Jämställdhetsminister - ett omöjligt jobb

Så lämnar ännu en minister Reinfeldts skepp, som ligger där i stiltje sen lång tid tillbaka. Jämställdhetsminister måste höra till de mest omöjliga jobben i en regering som denna. Trots att Sabuni var en person med skinn på näsan och många idéer får man en känsla av att hon mest var ett alibi utifrån idén att det måste finnas en "icke-etnisk" person i regeringen. Hon har ju inte fått igenom några av sina idéer (även om några var väl drastiska, som obligatorisk gynundersökning för att se om flickor blivit omskurna - och i så fall var det ju redan försent).
Den nya ministern, Maria Arnholm, kallar sig feminist och det tror Lena Sommestad på Brännpunkt borgar (sic) för att ett samarbete över blockgränsen kan ske. I så fall har hon inte förstått den här regeringens intentioner. Marknad och valfrihet ska styra. Vill människor arbeta ta hand om barn på deltid ska de få det, även om de flesta är kvinnor som kommer att få så mycket sämre pensioner för att de gör detta val.
Regeringen är mer intresserad av reformer som vårdnadsbidrag, så att kd-vännerna ska fortsätta vara lojala mot den övriga sociala nedrustning som pågår.
Varför inte en manlig jämställdhetsminister? Jämställdhet är inte enbart en kvinnofråga.

KD kvar i det förgångna

Det är glädjande att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni sågar KD:s familjepolitik. KD vill att föräldrar ska kunna vara hemma med barnen upp till sex års ålder med ett utökat vårdnadsbidrag (fast det skulle visst kallas något annat).
Det finns inget som hindrar föräldrar att vara hemma med barnen tills de börjar skolan. Men det är orimligt att samhället ska betala för det. Förskolan kom till för att kvinnor krävde en möjlighet att kunna arbeta och sent omsider byggdes daghem. Så sent som i mitten av 70-talet demonstrerade föräldrar under parollen "Ropen skalla, daghem åt alla".
Det är ju inte heller rimligt att samhället satsar utbildning på föräldrar (läs kvinnor i första hand) som sedan knappt hinner ut på arbetsmarknaden förrän de ska vara hemma igen, kanske i flera omgångar med flera barn. Utbildningen blir föråldrad och förankringen på arbetsmarknaden svag. Det var ju det 60- och 70-talets unga kvinnor såg drabbade deras mödrar som varit hemmafruar och dessa är idag de fattigaste pensionärerna. Och som ensamstående förälder är det helt omöjligt att leva på detta bidrag. Det krävs en make som tjänar bra.
Ett annat skäl som talar emot KDs politik är att det främst kommer att vara invandrade kvinnor som utnyttjar detta. Så är det redan idag. Och de blir isolerade i det svenska samhället, lär sig inte språket och får en försämrad livskvalitet.
Sen är det ju inte så kul för barn att alltid gå hemma med mamma (eller pappa), särskilt inte när de börjar bli 4-5 år. De behöver stimulans och kamrater. Det är ju inte så idag att gårdarna vimlar av barn på dagtid som på för 60-80 år sen. Idag är det tomt på lekplatserna för de flesta ungar är på dagis.
Det som behövs är istället daghem med lagom många barn, tillräckligt och engagerad personal och god pedagogik. Det mår både föräldrar och barn bäst av.