Var är männen som vill förändra?

Idag svämmar tidningarna över av artiklar om kvinnors situation, om statistik och om kvinnors kamp för jämställdhet. Och det är väl bra.
Men det som verkligen behövs idag är att beskriva mäns förhållande till jämställdhet och vad de kan göra för att världen ska bli mer jämställd. Det är ju klassiskt att det är den underpriviliegerade som för kamp och priviligierade avstår sällan från sina privilegier. Men det finns trots allt män som tar de här frågorna på allvar. Ett manligt nätverk med målet att förändra könsmaktsordningen vore något för en dag som denna. Eller vilken dag som helst förresten.

Begreppet feminist stänger dörrar

Jag tycker det var bra att Jonas Sjöstedt blev ensam partiledare för V. Ulla Andersson är säkert en duktig person, men hon har inte profilerat sig någonstans utanför partikretsen (till skillnad från de båda andra kandidaterna, Dinamarca och Linde). Alla inlägg och artiklar där hennes namn funnits har också flankerats av Jonas Sjöstedts. Inte ens inom sitt bevakningsområde har hon skrivit egna inlägg. Alltså inte en bra person ur ledaraspekter.
Hade Jonas gått fram med Josefin Brink vid sin sida hade jag applåderat. Men hon ställde inte upp och det får man acceptera.
Om ett parti verkar för jämställdhet har ju inte enbart med partiledaren att göra. Ordet feminism blir alltmer ointressant, det stänger bara dörrar istället för att öppna dem och leder till ordklyverier om fel saker. Som jag skrivit tidigare, kan Jonas Sjöstedt prata om könsmaktsordningen på ett begripligt sätt (och det tror jag han kan) liksom Gudrun Schyman, vinner han kvinnor.
Bra av Eva Franchell att ta upp moderaternas nejsägande till alla förslag som faktiskt skulle göra skillnad i våldet mot kvinnor. Hon skriver: Men faktum är att under det senaste året har Moderaterna röstat nej till förslag om straffskärpning för våldtäkt, nej till utvidgad sexköpslag och nej till besöksförbud för misshandlande män. Moderaterna har också röstat nej till en granskningskommission för våldtäktsbrotten."
Vilka är det egentligen som behöver förnya sig när det kommer till kritan?

Om Jonas kan tala könsmaktsordning

Vänsterpartisten Alice Åström har sagt att ett feministiskt parti som V bör ha en kvinnlig partiledare. Jag håller inte med.
Överhuvudtaget ogillar jag hela diskussionen om feminism. Det är ett begrepp som folk slår i huvudet på varandra vilket tar bort fokus från sakfrågan. Och saken handlar om att kvinnor på många områden i vårt samhälle och i världen är underordnade patriarkatet. Det betyder inte att varje enskild man förtrycker kvinnor utan det är ett systemfel.
Framför allt är det glädjande om män kan tala i de här termerna. Därför gör det inget om V får en manlig partiledare, så länge vederbörande kan se hur könsmaktsordningen ser ut och åskådliggöra den i politiken. Det hoppas jag att Jonas Sjöstedt kan och jag tror att han är den som har störst chans att matcha socialdemokraterna med en tydlig vänsterpolitik.
Kanske blir jag t o m medlem om det blir han.

Feminism handlar inte om ord

Varför vill ingen kalla sig feminist längre? frågar en ung kvinna i Aftonbladet idag.
Hon frågar sig om feminismen bara var en modetrend på 00-talet.
Nej, feminismen har aldrig varit en modetrend. Men så fort kvinnor börjar synas och höras för mycket kommer en backlash. Det har alla kvinnor upplevt, ända från 1900-talets tidiga feminism till dagens unga kvinnor.
Man kan bara föreställa sig hur 40-talets kvinnor kände sig, som just kommit ut på arbetsmarknaden och behövts i andra yrken än de klassiska som mer kallats kall än yrke, då idealsamhället efter kriget var en familj med hemmafru. Alltmer välutbildade kvinnor som inte förväntades göra något annat än gå hemma mellan husets fyra väggar. T o m som nygifta, innan de ens fått barn. En mans status mättes i om han hade råd att ha en hemmafru.
I 60-talets radikalism upphov kvinnorna åter sina röster och kvinnorörelsen tog fart igen. Det var deras kamp som ledde till de största reformerna för kvinnors frigörelse och som fick genomslag på 70-talet. Daghem och fri abort och längre föräldraförsäkring hör dit bl a.
Men redan på 80-talet började backlashen så smått och 90-talet med sina nedskärningar i den offentliga sektorn slog hårt mot kvinnorna. Samtidigt som utseendefixeringen ökade i reklam-TVs spår.
Och ett typiskt tecken på att kvinnor fortfarande är underordnade på många plan är att när det blir många kvinnor inom ett yrke sjunker lönerna. Se på lärare, journalister, läkare m fl. Kan det vara en tillfällighet att ingångslönen för en lärare med akademisk utbildning är lägre än när man lastar väskor på en flygplats?
Det är typiskt att debatten handlar om ifall man kallar sig feminist eller inte. Det viktiga är att se hur den förkättrade s k könsmaktsordningen faktiskt slår i verkligheten.