar.

Extrema småpartier lockar inte

Det är uppenbart att Jan Björklund vill byta ministerpost. Försvars- eller utrikesminister verkar vara det han aspirerar på. Dvs de områden där folkpartiets åsikter skiljer sig mest från övriga partiers.
Nu ska han åka till Israel. Han ska träffa Israels premiärminister märkligt nog. Annars kan man ju tycka att hans kollega inom utbildningsområdet vore ett mer logiskt val.
Det är lustigt hur regeringens småpartier blir alltmer extrema. Folkpartiet vill att Sverige går med i NATO och att vi börjar bryta uran till den utbyggda kärnkraften. KD vill fortsätta tvångssterilisera transsexuella som vill byta kön och vurmar för att (företrädesvis) kvinnor ska få betalt för att gå hemma med sina barn. Ingen arbetslinje här inte. Vad centern vill är mer oklart, men platt skatt har varit uppe på agendan. Platt fall har det i alla fall blivit med Annie Lööf om man ser till den senaste opinionsundersökningen där centern får 3,9 procent.
Så länge folk inte ser igenom moderaternas dimridåer och nyspråk kommer de att behålla greppet om det sovande folket.
Extrema åsikter göre sig icke besvär, om de inte är väldigt extrema. Då finns ju tyvärr SD.

Snyltarsamhället

Rut-avdraget är populärast i Danderyd, menar Svenskan idag. Även i Täby och Lidingö utnyttjas det flitigt. Och det var ju knappast oväntat.
Alliansens reformer är till för de välbeställda. De kallar det "arbetslinje" och påstår att det skapar jobb. Ja, kanske en del vita företag i marginalen. Men andra undersökningar visar att svartjobben i branschen inte minskat. Och det är i den här branschen och restaurangbranschen som arbetskraftsinvandringen är som störst. Och här finns gott om oseriösa företag som utnyttjar människor som kommer hit utan kunskap om lagar och regler.
Men vad har vi fått för samhälle när välbeställda människor kan få skattereduktion vid köp av vissa tjänster, där vi andra indirekt får vara med och betala, medan sjuka får se högkostnadsskyddet höjt.
Argumentet för detta är att "det har inte höjts på tio år", vilket ju är ett ganska märkligt argument, när man samtidigt tycker sig ha råd med rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men sjuka är ju en särskilt förhatlig grupp för alliansen.
"Man ska inte ligga samhället till last" är en gammal feodal devis. Men det är just vad rut leder till. Välbeställda människor som snyltar på dem som inte har råd.
Om det åtminstone vore inkomstprövat, så att man bara fick avdrag under en viss inkomst. Då kunde behövande pensionärer som inte orkar städa själva, men som inte har råd med hjälp få det. Medan de som har råd får betala själva. Fast många rika är nolltaxerare förstås..............

Annie Lööf har noll koll

VarIdag avslöjar Annie Lööf sin totala okunnighet om hur "vanligt folk" har det. Hennes lösning på de ökande klyftorna i samhället är ännu en skattesänkning. Hon skriver: "För att gynna sparande vill vi införa ett grundavdrag på kapitalinkomster som ränta och utdelning. Om vanliga människor får behålla merparten av ­avkastningen från aktieutdelningar och bankkonton blir det betydligt roligare att regelbundet ­spara pengar för framtida utgifter och ­behov."
Dessutom konstaterar hon: "I mitten av 2000-talet kände stora grupper ofta att det var betydelselöst att gå från stöd och bidrag till arbete och egen försörjning. Många hamnade i en fattigdomsfälla.
Men sedan alliansen kom till makten har vi jobbat konsekvent för att det ska bli mer lönsamt för alla i Sverige att jobba och driva företag. Arbetslinjen har varit framgångsrik i att skapa frihet och trygghet för vanliga människor och är på så vis en viktig jämlikhetsreform. Men när det gäller sparande befinner vi oss fortfarande i en situation liknande den som tidigare rådde för arbete. Många upplever att det är mer lönsamt att konsumera och låna än att spara och investera."
Var har människan hållit hus de senaste åren? Läst böcker av Reagan och Thatcher? "Stora grupper" tyckte det var betydelselöst att gå från bidrag till jobb i mitten på 2000-talet. Hon tror fortfarande på den krossade myten att folk hellre lever på bidrag än jobb. Det var arbetslöshet även i mitten på 2000-talet. Men den är högre nu, särskilt för ungdomar.
"Arbetslinjen har varit framgångsrik i att skapa frihet och trygghet för vanliga människor" har hon mage att påstå. Ja, för dem som redan hade jobb, särskilt ett välavlönat. För sjuka och arbetslösa har det mesta av trygghet och frihet försvunnit. Och de jobb arbetslinjen skapar idag t ex sänkt restaurangmoms på MacDonalds, ger jobb med löner som inte räcker till en normal hyra ens.
I Annie Lööfs värld finns inte ens tanken att människors löner knappt räcker månaden ut. Hon förutsätter att människor har aktier. Och det är dem hon vill gynna, de som redan har. Så att de i ännu högre grad kommer undan skatt.
"Många upplever att det är mer lönsamt att konsumera och låna än att spara och investera", skriver hon. För de flesta är investera och låna samma sak. Om man vill göra en större investering, som t ex att köpa en bostadsrätt (det är ju enda sättet att få en bostad i alliansens större städer) är ju lån en nödvändighet. Och sedan är man fast, trots låga räntor, särskilt nu när en viss amortering är ett krav. Att då kunna få pengar över att spara...
Och att påstå att inkomstklyftorna inte är så stora i Sverige. Hon kanske borde läsa om de sjuksköterskor som fick hoppa in på julafton för ett tillägg på 1100 kr, medan läkaren fick 15 000 i övertidsersättning.
Annie Lööf har noll koll och det är pinsamt att inte hennes närmaste rådgivare heller verkar ha det.

Dags för partisplittring

Och Juholtkritiken fortsätter. Men Mona Sahlin har rätt när hon säger: Krisen är djupare än Juholts fadäser och började långt tidigare.
I själva verket började socialdemokraternas kris när man förnyade partiet i slutet på 80-talet och tog några raska steg åt höger. Vi fick ändå en borgerlig regering 1991, för tycker man höger röstar man på något högerparti. Den regeringen körde omedelbart ekonomin i botten och sossarna fick den jobbiga uppgiften att sanera ekonomin. Men man slog också in på privatiseringens väg. Borgerligheten hade dåligt rykte i finanshanteringen så Persson fick sitta kvar 1998 och också 2002 (kanske för att den självklara efterträdaren blev mördad och partiet och väljarna försökte hålla ihop sig). 2006 hade dock väljarna tröttnat på Persson. Och de nya moderaterna lockade med ord som den gamla socialdemokratin använt.
Det visade sig vara ett lyckokast. Äntligen några som vågade använda ord som arbetslinje, solidaritet och rättvisa.
Nu vet inte sossarna inte längre vad de ska göra. Högersossarna vill fortsätta på sin inslagna högerväg, men Juholt slog an en annan ton i sitt öppningstal. En ton som gav eko i ökande opinionssiffror. Men den högeranstuckna partiklicken i Stockholm vill inte köpa detta. Sedan har Juholt själv strulat till resten med sitt velande. Men det är inte så konstigt, när falangerna verkar stå så långt ifrån varandra.
Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: det kanske är dags för en partidelning. Högergänget går till alliansen, vänstergänget slår sig ihop med vänsterpartiet. Så får vi se var det svenska folket egentligen står.

"Arbetarpartiet" saknar intresse för arbetare

Anders Borgs "arbetslinje" fungerar inte konstaterar ABs ledarsida. Företagen påstås skrika efter arbetskraft, men ingen duger. För även om det skulle finnas tillräckligt med folk som motsvarar industrins krav (och det gör det säkert), så är de inte intresserade av att anställa. Istället hyr de in personal på visstidskontrakt. Då behöver de inte betala sociala avgifter, hålla på med lönesamtal och annat jobbigt som anställda kräver. In och jobba och sen ut. Enligt LO-tidningen står visstidsjobben för hela sysselsättningsökningen i industrin. Bekvämt för företagen, men självklart inte för dem som måste hanka sig fram på dessa visstidsjobb. Man kan inte planera sin framtid för man vet ju inte om man får kontrakt eller ej. Och utan fast inkomst inga lån, svårigheter att ens planera familj och barn. Regeringen vill också underlätta arbetskraftsinvandring. Ännu bekvämare, folk kan lämna landet när jobbet är gjort, tär inte på de gemensamma resurserna. Är det folk med över 85 000 i lön är de experter och ska självklart ha skattereduktion. Men statistik visar att de flesta som arbetskraftsinvandrat finns i restaurang- och städbranschen. Och där råder knappast brist på lämplig personal i de svenska arbetslöshetsköerna. Regeringen har noll trovärdighet i de här frågorna. Det finns inget intresse för seriösa arbetsmarknadsåtgärder, företagen ska gynnas med utländsk arbetskraft som man kan betala minimilöner och det blir alltmer uppenbart för varje dag att alliansens politik är till för dem som har - jobb, pengar, status. Ingen kan efter dessa fyra och ett halvt år tro på retoriken om "det nya arbetarpartiet". De andra i alliansen låtsas i alla fall inte att de är något annat än högerpartier.

Hysteri på högerns tidningar

Det är intressant att se vilken hysteri nomineringen av Håkan Juholt skapat på DNs (och Svenskans) ledarredaktion. Man skulle kunna tro att det är Lars Ohly de talar om, så vänsterinriktad beskrivs denna försvars- och kärnkraftsvän.
Men det han faktiskt sagt om välfärden sätter skräck i högerkrafterna. Människor har nämligen börjat upptäcka sanningen bakom moderaternas retorik. De har förstått att arbetslinje betyder sänkt skatt för redan välbeställda, piska och ekonomisk ruin för sjuka och arbetslösa. Valfrihet betyder privatisering och att oseriösa företag försnillar skattepengar medan kvaliteten sjunker. De ser hur vårt samhälle faller isär, när klyftorna ökar. Det innebär ökad brottslighet och att olika grupper ställs mot varandra.
Det är klart att högern vill ha en marknadsliberal som Östros, som kan tala med Borg på Borgs villkor. Om Juholt vet man intet, utom att han i sitt första tal talade om solidaritet och jämlikhet, ord som inte med bästa vilja låtit trovärdiga Reinfeldts mun.
Som jag tidigare skrivit, sossarna förnyade sig på 90-talet. De blev marknadsliberaler. Sen dess har det gått utför. Det finns redan fyra partier att rösta på om man vill ha ett sånt samhälle.
Kanske kan man hoppas att Juholt värnar om andra värden, men det vet vi inget om.
Men man kan ju alltid hoppas.

I fel ända på arbetslinjen

PJ Anders Linder i SvD tar upp frågan om frihet kontra arbetslinjen. Han skriver: En bra arbetslinje främjar en företagsam och dynamisk ekonomi där det skapas många jobb och där alla vuxna som har möjlighet, kan och förväntas ordna sin egen försörjning. Det är en politik för frihet och ansvar. Men rätten att arbeta mycket, gäller också rätten att arbeta lite om man så föredrar, så länge man klarar sig utan insatser från det allmänna.
Trevligt att man kan instämma i en ledarkommentar i Svenskan. Men förstås inte ett ord om att intet av detta har skett i Sverige i alliansens hyllade arbetslinje. Man har inte förstått att jobb inte bara kommer för att man talar om arbetslinjen. Att det är där man måste sätta in resurserna, hos företagen. Och inte minst i den offentliga sektorn (fast den vill man ju avskaffa).
Istället står man där och piskar, både funktionshindrade och sjuka, men inte blir det mer jobb för det.
Däremot har man gjort en eftergift till sin minsta samarbetspartner genom införandet av vårdnadsbidrag; något som totalt strider mot allt vad arbetslinje heter. Det har t o m Göran Hägglund själv insett, men förstås fått intern partikritik för.
Arbetslinjen är, som så mycket i moderaternas värld, en teori. Visst är det självklart att människor ska ha jobb, men då måste man börja i rätt ände.

Alliansen på tomgång i SVT-debatt

Har hört en del av partidebatten med Sverker Olofsson i SVT. Nu handlar det bara om skatterna igen, men annars har det blivit väldigt tydligt vilken tomgång alliansen går på när man talar om välfärd.
De svänger sig med ord som traditionellt förknippats med vänstern, men deras tolkning handlar hela tiden om att trygghet innebär att kunna välja vårdgivare (inte att de som finns går på knäna), att de skattepengar som faktiskt kommer in ska användas till vinst i välfärdssektorn snarare än att stärka verksamheten (t ex att starta fler skolor än som behövs på annan verksamhets bekostnad), arbetslinjen handlar om att kasta ut folk ur försäkringar (arbetslöshet och sjukförsäkring) som varit grundbulten i välfärdssamhället.
Trovärdigheten sjönk verkligen för alliansen när realpolitiken debatterades och de rödgröna stärkte sina kort. T o m Tomas Östros kändes äkta och engagerad, medan Borg trött på slutet nämnde att vi i alliansen satsar på "välfärd och trygghet" och lät som om han överhuvudtaget ine förstod dessa ords innebörd.

Centern bryter mot alliansens paradportal

Nu haglar vallöftena tätt. Centern är illa ute och föreslår därför något de kallar "samhällslön". De är det första partiet i alliansen som erkänner att alla kommer inte att få jobb - någonsin, vilket hedrar C.
Samtidigt visar det på en av många splittringar i det borgerliga blocket. Splittringar som sällan redovisas i den borgerliga pressen, där man ägnar spaltkilometer åt att visa att de rödgröna inte alltid tycker lika.
Men centerns utspel är ju de facto ett brott mot paradportalen i alliansen, nämligen arbetslinjen. Man kan dock vara lugn för att det inte blir någon samhällslön enligt centerns modell, om alliansen får fortsätta (vilket bara är ytterligare ett skäl att inte rösta på dem). Där är det moderaterna som håller i taktpinnen.

Vi behöver ett "vänsterexperiment"

På Politikerbloggen ställer Fredrik Reinfeldt följande tre frågor till Mona Sahlin:

1. Vänsterexperimentet vill göra det mindre lönsamt att arbeta, dyrare att anställa och svårare att vara företagare. Hur ger en urholkad arbetslinje fler jobb?

2. Vänsterexperimentets skattepolitik riskerar att allvarligt skada Sveriges ekonomi. Vad händer med arbetslösheten, tillväxten och räntorna om skattechocken blir verklighet?

3. Vänsterexperimentet vill montera ned kunskapslinjen i den svenska skolan. På vilket sätt hjälper minskade kunskaper i skolan dagens unga till en bättre framtid?

Mona Sahlin kan svara att "vänsterexperimentet" har gjort budgetar i 12 år, fick fler i jobb efter den borgerliga 90-talskrisen och hade en av Europas mest stabila ekonomier. Allt det där är borta nu.

Inte nog med att de rika fått så mycket mer pengar efter alla skattesänkningar. De vill dessutom ha av den gemensamma kakan för att få hjälp med städning hemma. Och arbetslinjen gäller tydligen inte fullt friska småbarnsföräldrar som får betalt för att vara hemma, medan sjuka och arbetslösa hänvisas till socialen.

Tyvärr förstörde Göran Persson skolan med sin kommunalisering och den borgerliga idén med s k friskolor. Detta skolsystem höjs ju till skyarna av alliansen, samtidigt som lekstugor pågår i ett antal sådana skolor, med distansundervisning, obehöriga lärare som är billigare (så att mer pengar kan gå till vinst), där man kan välja mellan engelska C eller boll- och racketspel och betygen väger lika tungt. På vilket sätt ökar detta kunskapen hos eleverna?

Nej, det är verkligen dags för ett "vänsterexperiment" igen.

Slarvig journalistik

Är det någon som förstår följande kommentar från Anders Borg till Aftonbladet när han konfronterades med förslaget från SKL att kommunalskatten måste höjas med 13 kr per 100-lapp fram till 2035:
" – Skulle vi höja skatten med 13 kronor så skulle vi få fullständigt förödande effekter på arbetslinjen, säger Borg till Aftonbladet.
– Det skulle leda till en påtagligt lägre sysselsättningsnivå och även undergräva kommunernas finanser så det är naturligtvis helt uteslutet."

Vad är det för journalist som låter honom komma undan med denna obegripliga kommentar? På vilket sätt får höjd skatt förödande konsekvenser på arbetslinjen? Och hur kan mer skattepengar undergräva kommunernas finanser? Varför fattar jag inte det här resonemanget?

Det måste ju vara en journalists uppgift att tydliggöra vad politiker menar bakom den här sortens kommentarer och fråga vidare. Med en mediekår som inte förstår sitt uppdrag utan bara okritiskt rapar upp vad politikerna säger kan man ju förstå varför kommentarsfälten till artiklarna ser ut som de gör. De flesta har inte förstått någonting.