Använd de förlorade åren

Nu kan världen se fram emot fyra förlorade år. Trump har visserligen inte utsett sin regering ännu, men om spekulationerna håller kommer ett antal män i hans egen ålder (70+) att inta viktiga poster. Bl a spås den ärkekonservative Newt Gingrich bli utrikesminister.
Men för att inte dessa år av ökande nationalistiska och populistiska strömningar ska vara helt bortkastade borde framför allt socialdemokratin, ta sig samman och sluta flirta med borgarna. Vi ser ju nu med önskvärd tydlighet vad djupa klyftor gör med ett samhälle. Vi har motsvarande gäng i Sverige; de som stöder SD. De är uppåt 20 procent av svenskarna. Socialdemokraterna borde förstå vad som gjort också S till ett 20 procent-parti, nämligen sveket mot alla som vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Då måste man våga mera. Många socialdemokrater kan tyvärr inte tänka sig att rösta på V, då de demoniserats i årtionden med associationer till Sovjet (och Lars Ohlys hopplösa tjat om att han är kommunist, som stoppade V:s utveckling i ett decennium). Då vänder de sig istället till SD, åtminstone för att "sända en signal". Risken är att en mistlur á la Trump svarar.

Ledare blir oproportionerligt viktiga

Är politik bara ett rollspel? frågar sig DNs ledarskribent Martin Liby Alonso desillusionerat. Han tittar på Thomas Östros, ny ordförande i Bankföreningen, som nu ska lobba för bankernas intressen och han tittar på Stefan Löfvén, som han nu menar bytt åsikt i kärnkraftsfrågan.
Det är ju sorgligt att inte en person som skriver på DNs ledarsida kan skilja på personliga åsikter och representativ demokrati.
Ja, Martin Líby, politiken är ett rollspel. Man är nämligen som vald ledamot i riksdagen eller som ordförande i ett parti, vald till något större än att representera sina egna åsikter, som kanske inte alltid till 100 procent sammanfaller med den roll man åtagit sig. Då är det rollen som gäller.
Det bär säkert Stefan Löfvén emot att fortfarande behöva referera till kärnkraftsomröstningen 1980 och kongressbeslut därefter, som fortfarande säger att kärnkraften ska avvecklas (men det blir allt luddigare när). Men han kan ju verka för något annat inom S beslutande församlingar. Dock måste han acceptera majoritetens röst.
Martin Liby har fallit offer för medias egen personjournalistik. Partierna beskrivs i medierna som sina ledare. Breda folkrörelser reduceras till en person. Det är förödande i längden med denna personfixering. Den håller tillbaka de reala politiska frågorna och vi får diskussioner om ledaregenskaper, personkemi och annat som visst kan vara intressant, men inte får dominera valrörelser som de gjort i de senaste, då allt handlat om Göran Persson, Mona Sahlin, Reinfeldt och Lars Ohly.
Har du något inflytande på din tidning, Martin Liby, så kanske detta är något att påpeka inför kommande valrörelse.

Hysteri på högerns tidningar

Det är intressant att se vilken hysteri nomineringen av Håkan Juholt skapat på DNs (och Svenskans) ledarredaktion. Man skulle kunna tro att det är Lars Ohly de talar om, så vänsterinriktad beskrivs denna försvars- och kärnkraftsvän.
Men det han faktiskt sagt om välfärden sätter skräck i högerkrafterna. Människor har nämligen börjat upptäcka sanningen bakom moderaternas retorik. De har förstått att arbetslinje betyder sänkt skatt för redan välbeställda, piska och ekonomisk ruin för sjuka och arbetslösa. Valfrihet betyder privatisering och att oseriösa företag försnillar skattepengar medan kvaliteten sjunker. De ser hur vårt samhälle faller isär, när klyftorna ökar. Det innebär ökad brottslighet och att olika grupper ställs mot varandra.
Det är klart att högern vill ha en marknadsliberal som Östros, som kan tala med Borg på Borgs villkor. Om Juholt vet man intet, utom att han i sitt första tal talade om solidaritet och jämlikhet, ord som inte med bästa vilja låtit trovärdiga Reinfeldts mun.
Som jag tidigare skrivit, sossarna förnyade sig på 90-talet. De blev marknadsliberaler. Sen dess har det gått utför. Det finns redan fyra partier att rösta på om man vill ha ett sånt samhälle.
Kanske kan man hoppas att Juholt värnar om andra värden, men det vet vi inget om.
Men man kan ju alltid hoppas.

Oskrivet kan vara bäst

Ja, valberedningen föreslår Håkan Juholt, så det verkar inte vid första anblicken helt kört för sossarna. Men han är ju ett helt oskrivet kort i den här rollen, så man får vänta och se. Men att i alla fall höra någon tala emot utförsäljningar och ett solidariskt samhälle känns i alla fall som en liten början. Dessutom sägs att han har humor. Det är aldrig fel.
Carin Jämtin har ju varit knäpptyst som oppositionsborgarråd (eller så har vår borgerligt dominerade stockholmspress inte brytt sig om eventuella utspel), bortsett från den olycksaliga butlerartikeln, som förhoppningsvis var mer Baltjan än Jämtin. Men hon var en bra biståndsminister och t o m en tid påtänkt som efterträdare till Persson. Men som partisekreterare måste hon ha skinn på näsan.
Nu är det bara att hoppas att vänsterpartiet tar sig samman och också byter. Lars Ohly må vara trevlig och en god debattör, men han är helt fel i det här läget. En seriös vänsterkraft som Jonas Sjöstedt (gärna i kombination med Josefin Brink) skulle kunna matcha en socialdemokrati som kanske i bästa fall lämnar de värsta liberala avarterna.

Uttjatat spöke klistrar vid Ohly

Det gamla kommunistspöket jagas fram med jämna mellanrum. Idag är det Annika Ström Melin som i ett ledarstick i DN plockar fram denna uttjatade bild, allt för att skapa rädsla för det parti som verkar ha flest svar på hur man kommer tillrätta med samtidens ökande klyftor.
Hon hänvisar till en interpellation av Jonas Sjöstedt (v) som vill ha en sanningskommission om den gamla Enbomaffären på 50-talet, där Enbom pekade ut ett antal personer som dömdes till fängelse som landsförrädare enbart pga av hans utpekanden. Samtliga var kommunister eller komunistsympatisörer.
Sjöstedt skriver att det är "viktigt för varje land att självkritiskt granska sin egen historia och de missgrepp som kan ha begåtts".
Detta föranleder Ström Melin att skriva: "Så sant. Det gäller också för partier som aldrig på allvar har gjort upp med sin kommunistiska historia".
Underförstått att V ännu inte har nått dit. Man blir så trött. Men detta ger oss som vill se en annan ledare än Lars Ohly vatten på vår kvarn. En person som tror att han kan ha en egen tolkning av begreppet kommunist när resten av världen ser Gulagläger, DDR- förföljelse m m, blir inte trovärdig och har öppet mål för kommentarer som ovanstående (trots att Lars är en mycket duktig debattör och har många goda egenskaper utöver det).
Det är klart att borgerligheten är livrädd att få en seriös person som Jonas Sjöstedt som motståndare, en som aldrig pratat om kommunism i Lars Ohlys termer. Det är därför ytterst olyckligt att Ohly klamrar sig kvar och att Sjöstedt då i kollegial anda inte kandiderar. V behöver ett ledarbyte för att bli mer relevant och göra sådana uttalanden som Ström Melins helt obsoleta.

V kan sjunga duett

I kvällens Rapport hördes också lovande tongångar från Jonas Sjöstedt. Han säger att "om Lars Ohly inte ställer upp" kan han tänka sig att kandidera. Här kommer det där kollegiala in som jag tidigare kritiserat Ohly för. Om Ohly istället för att säga "jag vill sitta kvar" kunde mer diskret säga att om valberedningen önskar kan jag vara en av de valbara kandidaterna, så kanske andra vågar kliva fram.
Han försökte väl lite lamt i Rapportinslaget, men för många i V kanske det känns som att peta kungen.
Både Sjöstedt och Ohly sade sig vara öppna för ett delat ledarskap så det börjar mer och mer låta som musik. Kanske får vi en duo trots allt.

V behöver en duo

I dagens Aftonblad föreslår några socialdemokrater delat ledarskap i socialdemokratins topp. Det tål att tänka på. Och inte bara inom socialdemokratin. Också V skulle må bra av en sådan lösning.
Tyvärr är inte Lars Ohly någon bra ledare för V. Han är en habil debattör och kan på ett tydligt sätt uttrycka partiets ståndpunkter. Ändå var han körd från början. Om man inte förstår att man inte kan kalla sig kommunist idag, har man noll koll på samhället. Det spelar ingen roll att han lägger en massa positiva värden i ordet, så länge omgivningen ser Gulag och Stasi framför sig. Han fick göra avbön, men samtidigt förlorade han dessvärre sin trovärdighet och lämnade öppet mål för högern (och socialdemokratin) att fortsätta att tjata om kommunistspöket. Han gjorde med detta alla oss seriösa vänstersympatisörer en otjänst som vi fortfarande lever med. Därför är det dags för Lars Ohly att avgå.
V skulle behöva en MP-lösning, dvs två likställda ledare, en man och en kvinna. Bra kandidater skulle vara Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Efter den kräftgång V har gått sen Gudrun Schyman avgick, borde kongressen allvarligt fundera på ett nytt ledargarnityr.

Samhällsnyttan i en bröstpump

Så typiskt att det media fastnar för i den klargörande utfrågningen av Lars Ohly var hans uttalande om att barnets mamma kan använda bröstpump när pappan tar över föräldraledigheten. Det är väl precis det som många mammor gjort, som vill ge barnet och pappan glädjen av att ha en stark relation till varandra.
Istället gnäller Hedemo och Knutsson om att mamman "tvingas" sluta amma. En väldigt liten procent helammar ett barn vid sex-sju månaders ålder. Det räcker med morgon och kväll och är ett sätt att naturligt övergå till vanlig kost, vilket barnet dessutom behöver i den åldern.
Föräldraförsäkringen kom inté till för att det är så kul för alla att jobba. Den kom till för att man såg en samhällsnytta i att alla medborgare ska kunna ha ett jobb och därmed bidra till den gemensamma välfärden. Samhället har ju investerat i lika skolgång för flickor och pojkar. Då bör de också ha samma chanser att i arbetslivet.
Det är förstås enklare att fastna i ett konkret begrepp som bröstpump, än att belysa resonemanget bakom orden.

Liberalism är som kommunism

Svante Nycander skriver i DN om liberalismen och att universiteten är vänsterbastioner. Han menar att ingen längre förfäktar liberalismens tankeidéer, varken på universiteten eller kultursidorna.
Kanske har liberalismen råkat ut för samma sak som kommunismen. Idag associeras liberalism med begreppet nyliberal och vad det står för har vi ju nu fått erfara med en moderatstyrd regering med nyliberala idéer. Detsamma drabbade kommunismen, som såg sina idéer förfelade i system som bara bidrog till förtryck och inte "till var och en efter behov". Lars Ohly försökte ju fortsätta kalla sig kommunist med sin egen definition av begreppet. Det funkar inte när världen har en annan definition.
Nu är begreppet liberal på väg att gå samma väg. Dagens folkpartister gör ju inte heller mycket för att bibehålla liberalismens ursprung. Björklunds och Sabunis batongpolitik förskräcker. De är de "nya liberalerna" så att säga.

DN utser rödgrön minister

Rätt intressant att se att Peter Wolodarski i dagens ledare DN utser Lars Ohly till utrikesminister. Samtidigt skriver han "att Mona Sahlin och socialdemokraterna vill släppa in vänsterpartiet till UD är huvudlöst".
När sa Mona Sahlin att de skulle låta någon vänsterpartist regera i UD?
Nej, naturligtvis bara ännu ett grepp för att skrämma väljare från att rösta på de rödgröna.
Han skriver också att det inte finns något avsnitt om EU i det rödgröna manifestet och hur ska de förhålla sig till detta? Ja, det kanske faktiskt är så att man accepterat att vad man än tycker om EU så är vi nu med och EU är en del i regeringsarbetet vare sig man vill eller inte, EU bestämmer Sveriges utrikespolitik (har det undgått Wolodarski?)handlingsutrymmet för ett litet land (i folkmängd) som Sverige blir allt mindre. Som ordförandeland kunde Sverige ha påverkat mer, men Reinfeldt & co valde förstås den försiktiga vägen och satt så still i båten det bara gick. Nu har vi den märkliga utrikestjänsten där Catherine Ashton slåss om inflytandet med "presidenten" Rompuoy, EUs ordförande Barroso, det tillfälliga ordförandelandets stats- och utrikesminister (just nu Spanien, 1 juli Belgien)EU-kommissionärer inom området samt Europaparlamentet. EU kommer så småningom att implodera, det är bara att vänta. Eurokrisen visar vägen.