Ordet feminist provocerar män

Karin Pettersson tar i en ledare i Aftonbladet upp att män skriver hatmail av värsta sort till kvinnor som kallar sig feminister. Och varför tas inte alla dessa hot om död och våldtäkt på allvar, när många andra som hotas behandlas mer seriöst, som My Vingren skrev i sin krönika som Karin Pettersson refererar till.
Näthatet har blivit ett gissel som på sikt fördärvar samhällsklimatet. Just när det gäller feminism har dock själva ordet blivit en provokation (främst mot män, men också en del kvinnor). Man kan bara titta på de hysteriska kommentarer en del (framför allt män) ger till ledaren. De är minsann för jämställdhet, lika lön etc. De frågar sig varför man inte diskuterar religiöst kvinnoförtryck, "heders"våld etc.
MEN DET ÄR JU DET FEMINISM GÅR UT PÅ. Att peka på kvinnors underordning i samhället. Feminism riktar sig inte mot män som sådana, utan mot en strukturell ordning i samhället som oftast missgynnar kvinnor (men kan också handla om att fler män bör jobba i kvinnodominerade yrken t ex).
Jag kallar mig inte feminist. Jag har märkt att det flyttar fokus från sakfrågorna. Och där kan det visa sig att män och kvinnor ofta har gemensamma intressen av att ändra på sakernas tillstånd, t ex våld mot kvinnor. Alltför få män står upp i debatten mot detta, trots att de flesta män faktiskt föraktar män som brukar våld mot kvinnor, också verbalt våld.
Tänk om fler män sa ifrån mot sådant istället för att tjafsa om feminism. Så mycket trevligare vi kunde ha det.

Matriarkat = mamma på jobbet?

Matriarkatet är på väg, ropar Elise Claeson i en kolumn i gårdagens SvD. Som exempel tar hon kronprinsessan Victoria av alla människor, som nu lyckats skaffa sig en man som går två steg bakom henne. "Han har har lägre rang och vet sin plats", skríver hon. Jaha och vad bevisar det? Att Sverige var tillräckligt framsynt för 30 år sen för att införa kvinnlig tronföljd. Men inte fick vi något matriarkat för det.
Sedan fortsätter Elise Claeson: "Det postindustriella 2000-talets jobb finns inom servicesektorn och där passar kvinnorna in. Den av feminister utskällda moderliga vård-skola-omsorg-stereotypen är vad som efterfrågas: en empatisk, ordentlig, verbal och social person som hellre ser till andras behov än till sina egna - en mamma på jobvbet. Marknaden, inte feminismen, blev kvinnans bästa vän och är nu på väg att sänka patriarkatet"
Om det vore så väl. Består matriarkatet av att vara mamma på jobbet betackar jag mig. Det visar ju bara hur skribenten betraktar dessa jobb. Här krävs inte främst professionalitet, utan här kan vem som helst som har eller vill ha barn hoppa in. Blir kvinnornas inflytande större av det?
Sedan citerar Claeson en amerikansk essä med titeln "The end of men". Den skribenten hävdar att det som visar att framtiden tillhör kvinnorna är att föräldrar i allt högre grad önskar sig döttrar, inte bara i våst utan också i länder som Kina, Indien och Sydkorea. Claeson påpekar att det inte är politikens förtjänst, utan det är ekonomin som avgör.'
I Kinas, Indiens och Sydkoreas fall handlar det nog mycket om att det råder ett kvinnounderskott i dessa länder, då just patriarkatet velat ha söner och därmed har en trend att abortera flickfoster uppstått. Nu slår det tillbaka och alla dessa pojkar kommer att ha svårt att hitta kvinnor att gifta sig med. På detta sätt ökar naturligtvis döttrar i värde. Det kanske blir männens föräldrar som får stå för hemgiften framöver.
Det som faktiskt kommer att gynna kvinnor är högskoleutbildning och där har Claeson rätt, för alltfler kvinnor skaffar sig sådan. Men patriarkatet handlar om makt och det enda sättet för kvinnorna att bli jämlika (för i begreppet patriarkat och matriarkat ingår det ena könets underordning) är att utmana männen som har makt. Där krävs nog både politik och marknad.