Religioner med tusenårigt förtryck

Människor får gärna tro på gud och hålla religiösa högtider. Men religion får aldrig gå ut över andra. Tyvärr står i princip alla religioner förtryck (dock inte alla religiösa människor vill jag understryka). Senast nu Dalai lama, som alltid beskrivits som den gode som predikar att barnen är vårt hopp och om försoning. Men också han är homfob, motståndare till abort etc, men motivering att det finns i gamla tusenåriga skrifter. Samtliga religioner är t ex kvinnofientliga. Enligt dessa läror ska kvinnan alltid underkasta sig mannen, inte bestämma över sin egen kropp etc. Längst i detta kvinnoförtryck går islam, där hela stater, som t ex Saudiarabien, tvingar kvinnor att gå klädda i heltäckande kläder, som inte låter dem gå ut utan manligt sällskap, gifter bort dem utan deras samtycke etc. Det är viktigt att vi här i Sverige, i rädsla för att bli kallade islamofober, inte ställer upp på dessa förtryckande uttryck för islam. Vi hade sådana seder även i Sverige för hundra år sedan, men vi har, genom en aktiv kvinnorörelse från alla samhällsskikt, kommit över sådana uttryck som går ut över individens frihet. Katolska kyrkan står inte långt efter, med sina strikta krav på avhållsamhet istället för preventivmedel och aldrig abort, våldtagen eller ej. Man kan inte respektera att en gubbe i Rom och hans celibatiserade prästerskap ska ha denna makt över det motsatta könet, som de förmodas aldrig ha haft intim kontakt med. Allt kanske inte ens handlar om religion från början, men det inkorporeras under religionens mantel för att sederna och förtrycket ska kunna vidmakthållas. Som sagt, gärna gudstro, men låt inte dess självutnämnda prästerskap vidmakthålla seder som var förtryckande redan för tusen år sen, men som definitivt inte har någon plats i dagens samhällen.

Feminism handlar inte om ord

Varför vill ingen kalla sig feminist längre? frågar en ung kvinna i Aftonbladet idag.
Hon frågar sig om feminismen bara var en modetrend på 00-talet.
Nej, feminismen har aldrig varit en modetrend. Men så fort kvinnor börjar synas och höras för mycket kommer en backlash. Det har alla kvinnor upplevt, ända från 1900-talets tidiga feminism till dagens unga kvinnor.
Man kan bara föreställa sig hur 40-talets kvinnor kände sig, som just kommit ut på arbetsmarknaden och behövts i andra yrken än de klassiska som mer kallats kall än yrke, då idealsamhället efter kriget var en familj med hemmafru. Alltmer välutbildade kvinnor som inte förväntades göra något annat än gå hemma mellan husets fyra väggar. T o m som nygifta, innan de ens fått barn. En mans status mättes i om han hade råd att ha en hemmafru.
I 60-talets radikalism upphov kvinnorna åter sina röster och kvinnorörelsen tog fart igen. Det var deras kamp som ledde till de största reformerna för kvinnors frigörelse och som fick genomslag på 70-talet. Daghem och fri abort och längre föräldraförsäkring hör dit bl a.
Men redan på 80-talet började backlashen så smått och 90-talet med sina nedskärningar i den offentliga sektorn slog hårt mot kvinnorna. Samtidigt som utseendefixeringen ökade i reklam-TVs spår.
Och ett typiskt tecken på att kvinnor fortfarande är underordnade på många plan är att när det blir många kvinnor inom ett yrke sjunker lönerna. Se på lärare, journalister, läkare m fl. Kan det vara en tillfällighet att ingångslönen för en lärare med akademisk utbildning är lägre än när man lastar väskor på en flygplats?
Det är typiskt att debatten handlar om ifall man kallar sig feminist eller inte. Det viktiga är att se hur den förkättrade s k könsmaktsordningen faktiskt slår i verkligheten.