Tvångssparandet som kan leda till fattigstugan

Så sent som i somras skrev jag att om man inte är intresserad av pengar ska man gå med i den s k soffliggarfonden, dvs den del av sjunde AP-fonden där de som inte aktivt valt PPM-fond har sina pengar. Den rekommendationen drar jag nu tillbaka sedan det framkommit att politikerna har bestämt att denna fond plötsligt ska bli en högriskfond. Och att det inneburit att fonden nu dräneras på pengar i den allmänna finanskrisen och att därmed våra pensionspengar försvinner. Frågan är vad man ska göra istället.
Detta tvångssparande som gör oss alla till riskkapitalister mot vår vilja, hur går den ihop med individens frihet som alliansen säger sig värna om?
För många kommer pensionärslivet att mer och mer likna forna tiders fattigstuga. Då kanske man ser fram mot ättesprutan.

Gå med i soffliggarfonden

Pensionsmyndigheten oroar sig för att folk inte byter sina PPM-fonder. Många har haft samma fond i elva år, utan att byta trots att den valda fonden går urdåligt. Denna"tvångsreform" genomfördes för elva år sedan. Staten hittade på ett nytt sätt att komma över våra pengar. Många gick på eländet och valde någon fond helt utan kunskap, eller rådda därtill av någon nisse på banken, som fick provision på någon speciell fond.
Pengar är som växter, de kräver skötsel. Är man inte road ska man inte hålla på. Men staten vill att vi ska hålla på och dutta med våra pengar hela tiden. Därför ska vi övertalas genom en ny informationskampanj att återigen välja.
Men man kunde låta bli att välja från början. Det har gått ekonomiskt bättre för oss som struntade i lockropen från olika fondförvaltare och stannade kvar i det som kallas Såfa eller soffliggarfonden.
Att inte välja är också valfrihet.

Valfrihet med tvång slår tillbaka

Äntligen en finansanalytiker som tar bladet från munnen. Det är väl som att som att svära i kyrkan att säga att aktie- och fondsparandet varit rena lekstugan. Att människor tar för stora risker och riskerar sin pension i sin okunnighet om vad aktie- och fondsparande egentligen innebär.
Här är ytterligare ett exempel på den tvångsvalfrihet som många svenskar står inför. Vi har översköljts med (ofta obegriplig) information om hur bra olika fonder är och hur mycket man kan tjäna, mindre om riskerna. Banktjänstemän har jagat oss om hur bra ekonomi vi kommer att få om vi satsar just i de fonder de kan rekommendera (de får väl bonus utifrån hur många de lyckas dupera).
Och PPM-fonderna som vi tvingas vara med i vare sig vi vill eller inte. Och vi som inte valt, och uppenbarligen tjänat på det, har utmålats som fega och oengagerade. I vårt materialistiska samhälle är man närmast konstig om man inte är intresserad av pengar och hur man i varje läge måste gripa de flyende vinstchanserna.
Ska man ha aktiefonder måste man vara kunnig och initierad, hävdar finansanalytikern Peter Malmqvist. Man kan tillägga att visserligen är räntan usel på ett vanligt sparkonto, men pengarna finns där ju trots allt.