Kvinnokamp tydligare än feminism

Det var länge sedan jag slutade kalla mig feminist. Ordet har helt tappat sitt innehåll. Jag gav upp när Göran Persson påstod att han var det. När härskarteknikens mästare påstår att han är feminist har all substans i begreppet försvunnit.
Nu har tydligen också Ivanka Trump (Donald Trumps dotter) sagt sig vara feminist. Hon bär ordet som en accessoar som ska passa hennes image. Än värre är att hon påstår att Donald Trump är feminist. Man tar sig för pannan! Hur långt bort från detta ords ursprungliga betydelse går det att komma?
Nej, då talar jag hellre om kvinnokamp. Det gäller både bättre lönevillkor för kvinnor i inom bl a vård, omsorg och handel, liksom rätten till den egna kroppen (vilket inkluderar frihet från våld i alla relationer). Och den kampen är inte slut än.

Hedersvåld värsta formen av kvinnoförtryck

Det har pågått en märklig diskussion som handlar om kvinnoförtryck,på vissa ledarsidor, Grunden verkar vara att man måste prata om allt kvinnoförtryck och inte peka ut något särskilt för att inte ge rasisterna poäng. Dvs man ska inte i onödan dra upp det s k hedersvåldet mot kvinnor, för då slår man mot hela kulturer.
Kulturer som tillämpar hedersvåld bör man slå mot menar jag. Det finns absolut inget som rättfärdigar att kvinnor misshandlas och t o m dödas, för att de vill välja sina egna liv. Ibland blir den svenska välvilligheten direkt kontraproduktiv och man blundar för de värsta formerna av kvinnoförtryck för att de förekommer i vissa kulturer.
Jag vill inte klistra på mig etiketten feminist, för jag vet snart inte längre vad det är. Men kvinnoförtryck ska bekämpas i alla sina former. I Sverige kan hedersvåld bekämpas med lagstiftning, t ex mot ofrivilliga giftermål (för både män och kvinnor) och mot barnäktenskap. Som svensk medborgare kan man aldrig vara gift vid 15 års ålder vad än andra säger.
Prata om verkligheten och inte någon teoritiserande form av feminism som ingen begriper.

V har allra mest att förlora på ett nyval

Det är stor risk att det kan bli nyval framåt hösten. De flesta partier säger sig inte vilja det, men särskilt SD kommer här att vara den stora stötestenen. De har minst att förlora på ett nyval, kanske än mer att vinna. Det som kan hända är att vissa SD-väljare strömmar tillbaka till moderaterna, men de har ju nu förlorat sina draglok och det är osäkert vilken väg de kommer att gå.
Socialdemokraterna kan också förlora mycket, för de har då misslyckats med sitt uppdrag. Men de som har allra mest att förlora är vänsterpartiet. Man kan tänka sig att de vänstersossar som röstade på V i valet, då kommer att återvända till S, för att få ihop en starkare S-regering. Samtidigt hoppas de vänstersinnade feminister som röstade på V, nu kan tänka sig att rösta Fi för att försöka garantera en plats för Fi i riksdagen.
Det lämnar Jonas Sjöstedt i dilemmat att han har inga vapen att ta till i förhandlingarna med S-MP-regeringen. Han har allt att förlora på att fälla den.
Dessvärre verkar SD åter vara de stora vinnarna, hur dessa än väljer att göra.

Jämställdhetsminister - ett omöjligt jobb

Så lämnar ännu en minister Reinfeldts skepp, som ligger där i stiltje sen lång tid tillbaka. Jämställdhetsminister måste höra till de mest omöjliga jobben i en regering som denna. Trots att Sabuni var en person med skinn på näsan och många idéer får man en känsla av att hon mest var ett alibi utifrån idén att det måste finnas en "icke-etnisk" person i regeringen. Hon har ju inte fått igenom några av sina idéer (även om några var väl drastiska, som obligatorisk gynundersökning för att se om flickor blivit omskurna - och i så fall var det ju redan försent).
Den nya ministern, Maria Arnholm, kallar sig feminist och det tror Lena Sommestad på Brännpunkt borgar (sic) för att ett samarbete över blockgränsen kan ske. I så fall har hon inte förstått den här regeringens intentioner. Marknad och valfrihet ska styra. Vill människor arbeta ta hand om barn på deltid ska de få det, även om de flesta är kvinnor som kommer att få så mycket sämre pensioner för att de gör detta val.
Regeringen är mer intresserad av reformer som vårdnadsbidrag, så att kd-vännerna ska fortsätta vara lojala mot den övriga sociala nedrustning som pågår.
Varför inte en manlig jämställdhetsminister? Jämställdhet är inte enbart en kvinnofråga.

Ordet feminist provocerar män

Karin Pettersson tar i en ledare i Aftonbladet upp att män skriver hatmail av värsta sort till kvinnor som kallar sig feminister. Och varför tas inte alla dessa hot om död och våldtäkt på allvar, när många andra som hotas behandlas mer seriöst, som My Vingren skrev i sin krönika som Karin Pettersson refererar till.
Näthatet har blivit ett gissel som på sikt fördärvar samhällsklimatet. Just när det gäller feminism har dock själva ordet blivit en provokation (främst mot män, men också en del kvinnor). Man kan bara titta på de hysteriska kommentarer en del (framför allt män) ger till ledaren. De är minsann för jämställdhet, lika lön etc. De frågar sig varför man inte diskuterar religiöst kvinnoförtryck, "heders"våld etc.
MEN DET ÄR JU DET FEMINISM GÅR UT PÅ. Att peka på kvinnors underordning i samhället. Feminism riktar sig inte mot män som sådana, utan mot en strukturell ordning i samhället som oftast missgynnar kvinnor (men kan också handla om att fler män bör jobba i kvinnodominerade yrken t ex).
Jag kallar mig inte feminist. Jag har märkt att det flyttar fokus från sakfrågorna. Och där kan det visa sig att män och kvinnor ofta har gemensamma intressen av att ändra på sakernas tillstånd, t ex våld mot kvinnor. Alltför få män står upp i debatten mot detta, trots att de flesta män faktiskt föraktar män som brukar våld mot kvinnor, också verbalt våld.
Tänk om fler män sa ifrån mot sådant istället för att tjafsa om feminism. Så mycket trevligare vi kunde ha det.