V agerar kontraproduktivt

Hörde imorse på nyheterna att regeringen kommer att föreslå en tredje pappamånad och att folkpartiet kommer att rösta ja. Men att vänsterpartiet tvekar.
Nu blir jag besviken. V driver ju linjen att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna. Det kommer aldrig regeringen att föreslå, och om de mot förmodan skulle göra det, blir förslaget nedröstat.
Därför är det kontraproduktivt av V att plötsligt få för sig att inte stödja förslaget om en tredje pappamånad. Här finns ju en chans att ta ett steg framåt och något är bättre än inget. Dessutom tappar man i trovärdighet om att komma framåt i jämställdhetsfrågorna.
Kasta prestigen och rösta ja!

Fler pappamånader - ta dem eller avstå

Det är lustigt att höra argumenten mot fler pappamånader. "Staten ska inte lägga sig i hur vi vill forma vårt familjeliv" är det vanligaste argumentet.
Ja, om staten inte lagt sig i och erbjudit föräldraförsäkring hade ju familjerna stått där än idag med problem i barnomsorgen. Men staten tyckte det var viktigt att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Det stärkte Sveriges ekonomi, vilket t o m högern kunde köpa och gjorde under för jämställdheten. Barnomsorgen byggdes ut.
Men papporna jobbade på. Ett av de stora hindren mot ökad jämställdhet. Att föräldrarna inte delar barnledigheten gör att kvinnorna halkar efter lönemässigt och därmed försämrar pensionen osv i en olycklig spiral.
Och papporna går miste om den närmare relation de skulle kunna haft med barnen från början. Dessutom inser alla pappor som tagit sitt ansvar, att det är jobb att sköta hem och barn. Och många av de män som fått en ny kull barn och då tagit ut sin föräldraledighet berättar att de ångrar att de inte gjorde det redan med sina första barn.
Och alla de som inte vill dela föräldraförsäkringen har ju valmöjligheten att låta bli. Staten erbjuder en föräldraförsäkring som ser ut på ett visst sätt för att man menar att det gynnar både enskilda individer och samhället i stort (inte minst barnen). Men vill man inte ha det kan man ju avstå. Då får man hitta sina egna lösningar. Den valfriheten har man alltid.

Varje steg mot jämställdhet är politiskt

Äntligen har fokus börjat hamna på männen i jämställdhetsdebatten. Regeringen har t o m gjort en särskild utredning, "Män och jämställdhet", som presenterades häromdagen av utredaren Svend Dahl.
Det är nämligen männen som saknats i diskussionen om jämställdhet. Att frågorna från början drevs av kvinnor är ju ganska naturligt, det är kvinnorna som missgynnats i ett ojämställt samhälle. Men för att män och kvinnor ska bli jämställda krävs att båda parter medverkar. Och att vi inte kommit längre handlar mycket om att män tyckt att jämställdhet är en kvinnofråga. Något kvinnor kan hålla på med.
Och det har vi vi gubevars gjort. Men inte alla kvinnor förstår vikten av opinionsbildning kring de här frågorna. SvDs ledarskribent Naomi Abramowicz verkar inte göra det. Hon frågar sig: "Men bör verkligen bristande jämställdhet, som beror på människors fria val, åtgärdas med politiska förslag? Är det ens möjligt?"
Hon verkar inte ha insett att alla de jämställdhetsreformer som genomförts sen 60- och 70-talet handlar om politiska förslag. Kvinnans rätt till sin egen kropp som kom med abortlagstiftningen 1974, utbyggnaden av daghemmen (kvinnors fria val att arbeta trots att de har barn), införandet av pappamånad (så att män i alla fall kan välja att vara hemma om de vill) osv.
De flesta viktiga steg i jämställdhetsarbetet har föregåtts av intensivt politiskt arbete. Och det finns hela tiden motkrafter mot reformerna. Just nu börjar abortmotståndarna vädra morgonluft. Ännu ett hot mot "det fria valet".