Ledare blir oproportionerligt viktiga

Är politik bara ett rollspel? frågar sig DNs ledarskribent Martin Liby Alonso desillusionerat. Han tittar på Thomas Östros, ny ordförande i Bankföreningen, som nu ska lobba för bankernas intressen och han tittar på Stefan Löfvén, som han nu menar bytt åsikt i kärnkraftsfrågan.
Det är ju sorgligt att inte en person som skriver på DNs ledarsida kan skilja på personliga åsikter och representativ demokrati.
Ja, Martin Líby, politiken är ett rollspel. Man är nämligen som vald ledamot i riksdagen eller som ordförande i ett parti, vald till något större än att representera sina egna åsikter, som kanske inte alltid till 100 procent sammanfaller med den roll man åtagit sig. Då är det rollen som gäller.
Det bär säkert Stefan Löfvén emot att fortfarande behöva referera till kärnkraftsomröstningen 1980 och kongressbeslut därefter, som fortfarande säger att kärnkraften ska avvecklas (men det blir allt luddigare när). Men han kan ju verka för något annat inom S beslutande församlingar. Dock måste han acceptera majoritetens röst.
Martin Liby har fallit offer för medias egen personjournalistik. Partierna beskrivs i medierna som sina ledare. Breda folkrörelser reduceras till en person. Det är förödande i längden med denna personfixering. Den håller tillbaka de reala politiska frågorna och vi får diskussioner om ledaregenskaper, personkemi och annat som visst kan vara intressant, men inte får dominera valrörelser som de gjort i de senaste, då allt handlat om Göran Persson, Mona Sahlin, Reinfeldt och Lars Ohly.
Har du något inflytande på din tidning, Martin Liby, så kanske detta är något att påpeka inför kommande valrörelse.

Hysteri på högerns tidningar

Det är intressant att se vilken hysteri nomineringen av Håkan Juholt skapat på DNs (och Svenskans) ledarredaktion. Man skulle kunna tro att det är Lars Ohly de talar om, så vänsterinriktad beskrivs denna försvars- och kärnkraftsvän.
Men det han faktiskt sagt om välfärden sätter skräck i högerkrafterna. Människor har nämligen börjat upptäcka sanningen bakom moderaternas retorik. De har förstått att arbetslinje betyder sänkt skatt för redan välbeställda, piska och ekonomisk ruin för sjuka och arbetslösa. Valfrihet betyder privatisering och att oseriösa företag försnillar skattepengar medan kvaliteten sjunker. De ser hur vårt samhälle faller isär, när klyftorna ökar. Det innebär ökad brottslighet och att olika grupper ställs mot varandra.
Det är klart att högern vill ha en marknadsliberal som Östros, som kan tala med Borg på Borgs villkor. Om Juholt vet man intet, utom att han i sitt första tal talade om solidaritet och jämlikhet, ord som inte med bästa vilja låtit trovärdiga Reinfeldts mun.
Som jag tidigare skrivit, sossarna förnyade sig på 90-talet. De blev marknadsliberaler. Sen dess har det gått utför. Det finns redan fyra partier att rösta på om man vill ha ett sånt samhälle.
Kanske kan man hoppas att Juholt värnar om andra värden, men det vet vi inget om.
Men man kan ju alltid hoppas.

Juholt - ett sista hopp?

Man fick inte hoppas lång stund. Leif Pagrotsky har tackat nej till att bli socialdemokraternas ledare. Nu kan man bara hoppas på Håkan Juholt. De citat från Juholt i den kommande boken "Arbetarrörelsens kris mellan reformism och marknadsliberalism" av Ingemar E L Göransson, verkar ändå lovande. Han har upptäckt ihåligheten i tjatet om förnyelse. Den förnyelse sossarna behöver är att överge liberal light. Tillbaka till grundvärdena!
Moderaterna kallar sig "de nya moderaterna" och vill ta Sverige tillbaka till 30-talet i värderingar runt jobb och människosyn. Sossarna ska kanske, utan att kalla sig nya, börja titta på vad som gjorde dem framgångsrika en gång i tiden. Och se hur dessa värden passar in i dagens globaliserade värld.
Tyvärr har gam-sossarna nu börjat lobba för Östros. Det bådar inte gott. En person som aldrig lyckades ta sig ur skattediskussionen med Borg och lyfta blicken från procentsatser till vad man vill åstadkomma med samhället.
Ledaren för det socialdemokratiska partiet betyder mycket för hur samhällsutvecklingen kommer att te sig framöver. Hoppas valberedningen inser att det inte bara handlar om sossarnas interna process.

Alliansen på tomgång i SVT-debatt

Har hört en del av partidebatten med Sverker Olofsson i SVT. Nu handlar det bara om skatterna igen, men annars har det blivit väldigt tydligt vilken tomgång alliansen går på när man talar om välfärd.
De svänger sig med ord som traditionellt förknippats med vänstern, men deras tolkning handlar hela tiden om att trygghet innebär att kunna välja vårdgivare (inte att de som finns går på knäna), att de skattepengar som faktiskt kommer in ska användas till vinst i välfärdssektorn snarare än att stärka verksamheten (t ex att starta fler skolor än som behövs på annan verksamhets bekostnad), arbetslinjen handlar om att kasta ut folk ur försäkringar (arbetslöshet och sjukförsäkring) som varit grundbulten i välfärdssamhället.
Trovärdigheten sjönk verkligen för alliansen när realpolitiken debatterades och de rödgröna stärkte sina kort. T o m Tomas Östros kändes äkta och engagerad, medan Borg trött på slutet nämnde att vi i alliansen satsar på "välfärd och trygghet" och lät som om han överhuvudtaget ine förstod dessa ords innebörd.