Amnesty solkar sitt varumärke

Man kan fråga sig vad som tagit åt Amnesty International. Deras huvudkontor har plötsligt fått för sig att sexhandel ska legaliseras för att "garantera ´sexarbetarnas`mänskliga rättigheter".
Ja, om det vore så väl. Men inte ens i länder där sexhandel är tillåtet sker det på ett för de prostituerade säkert sätt, vare sig juridiskt eller fysiskt.
Varför inte bara konstatera att sälja sex är inget yrke. Hur mycket än somliga prostituerade säger att det här är vad de vill göra, kommer de aldrig att bli betraktade som vilken yrkesarbetande som helst. Är det någon fördom som ligger djupt förborgad i alla kulturer så är det den mot prostituerade.
Det är ju inte så att kvinnorna (de som gör det frivilligt alltså)går ut och berättar om sitt jobb. Och väldigt få män vill erkänna att de köper sex. Skuldbelagt från alla parter och samhällets ogillande.
Amnesty borde istället arbeta för motsatsen till detta: till att få bort sexhandeln, därför att den oavsett att vissa gör det frivilligt, de flesta gör det av tvång. För att snabbt få ihop pengar till ett drogberoende eller för att man är i händerna på en hallick eller är direkt utsatt, inte bara för sexhandel, utan för människohandel.
Fortsätter Amnesty på det här spåret har man snart solkat ner sitt varumärke.

Gå med i soffliggarfonden

Pensionsmyndigheten oroar sig för att folk inte byter sina PPM-fonder. Många har haft samma fond i elva år, utan att byta trots att den valda fonden går urdåligt. Denna"tvångsreform" genomfördes för elva år sedan. Staten hittade på ett nytt sätt att komma över våra pengar. Många gick på eländet och valde någon fond helt utan kunskap, eller rådda därtill av någon nisse på banken, som fick provision på någon speciell fond.
Pengar är som växter, de kräver skötsel. Är man inte road ska man inte hålla på. Men staten vill att vi ska hålla på och dutta med våra pengar hela tiden. Därför ska vi övertalas genom en ny informationskampanj att återigen välja.
Men man kunde låta bli att välja från början. Det har gått ekonomiskt bättre för oss som struntade i lockropen från olika fondförvaltare och stannade kvar i det som kallas Såfa eller soffliggarfonden.
Att inte välja är också valfrihet.

Valfrihet med tvång slår tillbaka

Äntligen en finansanalytiker som tar bladet från munnen. Det är väl som att som att svära i kyrkan att säga att aktie- och fondsparandet varit rena lekstugan. Att människor tar för stora risker och riskerar sin pension i sin okunnighet om vad aktie- och fondsparande egentligen innebär.
Här är ytterligare ett exempel på den tvångsvalfrihet som många svenskar står inför. Vi har översköljts med (ofta obegriplig) information om hur bra olika fonder är och hur mycket man kan tjäna, mindre om riskerna. Banktjänstemän har jagat oss om hur bra ekonomi vi kommer att få om vi satsar just i de fonder de kan rekommendera (de får väl bonus utifrån hur många de lyckas dupera).
Och PPM-fonderna som vi tvingas vara med i vare sig vi vill eller inte. Och vi som inte valt, och uppenbarligen tjänat på det, har utmålats som fega och oengagerade. I vårt materialistiska samhälle är man närmast konstig om man inte är intresserad av pengar och hur man i varje läge måste gripa de flyende vinstchanserna.
Ska man ha aktiefonder måste man vara kunnig och initierad, hävdar finansanalytikern Peter Malmqvist. Man kan tillägga att visserligen är räntan usel på ett vanligt sparkonto, men pengarna finns där ju trots allt.