Varje steg mot jämställdhet är politiskt

Äntligen har fokus börjat hamna på männen i jämställdhetsdebatten. Regeringen har t o m gjort en särskild utredning, "Män och jämställdhet", som presenterades häromdagen av utredaren Svend Dahl.
Det är nämligen männen som saknats i diskussionen om jämställdhet. Att frågorna från början drevs av kvinnor är ju ganska naturligt, det är kvinnorna som missgynnats i ett ojämställt samhälle. Men för att män och kvinnor ska bli jämställda krävs att båda parter medverkar. Och att vi inte kommit längre handlar mycket om att män tyckt att jämställdhet är en kvinnofråga. Något kvinnor kan hålla på med.
Och det har vi vi gubevars gjort. Men inte alla kvinnor förstår vikten av opinionsbildning kring de här frågorna. SvDs ledarskribent Naomi Abramowicz verkar inte göra det. Hon frågar sig: "Men bör verkligen bristande jämställdhet, som beror på människors fria val, åtgärdas med politiska förslag? Är det ens möjligt?"
Hon verkar inte ha insett att alla de jämställdhetsreformer som genomförts sen 60- och 70-talet handlar om politiska förslag. Kvinnans rätt till sin egen kropp som kom med abortlagstiftningen 1974, utbyggnaden av daghemmen (kvinnors fria val att arbeta trots att de har barn), införandet av pappamånad (så att män i alla fall kan välja att vara hemma om de vill) osv.
De flesta viktiga steg i jämställdhetsarbetet har föregåtts av intensivt politiskt arbete. Och det finns hela tiden motkrafter mot reformerna. Just nu börjar abortmotståndarna vädra morgonluft. Ännu ett hot mot "det fria valet".

Alliansen skyller ifrån sig

Fredrik Reinfeldt blir alltmer patetisk. Nu skyller han de ökade inkomstklyftorna på Göran Persson. Ja, Persson inledde det hela, men under Reinfeldt har klyftorna ökat etter värre.
Det är en märkligt trend detta inom alliansen, att alltid skylla ifrån sig. Det ger inget vidare sympatiskt intryck. Nyss försökte Reinfeldt skylla Nuon-affären på Maud Olofsson och när inte detta fungerade talar han om en S-kampanj. So what? Som om det har något med sakfrågan att göra.
Jan Björklund skyller de sjunkande skolresultaten på 70-talets flumskola. Men det var först med kommunaliseringen, skolpengen och skolor med vinst som mål, som resultaten har sluttat brant nedåt. Och de senaste sex åren har visat på en skola helt utan styrsel. (Och nu tävlar M och FP om vilka som kan ge betyg vid lägst ålder. Betyg är bara bra om skolan är rättvis och lika över landet och framför allt inte drivs av vinstintresse).
Filippa Reinfeldt skyller på tjänstemän och andra politiker trots att hon är högsta ansvarig för landstingsvården. Vårdvalet är en katastrof (läs Maciej Zarembas artikel i söndagens DN), men som Karin Pettersson skriver i dagens AB - alliansen förnekar hur samhället ser ut. Alla deras reformer har kommit på skam. Det är klart att det är svårt att ta in att teorin och verkligheten är så långt från varandra.
Man kan bara hoppas att väljarna gör det.

Millenniemålen sporrar reformer

"Det är inte FN som minskar världsfattigdomen" skriver SvD apropå att några av de millenniemål som antogs år 2000 av FNs medlemsstater, nu har uppnåtts, bl a det mål som handlar om att halvera antalet människor som lever på under 1,25 dollar om dagen. SvD menar att chefen för UNDP är för stolt när han säger ”våra mål [...] har haft konsekvenser både för lokal och regional politik.” Det låter som om FN halverat fattigdomen när det främst är ekonomiska liberaliseringar i Kina och Indien som åstadkommit den stora fattigdomsminskningen, menar SvD. Och naturligtvis ligger det mycket i det.
Men man ska inte underskatta det påtryckningsmedel som millenniemålen utgjort och de regelbundna uppföljningar av dem som FN gjort. Utan dessa tidsbundna och mätbara mål har det inte funnits något incitament för att använda de ekonomiska investeringarna också till förbättringar för fattiga människor. Målen har tagits upp i generalförsamlingen med jämna mellanrum och rapporterats varje år. Det är alltid kul att komma högt i en ranking tycker världens ledare. Därför har millenniemålen fungerat som en pådrivare av reformer som också gynnat fattiga.
Det mest konkreta som kom ut av det stora toppmötet Rio+20 om hållbar utveckling i midsomras var förslaget om ett antal hållbarhetsmål som också ska vara tidsbundna och mätbara. Det vore bra om det gjordes. Att man kunnat nå en del av millenniemålen före 2015, visar ändå att sådana mål kan fungera som en sporre, istället för att bara alarmistiskt ropa att vi måste få ner utsläppen till 2030. En konkret handlingsplan är vad världen behöver och den ska vara genomförd till ett visst år.
Samtidigt får vi inte glömma att åter halvera fattigdomen de kommande 15 åren.

Regeringen opponerar hellre än satsar på reformer

Ikväll var det partiledardebatt. Alla var nyfikna på Stefan Löfvén. Han kändes väl inte särskilt dynamisk, det har han ju gemensamt med Reinfeldt. Framför allt kändes han försiktig. Det gällde att inte trampa på några tår, inte göra någon upprörd med alltför tydliga besked. Det var säkert de förhållningsorder han fått.
Regeringen är desto märkligare. Man får hela tiden känslan av att de är i opposition, att det inte är de som sett till att samhället ser ut som det gör idag. "Det är kommunernas ansvar" hörde man titt som tätt.
Och Reinfeldt som envist hävdar att arbetslösheten minskar fast siffror pekar på det motsatta. Och Annie Lööf hävdade förtvivlat att regeringen visst kommer att satsa på reformer. Dock inte vilka eller när.
En sak som slår en är diskussionen om privat och offentligt i välfärden. Det finns ju egentligen ingen privat välfärd och någon borde påpeka det. De privata företagen drivs ju med skattemedel. Det enda som är privat är vinsten (och reglerna som hindrar offentlighetsprincip och meddelarskydd). Gärna privat sjukvård, skola och omsorg, men då får också dessa företag satsa sina egna pengar.
Jonas Sjöstedt var i alla fall tydlig med att varenda satsad skattekrona ska gå tillbaka i verksamheten. Vilket är det enda rimliga.

Berättelser för ett sovande folk

Vad tänker Reinfeldt göra? frågar AB i en ledarkrönika idag. Reinfeldt har hållit jultal på Skansen och där tagit upp våldet i samhället. "Berättelserna från de misshandlade män och kvinnor han mött är skräckinjagande. Den stumma statistiken från BRÅ är hisnande.
Men var är Fredrik Reinfeldts politiska svar, vilka politiska konsekvenser drar han?" frågar sig AB.
Svaret blir dessvärre "inga". Reinfeldt kallade sig "vänster" i Ekots lördagsintervju häromdagen. Nästa steg blir väl att han kallar sig socialdemokrat. Men det är en sak att kalla sig saker, en annan att handla. Och att kalla saker för något annat än det är har blivit moderaternas specialitet. Vid maktskiftet 2006 skyndade sig Reinfeldt att genomföra de djupgående reformer han skisserat i sin bok "Det sovande folket", genom att avreglera den offentliga sektorn alltmer och gröpa ur socialförsäkringarna (det kallar han bidrag). Nu lutar moderaterna sig tillbaka och njuter sitt otium, samtidigt som de envist hävdar att de alltid stått för allt gott i samhället. Det är det enda de gör numera. Ibland får de andra allianspartierna ett litet köttben genom att få genomföra någon omhuldad reform som avdrag för välgörenhet (kd) och studentexamen (fp).
Reinfeldt sitter nöjd och presenterar "viktiga berättelser" för sitt sovande folk. Rekommenderar Göran Greiders artikel i dagens AB för dem som fortfarande är vakna.

Välgörenhetsreform - en vision från 30-talet

AB:s Fredrik Virtanen pekar idag ut ännu en skattesänkarreform för de välbeställda som regeringen genomför med början 1 januari 2012. De som skänker pengar till välgörenhet får göra skatteavdrag på 25 procent. Jag har tidigare skrivit om detta . Detta är en typisk reform tillbaka till 30-talet och tidigare, då välgörenhet och allmosor var det som kunde rädda de fattiga och utsatta.
Det är märkligt att höra Reinfeldt & co håna Håkan Juholt med att hans vision är gammal skåpmat från 70-talet. Det var den tid då Sverige var mest jämlikt, då visionen var att alla skulle få tillgång till välfärdstjänsterna.
Men Reinfeldts vision handlar om ett samhälle som fanns på 30-talet. Det är mer av "klara dig själv", tro inte att samhället ska hjälpa dig om du är sjuk eller arbetslös för länge.
Hela idén hos alliansen (moderaterna) är att skattemedel ska överföras i privata händer på det ena eller andra sättet. Därför tycker Borg det är häftigt att betala skatt.

Avdrag för välgörenhet - en reform för giriga

Jaha, så får Göran Hägglund också en av sina hjärtefrågor tillgodosedd. Regeringen gör gåvor till välgörenhetsorganisationer avdragsgilla. Det går väl an också för moderaterna, som tar varje chans till skattesänkning.
Många organisationer jublar förstås över detta beslut och ser framför sig att deras verksamhet kommer att få stora tillskott. Men jag frågar mig verkligen om det är för att få sänkt skatt man skänker pengar till verksamheter man vill stödja. Kanske vänder sig denna reform snarare till företag, där man kan använda sina övervinster till lite goodwill samtidigt som man får dra av på skatten.
Men varför ska vi andra vara med och betala för företags goodwill? Antingen är man altruistisk och skänker pengar för att man tycker det är viktigt och lovvärt - och då behövs inget skatteavdrag. Eller så är man girig också när man idkar välgörenhet. Ännu ett kännetecken för alliansen.

Republikanerna styr fortfarande USA

Vi kan se fram emot en "hopplös" valkamp när USA går till val nästa år. Av Obamas sjukvårdsreform bidde en tumme och några andra vallöften är inte uppfyllda.
Istället är det republikanerna som sätter dagordningen. Och Obama vågar inte utmana kapitalet. Om han åtminstone vågat utnyttja sitt veto när det gäller att miljardärer ska betala skatt.
De som kommer att rösta på honom nästa gång är väl de som vill motverka den yttersta galenskapen (Teaparty-rörelsen m fl) snarare än att tro att något substansiellt kommer att hända under mandatperioden.
Dessvärre blir USAs politiska system allt mindre demokratiskt. Det som från början handlade om att alla viktiga offentliga tjänster (så som domare, sheriffer, åklagare etc) skulle tillsättas genom val, har nu blivit en fråga om vem som kan samla in mest pengar till sin kampanj. Och de som blir valda står då i tacksamhetsskuld till de personer och organisationer som bidragit till valvinsten.
Pengaberoende leder till korruption. Och där pengarna går in går demokratin ut.

Gå med i soffliggarfonden

Pensionsmyndigheten oroar sig för att folk inte byter sina PPM-fonder. Många har haft samma fond i elva år, utan att byta trots att den valda fonden går urdåligt. Denna"tvångsreform" genomfördes för elva år sedan. Staten hittade på ett nytt sätt att komma över våra pengar. Många gick på eländet och valde någon fond helt utan kunskap, eller rådda därtill av någon nisse på banken, som fick provision på någon speciell fond.
Pengar är som växter, de kräver skötsel. Är man inte road ska man inte hålla på. Men staten vill att vi ska hålla på och dutta med våra pengar hela tiden. Därför ska vi övertalas genom en ny informationskampanj att återigen välja.
Men man kunde låta bli att välja från början. Det har gått ekonomiskt bättre för oss som struntade i lockropen från olika fondförvaltare och stannade kvar i det som kallas Såfa eller soffliggarfonden.
Att inte välja är också valfrihet.

Regeringstrogna tjänstemän?

I Aftonbladets ledarblogg beskrivs hur Per Schlingman, statsministerns egen PR-sekreterare, vill få hela regeringskansliets opolitiska informatörer att beskriva omvärlden i moderata termer. "Alla i regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten", slår Schlingman fast. Alltså inte bara de opolitiska informatörerna, utan alla som arbetar i regeringskansliet, vilket handlar om tusentals tjänstemän, som gör sitt jobb oavsett regering. Men nu ska de ingå i moderaternas partiapparat. Självklart ska informatörerna rapportera att regeringen genomför en reform. Men att lägga en värdering i den är inte deras uppgift. Det har regeringen egna anställda till (pressekreterare, politiskt sakkunniga). Regeringskansliets övriga tjänstemän har till uppgift att förse regeringen med underlag som de kan fatta beslut utifrån. Sverige har en tradition i att neutrala tjänstemän lägger fram fakta i olika frågor, utan att snegla på om de gynnar regeringens politiska linje eller ej. Men det är kanske nästa reform: ämbetsmän som belönas utifrån regeringstrogenhet snarare än kompetens och neutralitet.

Lyssna på Gunilla Carlssons retorik

Äntligen börjar man granska biståndsministern. Hon verkar väl så rekorderlig i sin önskan att få bort fusk och korruption. Och hon vill ha resultat i biståndet. Om man läser hennes artiklar börjar man dock fundera på vad hon egentligen säger. Hennes sätt att beskriva bsitåndet går ut på att ständigt tala om korruption, fel och brist på resultat. Ingenting fungerade innan hon kom till makten och kunde börja sina reformer, antyder hon. Reformer som dock samtliga biståndsgivare håller på med, eftersom de ingår i den överenskommelse bland biståndsgivare och många mottagarländer som kallas Parisdeklarationen och ingicks 2005. Där lovade man att biståndet skulle bli effektivare med färre givare i varje sektor, mer av budget- och sektorstöd som samfinansieras av flera givare. Givarna skulle ha färre länder, för att bli mer effektiva i dem de är kvar i osv. Det är bra att Gunilla Carlsson genomför dessa reformer. Men egentligen vill hon ju, som moderaterna alltid velat, sänka biståndet. Och då måste man komma åt själva biståndsviljan, för den är stark i Sverige. Det kan man bara göra om man misskrediterar biståndet på olika försåtliga sätt.
Ta t ex korruptionsskandalen i Zambias häslosektor som Gunilla C sade sig bli så upprörd över. Sidas pressmeddelande om denna räckte inte, för journalisterna skrev inte om det, så hon drog igång en hel kampanj mot korruption i biståndet utifrån denna korruptionshärva.
Men den hade lika gärna kunnat beskrivas som en sorts framgång. De som nämligen upptäckte denna korruption var Zambias egen riksrevsion, den riksrevision som fått svenskt bistånd för att just kunna göra den här typen av upptäckter. Och det får man väl ändå kalla för ett resultat i biståndet.
Så håll öronen öppna för Gunilla Carlssons retorik i fortsättningen.

Jämställdhetsslentrian

Idag presenterar Aftonbladet en nyhet om en doktorsavhandling som visar att Försäkringskassans information till föräldrar var mer jämställd på 70-talet än nu.
Jag är inte förvånad. På 70-talet fick man kämpa för varje litet framsteg och det var också då som många av de stora jämställdhetsreformerna genomfördes, som t ex delad föräldraförsäkring, fri abort och fler daghem.
I dagens samhälle tror vi att vi uppnått en så hög grad av jämställdhet att det blivit slentrian. Vi märker inte ens när framstegen börjar urholkas, som t ex med vårdnadsbidraget (jag har inget emot att kvinnor vill vara hemma, men varför ska samhället betala för det?). Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, vilket till stor del beror på den individuella lönesättningen. Merparten av chefer är fortfarande män och all forskning visar att män ser män i högre grad än de ser kvinnor. Att i allt större utsträckning överge allmänna fackliga krav på generella kriterier för lönesättning och istället få det att handla om individuella prestationer som ofta dessutom handlar om personliga egenskaper, missgynnar kvinnor. (Förutom att man får allt tystare arbetstagare. Det gäller ju att inte stöta sig med chefen.)
Tyvärr verkar mycket av dagens kvinnokamp mer handla om ordet feminism och innebörden i det än vad man gör av det. Risken med detta är att andra sätter etiketter som man inte vill ha (t ex manshatare). Och det finns ännu så mycket att göra på jämställdhetens område.