Tvångssparandet som kan leda till fattigstugan

Så sent som i somras skrev jag att om man inte är intresserad av pengar ska man gå med i den s k soffliggarfonden, dvs den del av sjunde AP-fonden där de som inte aktivt valt PPM-fond har sina pengar. Den rekommendationen drar jag nu tillbaka sedan det framkommit att politikerna har bestämt att denna fond plötsligt ska bli en högriskfond. Och att det inneburit att fonden nu dräneras på pengar i den allmänna finanskrisen och att därmed våra pensionspengar försvinner. Frågan är vad man ska göra istället.
Detta tvångssparande som gör oss alla till riskkapitalister mot vår vilja, hur går den ihop med individens frihet som alliansen säger sig värna om?
För många kommer pensionärslivet att mer och mer likna forna tiders fattigstuga. Då kanske man ser fram mot ättesprutan.

Regeringens politik och SDs

"Vi socialdemokrater är fullt beredda att med Sverigedemokraterna som stödparti störta regeringen".
Denna mening anser Erik Helmerson i dagens DN är identisk med följande uttalande från Håkan Juholt: "Det är ju alldeles uppenbart att det här handlar inte om ekonomi utan om stämningen och läget här i riksdagen. På så här sätt förhindrar ju också regeringen en regeringskris".
Det handlar om att regeringen nu har dragit tillbaka förslaget om ett femte jobbskatteavdrag.
T o m PeterWolodarski verkar glad över att jobbskatteavdraget inte blir av och merparten av ledarskribenterna i större tidningar anser att finanskrisen kommit som en skänk från ovan för regeringen som nu slipper ett förnedrande nederlag på sin viktigaste - och enda - fråga. Nu kan de luta sig tillbaka och fortsätta att göra ingenting, vilket de verkar bäst på.
Men Helmerson försöker återigen skamgreppet med Sverigedemokraterna. Det är konstigt att det bara är när SD råkar tycka detsamma som oppositionen som man kan anklaga någon för samröre med SD. Regeringen regerar ju faktiskt vidare med stöd av Sverigedemokraterna, som röstat med regeringen i mer än 90 procent av alla omröstningar. Hur kommer det sig att regeringen har en politik som ligger så nära Sverigedemokraternas?
Det kanske Erik Helmerson borde fråga sig istället.

I Schlingmans värld

De fyras gäng, nåja tre, Bildt är väl en joker här, skrev en debattartikel i DN igår inför sina besök på parnassen i Davos i veckan. En ny bild av Sverige växer fram, skrev de och suger i sig berömmet från världens stora över att Sverige klarat finanskrisen så bra.
Det är ingen ny bild av Sverige som växer fram, det är den gamla bilden av Sverige de beskriver, så som Sverige såg ut före 2006. Det luktar Schlingman lång väg, annars måste man verkligen fråga sig vilken värld de här människorna lever i. Eller kanske inte, de är ju höginkomsttagare (och har alltid varit) och njuter nu sitt otium i ett för dem välfungerande Sverige, där deras skattesänkningar gett dem ännu mer i plånboken. (Till skillnad från låginkomsttagare, där de få hundralapparna snabbt ätits upp av prishöjningar på i stort sett allt).
Det Sverige som tusen och åter tusen arbetslösa, utförsäkrade, sjuka, unga förtidspensionerade och barn i fattigdom, upplever, finns inte i deras världsbild. Att den hänsynslösa politik de bedrivit har ökat klyftorna och skapat ett ännu större utanförskap (deras favoritord i förra valrörelsen hörde man inte lika ofta i den senaste) vill de inte se. I varje fall inte tala om, men då har de ju den nye statssekreteraren i PR (Schlingman) att vända sig till.
Och det har de gjort med besked. Detta är höjden av hyckleri (läs den gärna, den innehåller för mycket av den varan för att citera här).

Borg tömmer statskassan i privata fickor

"Vi har klarat finanskrisen", ropar Borg. Och han får applåder för att Sverige inte är lika bankrutt som USA , Grekland, Spanien m fl. Än alltså. Att vi inte är det beror till stor del på att han kom till makten med överskott i finanserna och en ekonomi i balans.
Sedan dess tömmer han statskassan i privata fickor. Det intressanta med alliansens privatiseringar är ju att de finansieras med skattemedel. Alla privatiseringar i vård, skola och omsorg finansieras ju fortfarande av offentliga medel. Med den skillnaden att offentlighetsprincip och meddelarfrihet inte längre gäller. Så bekvämt.
Dessutom subventioneras privata företag för att göra privata tjänster (RUT) för att folk inte vill betala vad det kostar. Inte kan jag gå till frisören och få avdrag fast jag tycker det är dyrt, eller ta taxi för en lägre kostnad.
Maud Olofsson skriker om att unga ska starta företag. Har hon inte förstått att det krävs kapital för att starta ett företag. Och i vår kvartalsekonomi måste vinsten komma väldigt fort om någon ska våga satsa egna pengar. Våra gemensamma pengar däremot satsas gärna i privata projekt, men väldigt få investeringar görs för det allmännyttiga, typ omställningar för ett miljövänligare samhälle.
Skattesänkningarna kommer att nå sin kulmen. Sen handlar det om avgifter på allt. Om fyra år är vi där med fortsatt allians.

Den fuskande alliansen

Alliansen blir alltmer desperat. Nu har några av stolpskotten i regeringen hittat på begreppet Tobleronepolitik för att misstänkliggöra Mona Sahlin för att inte kunna sköta statens finanser.
Nu ska ju inte hon bli finansminister för det första. Sen kan man fråga sig hur det överskott i finanserna som alliansen tog över har förvaltats av dem. Skattesänkningar var viktigare än att hålla igen när finanskrisen slog till. Nu lånar vi till skattesänkningar och budgeten har ett underskott på nästan 200 miljarder. Tur att vi inte är med i euron också, då hade vi legat riktigt illa till.
Fredrik Reinfeldt talar om fusk. Hur har han mage? Han inledde ju sin regeringsperiod med att avskeda ett antal ministrar för just fusk. Själv fick han inte avgå trots att han anlitat svart barnflicka och den lille Billström la sig sjuk så han slapp stå till svars för sitt TV-licensskolk. Men kvinnorna fick gå; Maria Borelius och Chiló.
Förhoppningsvis minns många denna fuskhärva varje gång alliansens desperata anti-Mona-kampanj drar igång.