Det är skillnad på flyktingar och flyktingar

Banker( läs Nordea) som hjälper överrika att gömma sina pengar i skatteparadis. Myndigheter (läs Skatteverket) som särbehandlar s k "viktiga" personer, särskilt om de är vänner till ledningen. Chefer som ljuger reportrar och indirekt svenska folket rakt i ansiktet. Vi tror alltid är Sverige inte är korrupt. Men gång på gång får vi bevis för motsatsen.
Samtidigt som överheten, vare sig de är regering, myndigheter eller företag, är alltid beredda att se genom fingrarna med fiffel och båg bland de överrika och inflytelserika. Särbehandling och privilegier är legio. Men det blir ett annat ljud i skällan när det gäller andra flyktingar.
Då ska inga permanenta uppehållstillstånd utfärdas och splittrar familjer när anhöriginvandring i princip upphör. Man tävlar om att spara på dessa de mest utsatta (senast Annie Lööfs förslag om att ge lån istället för bidrag som ska betalas tillbaka inom två år). Människor under 23 utan gymnasieexamen göre sig icke besvär. Ulf Kristersson (m) tycker att om man inte bott här och bidragit till välfärdssamhället ska man inte heller ha full föräldraförsäkring och socialbidrag istället för pension. Tala om särbehandling.
De förra är brottslingar som undanhåller skatt men parasiterar på vårt samhälle. De åtnjuter respekt och makt. De som kommer hit så gott som utblottade däremot ska leva på de smulor vårt välfärdssamhälle kan avvara.
Brottslingar ska ställas inför rätta. Asylrätten ska följas. Men egentligen handlar det bara om pengar.

V agerar kontraproduktivt

Hörde imorse på nyheterna att regeringen kommer att föreslå en tredje pappamånad och att folkpartiet kommer att rösta ja. Men att vänsterpartiet tvekar.
Nu blir jag besviken. V driver ju linjen att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna. Det kommer aldrig regeringen att föreslå, och om de mot förmodan skulle göra det, blir förslaget nedröstat.
Därför är det kontraproduktivt av V att plötsligt få för sig att inte stödja förslaget om en tredje pappamånad. Här finns ju en chans att ta ett steg framåt och något är bättre än inget. Dessutom tappar man i trovärdighet om att komma framåt i jämställdhetsfrågorna.
Kasta prestigen och rösta ja!

Vi har inte råd med Feministiskt Initiativ

Nu ska jag svära i kyrkan. Men i det samhälle vi nu har fått, har vi inte råd med någon allmän välvillig feminism.
Vi behöver en stark vänster som verkligen kan vara motvikt mot alliansen, men också mot en velig socialdemokrati och en vägg mot SD. Då kan vänstern inte splittras i flera alternativ.
Om det verkligen vore så att FI fick kanske 5 procents stöd, fine, då skulle jag med glädje också välkomna dem in i riksdagen.
I den senaste mätningen fick de 2,9. Precis under spärren och precis i det läge då de "stjäl" röster från vänsterpartiet, som får en försvagad ställning, utan att få något igen.
För vad vill FI? Jag läste på deras hemsida, men hittade inte ett enda konkret förslag. Bara allmänna termer om vikten av jämställdhet, antirasism och mänskliga rättigheter, som vem som helst kan skriva under på. Det gör just nu samtliga partier i valet (t o m Åkesson talar om jämställdhet).
Vänsterpartiet står för en konkret feministisk politik. Man vill införa sex timmars arbetsdag, få bort timanställningar och eviga vikariat, delad föräldraförsäkring m m.
I detta val är det livsviktigt att få bort alliansen. I det här läget är det därför säkrare med en röst på Vänsterpartiet, än allmän välvilja under begreppet feminism.

Fler pappamånader - ta dem eller avstå

Det är lustigt att höra argumenten mot fler pappamånader. "Staten ska inte lägga sig i hur vi vill forma vårt familjeliv" är det vanligaste argumentet.
Ja, om staten inte lagt sig i och erbjudit föräldraförsäkring hade ju familjerna stått där än idag med problem i barnomsorgen. Men staten tyckte det var viktigt att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Det stärkte Sveriges ekonomi, vilket t o m högern kunde köpa och gjorde under för jämställdheten. Barnomsorgen byggdes ut.
Men papporna jobbade på. Ett av de stora hindren mot ökad jämställdhet. Att föräldrarna inte delar barnledigheten gör att kvinnorna halkar efter lönemässigt och därmed försämrar pensionen osv i en olycklig spiral.
Och papporna går miste om den närmare relation de skulle kunna haft med barnen från början. Dessutom inser alla pappor som tagit sitt ansvar, att det är jobb att sköta hem och barn. Och många av de män som fått en ny kull barn och då tagit ut sin föräldraledighet berättar att de ångrar att de inte gjorde det redan med sina första barn.
Och alla de som inte vill dela föräldraförsäkringen har ju valmöjligheten att låta bli. Staten erbjuder en föräldraförsäkring som ser ut på ett visst sätt för att man menar att det gynnar både enskilda individer och samhället i stort (inte minst barnen). Men vill man inte ha det kan man ju avstå. Då får man hitta sina egna lösningar. Den valfriheten har man alltid.

Samhällsnyttan i en bröstpump

Så typiskt att det media fastnar för i den klargörande utfrågningen av Lars Ohly var hans uttalande om att barnets mamma kan använda bröstpump när pappan tar över föräldraledigheten. Det är väl precis det som många mammor gjort, som vill ge barnet och pappan glädjen av att ha en stark relation till varandra.
Istället gnäller Hedemo och Knutsson om att mamman "tvingas" sluta amma. En väldigt liten procent helammar ett barn vid sex-sju månaders ålder. Det räcker med morgon och kväll och är ett sätt att naturligt övergå till vanlig kost, vilket barnet dessutom behöver i den åldern.
Föräldraförsäkringen kom inté till för att det är så kul för alla att jobba. Den kom till för att man såg en samhällsnytta i att alla medborgare ska kunna ha ett jobb och därmed bidra till den gemensamma välfärden. Samhället har ju investerat i lika skolgång för flickor och pojkar. Då bör de också ha samma chanser att i arbetslivet.
Det är förstås enklare att fastna i ett konkret begrepp som bröstpump, än att belysa resonemanget bakom orden.

Jämställdhetsslentrian

Idag presenterar Aftonbladet en nyhet om en doktorsavhandling som visar att Försäkringskassans information till föräldrar var mer jämställd på 70-talet än nu.
Jag är inte förvånad. På 70-talet fick man kämpa för varje litet framsteg och det var också då som många av de stora jämställdhetsreformerna genomfördes, som t ex delad föräldraförsäkring, fri abort och fler daghem.
I dagens samhälle tror vi att vi uppnått en så hög grad av jämställdhet att det blivit slentrian. Vi märker inte ens när framstegen börjar urholkas, som t ex med vårdnadsbidraget (jag har inget emot att kvinnor vill vara hemma, men varför ska samhället betala för det?). Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, vilket till stor del beror på den individuella lönesättningen. Merparten av chefer är fortfarande män och all forskning visar att män ser män i högre grad än de ser kvinnor. Att i allt större utsträckning överge allmänna fackliga krav på generella kriterier för lönesättning och istället få det att handla om individuella prestationer som ofta dessutom handlar om personliga egenskaper, missgynnar kvinnor. (Förutom att man får allt tystare arbetstagare. Det gäller ju att inte stöta sig med chefen.)
Tyvärr verkar mycket av dagens kvinnokamp mer handla om ordet feminism och innebörden i det än vad man gör av det. Risken med detta är att andra sätter etiketter som man inte vill ha (t ex manshatare). Och det finns ännu så mycket att göra på jämställdhetens område.

Feminism handlar inte om ord

Varför vill ingen kalla sig feminist längre? frågar en ung kvinna i Aftonbladet idag.
Hon frågar sig om feminismen bara var en modetrend på 00-talet.
Nej, feminismen har aldrig varit en modetrend. Men så fort kvinnor börjar synas och höras för mycket kommer en backlash. Det har alla kvinnor upplevt, ända från 1900-talets tidiga feminism till dagens unga kvinnor.
Man kan bara föreställa sig hur 40-talets kvinnor kände sig, som just kommit ut på arbetsmarknaden och behövts i andra yrken än de klassiska som mer kallats kall än yrke, då idealsamhället efter kriget var en familj med hemmafru. Alltmer välutbildade kvinnor som inte förväntades göra något annat än gå hemma mellan husets fyra väggar. T o m som nygifta, innan de ens fått barn. En mans status mättes i om han hade råd att ha en hemmafru.
I 60-talets radikalism upphov kvinnorna åter sina röster och kvinnorörelsen tog fart igen. Det var deras kamp som ledde till de största reformerna för kvinnors frigörelse och som fick genomslag på 70-talet. Daghem och fri abort och längre föräldraförsäkring hör dit bl a.
Men redan på 80-talet började backlashen så smått och 90-talet med sina nedskärningar i den offentliga sektorn slog hårt mot kvinnorna. Samtidigt som utseendefixeringen ökade i reklam-TVs spår.
Och ett typiskt tecken på att kvinnor fortfarande är underordnade på många plan är att när det blir många kvinnor inom ett yrke sjunker lönerna. Se på lärare, journalister, läkare m fl. Kan det vara en tillfällighet att ingångslönen för en lärare med akademisk utbildning är lägre än när man lastar väskor på en flygplats?
Det är typiskt att debatten handlar om ifall man kallar sig feminist eller inte. Det viktiga är att se hur den förkättrade s k könsmaktsordningen faktiskt slår i verkligheten.