SD drömmer om folkhem men röstar emot hela idén

Idag är SD Sveriges näst största parti, enligt den senaste opinionsundersökningen. Men vad vill då SD förutom att stoppa all invandring? Deras vision är "det svenska folkhemmet". Det pratar de ofta om. Då allting var som bäst på 50- och 60-talet.
Men tro inte på detta. Det är bara retorik a la Schlingman. För vad var det som skapade det svenska folkhemmet? Jo, reformer som kom alla till del, alltifrån barnbidrag, daghem, allmän sjukförsäkring, semester, ATP, bostadsbidrag m m m m. I stort sett enbart socialdemokratisk och vänsterpolitik.
Allt detta som gröpts ur alltmer, med privatiseringar och marknadslösningar under alliansens styre, där reformerna handlat om omfördelning via jobbskatteavdrag till de mest välbeställda, rut-och rot-reformer som används mest av de välbeställda, inskränkningar i sjukförsäkring arbetslöshetsförsäkring via facket. Allt under retoriken att moderaterna var ett arbetarparti. Och s dagens socialdemokrati har inte ändrat särskilt mycket på detta.
SD säger sig också vara ett arbetarparti med sin folkhemsdröm. Men hur kommer det sig då att de röstar emot varje förslag som kan innebära minskande klyftor? De är för vinster i välfärden till riskkapitalisternas glädje, Trots att de haft en vågmästarroll i riksdagen, har de alltid röstat med de borgerliga. Förmodligen i ett slags hopp om att få ingå i någon regeringsbildning framöver.
Men vad förenar dem med de borgerliga förutom en stenhård migrations- och invandringspolitik? De borgerliga drömmer inte om något folkhem, för de tror att det betyder att alla ska vara lika, när innebörden istället är att alla ska ha lika chanser. Det har man inte i Sverige idag.
Och alla som delar den drömmen om lika chanser för alla kommer inte att få se ett folkhem med SD vid makten. Eller med alliansen för den delen.

Varje steg mot jämställdhet är politiskt

Äntligen har fokus börjat hamna på männen i jämställdhetsdebatten. Regeringen har t o m gjort en särskild utredning, "Män och jämställdhet", som presenterades häromdagen av utredaren Svend Dahl.
Det är nämligen männen som saknats i diskussionen om jämställdhet. Att frågorna från början drevs av kvinnor är ju ganska naturligt, det är kvinnorna som missgynnats i ett ojämställt samhälle. Men för att män och kvinnor ska bli jämställda krävs att båda parter medverkar. Och att vi inte kommit längre handlar mycket om att män tyckt att jämställdhet är en kvinnofråga. Något kvinnor kan hålla på med.
Och det har vi vi gubevars gjort. Men inte alla kvinnor förstår vikten av opinionsbildning kring de här frågorna. SvDs ledarskribent Naomi Abramowicz verkar inte göra det. Hon frågar sig: "Men bör verkligen bristande jämställdhet, som beror på människors fria val, åtgärdas med politiska förslag? Är det ens möjligt?"
Hon verkar inte ha insett att alla de jämställdhetsreformer som genomförts sen 60- och 70-talet handlar om politiska förslag. Kvinnans rätt till sin egen kropp som kom med abortlagstiftningen 1974, utbyggnaden av daghemmen (kvinnors fria val att arbeta trots att de har barn), införandet av pappamånad (så att män i alla fall kan välja att vara hemma om de vill) osv.
De flesta viktiga steg i jämställdhetsarbetet har föregåtts av intensivt politiskt arbete. Och det finns hela tiden motkrafter mot reformerna. Just nu börjar abortmotståndarna vädra morgonluft. Ännu ett hot mot "det fria valet".

KD kvar i det förgångna

Det är glädjande att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni sågar KD:s familjepolitik. KD vill att föräldrar ska kunna vara hemma med barnen upp till sex års ålder med ett utökat vårdnadsbidrag (fast det skulle visst kallas något annat).
Det finns inget som hindrar föräldrar att vara hemma med barnen tills de börjar skolan. Men det är orimligt att samhället ska betala för det. Förskolan kom till för att kvinnor krävde en möjlighet att kunna arbeta och sent omsider byggdes daghem. Så sent som i mitten av 70-talet demonstrerade föräldrar under parollen "Ropen skalla, daghem åt alla".
Det är ju inte heller rimligt att samhället satsar utbildning på föräldrar (läs kvinnor i första hand) som sedan knappt hinner ut på arbetsmarknaden förrän de ska vara hemma igen, kanske i flera omgångar med flera barn. Utbildningen blir föråldrad och förankringen på arbetsmarknaden svag. Det var ju det 60- och 70-talets unga kvinnor såg drabbade deras mödrar som varit hemmafruar och dessa är idag de fattigaste pensionärerna. Och som ensamstående förälder är det helt omöjligt att leva på detta bidrag. Det krävs en make som tjänar bra.
Ett annat skäl som talar emot KDs politik är att det främst kommer att vara invandrade kvinnor som utnyttjar detta. Så är det redan idag. Och de blir isolerade i det svenska samhället, lär sig inte språket och får en försämrad livskvalitet.
Sen är det ju inte så kul för barn att alltid gå hemma med mamma (eller pappa), särskilt inte när de börjar bli 4-5 år. De behöver stimulans och kamrater. Det är ju inte så idag att gårdarna vimlar av barn på dagtid som på för 60-80 år sen. Idag är det tomt på lekplatserna för de flesta ungar är på dagis.
Det som behövs är istället daghem med lagom många barn, tillräckligt och engagerad personal och god pedagogik. Det mår både föräldrar och barn bäst av.

I huvudet på en högersosse

Ännu en högersosse som beklagar sig över att många socialdemokrater inte tycker att moderaternas välfärdsmodell är bra. Det är Stefan Stern, anställd på sossarnas partikansli och tidigare bl a statssekreterare hos Mona Sahlin, som på DN Debatt skriver: "Förtjänar skolan, vården och omsorgen verkligen att bli ett ideologiskt slagfält som rivs upp vid varje regeringsskifte? Och gör styrande socialdemokrater, som arbetar nära väljarna i kommuner och landsting, nu fel som går ifrån upphandlingar som bygger på lägsta pris, till att införa LOV (Lagen om valfrihet) som ger incitament till alla utförare oavsett driftsform att i stället konkurrera med kvalitet? Innebär omsvängningen att företag som säljer medicinsk utrustning fortsatt får sträva efter vinst, men inte de som levererar sjukvården? Att de som tar fram läromedel ska uppmuntras göra vinst, men inte de som står för själva undervisningen? Vad händer med trovärdigheten för den politik som hängs upp på driftsform när nästa vårdskandal avslöjas i ett kommunalt äldreboende?"
Tala om svårigheter att tänka utanför den nyliberala box där många socialdemokrater som suttit nära makten befunnit sig de senaste två decennierna. Begreppet valfrihet hänger på intet sätt ihop med driftsform. Man kan göra väldigt många olika sorters skolor, äldreboenden och daghem inom en kommunal verksamhet. Framför allt återinvesteras då eventuella översk0tt i verksamheten. Montessori och waldorfpedagogik har t ex funnits inom den statliga/kommunala skolan i decennier. Man kan jobba med större brukarinflytande inom enskilda äldreboenden, daghem och skolor på många sätt.
Men för Stefan Stern är den nuvarande ordningen modellen. Hur kan han jobba kvar på partikansliet? Varför gör han inte som sina lika, Ilja Baltjan m fl, som lämnat skutan, nu när maktens köttgrytor verkar alltför långt borta.

Korrupta Carema m fl

Jag har skrivit det förr och jag får alltmer vatten på min kvarn. Privata företag, framför allt inte riskkapitalbolag, hör inte hemma inom vård, skola och omsorg. Koppargården i Vällingby är det senaste skräckexemplet på en misskött verksamhet, där underbemanning och inkompetens tagit livet av hjälplösa patienter.
Igår skrev DN om ett annat fuskande företag, Securitas, som anger fler gjorda biljettkontroller än vad som genomförts och tvingar därmed sina anställda att ljuga.
Exemplen kan flerfaldigas i allt från vårdcentraler (t ex Telefonplan men det finns fler) till daghem (det i Årsta är mest känt), från skolor till äldreboenden. Det stora problemet med privatiseringen av dessa verksamheter är den grundläggande målkonflikten: företag vill tjäna pengar, men det är inte huvudsyftet med ovanstående verksamheter. Och det vore väl OK om dessa vårdcentraler, daghem etc verkligen var privata, dvs drevs med prívata medel, som övrig privat verksamhet i landet. Men nu är det skattemedel och då verkar det som om man ska göra så lite som möjligt för det bidrag man får.
Ett annat problem med dessa privatiseringar är att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten sätts ur spel. I offentlig verksamhet är all ekonomi etc offentlig och kan efterfrågas av medborgarna och de anställda kan berätta om verksamheten med meddelarskydd. Inget av detta gäller i de privatiserade verksamheterna.
Allt detta sammantaget bidrar till korruption och är en skam för Sverige.

Jämställdhetsslentrian

Idag presenterar Aftonbladet en nyhet om en doktorsavhandling som visar att Försäkringskassans information till föräldrar var mer jämställd på 70-talet än nu.
Jag är inte förvånad. På 70-talet fick man kämpa för varje litet framsteg och det var också då som många av de stora jämställdhetsreformerna genomfördes, som t ex delad föräldraförsäkring, fri abort och fler daghem.
I dagens samhälle tror vi att vi uppnått en så hög grad av jämställdhet att det blivit slentrian. Vi märker inte ens när framstegen börjar urholkas, som t ex med vårdnadsbidraget (jag har inget emot att kvinnor vill vara hemma, men varför ska samhället betala för det?). Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, vilket till stor del beror på den individuella lönesättningen. Merparten av chefer är fortfarande män och all forskning visar att män ser män i högre grad än de ser kvinnor. Att i allt större utsträckning överge allmänna fackliga krav på generella kriterier för lönesättning och istället få det att handla om individuella prestationer som ofta dessutom handlar om personliga egenskaper, missgynnar kvinnor. (Förutom att man får allt tystare arbetstagare. Det gäller ju att inte stöta sig med chefen.)
Tyvärr verkar mycket av dagens kvinnokamp mer handla om ordet feminism och innebörden i det än vad man gör av det. Risken med detta är att andra sätter etiketter som man inte vill ha (t ex manshatare). Och det finns ännu så mycket att göra på jämställdhetens område.