Gubben mot strömmen

Det går ett drev mot Jan Björklund just nu. Folkpartiets opinionssiffror är de sämsta någonsin, liksom valresultatet. Så klart partiledaren förväntas ta konsekvenserna.
Men icke Jan Björklund. Han är gubben mot strömmen. I hans allt överskuggande fråga - skolan- går han konsekvent emot all expertis och alla som arbetar i skolan. Det viktigaste i skolan är betyg. Sedan behövs lite förbud mot kepsar och mobiler också.
Men den strukturella frågan blundar han för. Vilket han inte skulle behöva göra, för han är inte ensam om att ha ödelagt svensk skola.
Socialdemokraterna drev igenom kommunaliseringen, den första spiken för att göra skolan ojämlik, då kommunerna ju har olika ekonomiska förutsättningar. Sedan kom skolpengen, under första Bildtregeringen, men varmt stödd av socialdemokraterna. Nu börjar den verkliga segregeringen. Skolorna börjar konkurrera, jagar elever, lägger pengar på marknadsföring istället för undervisning och glädjebetygen hopar sig. För säkerhets skull blir rektorerna nu ekonomer istället för skolledare och skolans värld handlar om pengar.
På Björklunds tid kommer så riskkapitalisterna, vars intresse inte är undervisning utan vinst. Med förskräckande exempel som följd.
Pratar Jan Björklund om dessa, för skolan så förödande saker? Nej, hans största ambition är att få till betyg från fjärde klass. Han tror att elever lär sig av betyg trots alla bevis för motsatsen.
Och inte tänker han avgå heller, gubben.

Hur relevant kan folkpartiet bli?

Jan Björklund vill att folkpartiet ska bli mer relevant i människors vardag, skrev han på DN Debatt häromdagen. Folkpartiet är efter valet det näst minsta borgerliga partiet. I en av de senaste opinionsundersökningarna var de nere på fyra procent.
Björklund har rätt i att folkpartiet förknippas med bara en fråga - skolan. En nog så viktig fråga, men kanske människor i sin vardag ändå inte tycker att betyg från årskurs fyra (som man nu vill bråka med regeringen om) är den viktigaste frågan för en bättre skola.
De som följt folkpartiet lite närmare kan också utkristallisera medlemskap i Nato och ny kärnkraft som viktiga frågor för partiet. Men relevans i folks vardag??
Den sociala välfärden behöver utvecklas skriver Björklund i sitt debatt inlägg och fortsätter: "Valfrihet och individens egna önskemål måste få vara av större betydelse för utformningen av vår välfärd."
Men är det inte precis det vi fått? Flera hundra hemtjänstföretag att välja på. Men om individen ska få mer att säga till om, kanske inte vinstintresse från företagens sida går så bra ihop med individens önskemål. Här behöver folkpartiet välja. Vems sida står man på egentligen?
Han säger också att han inte vill ha något samarbete med socialdemokraterna. Det är bra. Det kanske kan tydliggöra skillnaden mellan höger och vänster om Löfven måste förlita sig på V.

Björklund vägrar ta i problemens kärna

Jan Björklund sitter i Agenda och skyller på socialdemokraterna för skolans katastrofresultat. Och ”det tar tid att vända en tanker” m m trams. Den här tankern sjunker, det är den bittra sanningen och det är den skolpolitik som förts sen 90-talets fel.

Björklund undviker konstant skolans kärnproblem. Han envisas med att hänvisa till disciplinproblem, för lite läxor, dålig lärarutbildning och betyg för sent. Och dessa faktorer har naturligtvis betydelse. Men han vill inte kännas vid att det flaggskepp som heter skolval i kombination med den s k skolpengen, är det som gjort mest skada i svensk skola.

Forskare har vid det här laget påpekat tillräckligt ofta att skolvalet leder till segregation och gör svaga elever svagare, men att det också påverkar duktiga elever negativt. Skolpengen gör dessutom att skolor måste konkurrera om resurser, med dyr marknadsföring, onödiga lockbeten som utlandsresor och smartphones, liksom glädjebetyg för att locka elever. Allt detta drar resurser från undervisningen och gör att rektorer lägger fokus på budget istället för goda resultat.

Som lök på laxen har riskkapitalisterna dessutom tillkommit, vilket har varit den slutliga spiken i kistan. Vinstintresse och inkompetens har fått råda och eleverna har fått sitta emellan. Vinsthungriga ekonomer har fått styra skolorna. Skolval och skolpeng tillkom på 90-talet, med socialdemokraternas goda minne, men riskkapitalisterna kom in med alliansen.

Varför fick inte Björklund en enda fråga om dessa faktorer i söndagens ”Agenda”?

Vad kan folkpartiet lyckas med?

Folkpartiet har landsmöte. De är kända som det kluvna partiet. Eller var rättare sagt. Sedan Jan Björklund blev partiledare har det pekats med hela handen.

Särskilt inom skolan, där Björklund fått rumstera fritt. Med resultat därefter, eller brist på snarare.

Skolpeng och vinster har satt utbildning på undantag och resulterat i sjuk konkurrens och segregering. Betygen är värdelösa, eftersom de är satta med vinst och konkurrens för ögonen.

Folkpartiet har dock fått igenom en annan hjärtefråga så här i sluttampen på alliansens regeringsperiod – 12 månaders provanställning istället för sex. Vilken seger! Detta kan ju bara glädja den som gett upp allt hopp om att unga någonsin ska få ett fast jobb. Endast i skenet av detta kan förlängd provanställning vara något positivt – utom för arbetsgivarna förstås. De kan utnyttja någon ett helt år innan den åker ut.

Andra folkpartistiska hjärtefrågor är t ex mer kärnkraft, inträde i NATO och i valutaunionen. Väljarna jublar, eller?

Men vad gjorde Bengt Westerberg så framgångsrik? Han lyfte fram jämställdheten. Detta ska nu bli folkpartiets melodi och det är bara att tacka och ta emot om folkpartiet kan bli draghjälp i den frågan. Den intresserar överhuvudtaget inte de andra allianspartierna. Och inte Löfven vad det verkar.

Men här kan vi ge folkpartiet lite eldunderstöd. Dags för en ohelig allians kanske, i just denna fråga.

Skolans tre nyckelfaktorer saknas i Sverige

Katrine Kielos skriver idag i AB om den amerikanska journalisten Amanda Ripleys bok ”The smartest kids in the world”. Journalisten har följt elever i tre länder där skolresultaten ligger på topp, Finland, Polen och Sydkorea.

Som man vid det här laget kan vänta sig finns tre nyckelfaktorer:

Höga krav ställs på barnen (svårt få högsta betyg för alla, ej betygsinflation)

Bra lärare – dvs höga krav för att komma in på lärarutbildningen, därmed ökad kompetens och status (och också en bra utbildning för lärarna förstås, man kanske bör låta finska och polska lärare bli lärare på svenska lärarhögskolor)

Den sammanhållna skolan – dvs att barn från olika miljöer och bakgrund går tillsammans i skolan.

Dessa resultat bekräftar det vi redan vet – att allt har gått fel i den svenska skolan pga vi övergivit alla dessa nyckelfaktorer. Och den mest stjälpande av dem alla är förstås kapitalisternas intåg i skolbranschen, där målet är vinst och inte lärande.

Ändå diskuterar utbildningsdepartementet med Jan Björklund i spetsen, att göra samma misstag med universiteten. Att tro att privata stiftelser (med företag i botten) ska göra universiteten friare är ju en motsägelse i sig själv. Ofta finns olika villkor med i en stiftelse för att någon ska donera pengar till den. Adjöss frihet!

Vi måste få bort månglarna från regeringstaburetterna och se till att de som istället intar dem åtminstone kan se att vinster inte hör hemma i offentlig sektor, allraminst i utbildningsvärlden.

2,9 procent ett bra betyg för KD

Man ska inte ta opinionsmätningar på alltför stort allvar, resultaten beror ofta på dagsformen hos partierna. Och om man såg partiledardebatten häromveckan kan man verkligen fundera över Göran Hägglunds dagsform. 2,9 procent är ett bra betyg för den insatsen.
Han kom inte med något eget inspel utan jamsade bara med i vad övriga allianspartier sa. Och det är ju inte så konstigt, vad ska han säga. Det är ju hans fögderi, de sociala frågorna och välfärden, som tagit mest stryk under alliansregeringens tid. Och socialförsäkringsfrågorna vågade inte moderaterna överlåta åt honom, utan där sitter moderata Ulf Kristersson.
Och bostadspolitiken ska vi inte tala om. KDs Odell och Attefall har ju sett till att det knappt finns några bostäder för vanligt folk.
I bästa fall håller den här trenden i sig för KD och vi kan säga adjö till dem för gott. Det ser jag fram emot.

M vill inte förknippas med verkligheten

"Hela Sverige ska leva" står det på storskärm på moderaternas möte i Karlstad. Det var den slogan den rödgröna koalitionen använde i valrörelsen 2010. Hur mycket kan man triangulera innan man utplånat sig själv?
Men verkligheten börjar hinna ikapp moderaterna. Det verkar som om de tror att enda sättet att vinna nästa val är att kopiera socialdemokraternas program. Om de nu har något. Timbro frågar sig om moderaterna tänker gå i koalition med socialdemokraterna.
Kanske hoppas M att folk inte ska kunna skilja dem åt och därför rösta på det sittande alternativet. Likt en hungrig gökunge tar de dessutom över alltfler av småpartiermas profilfrågor. Säger FP att de vill ha betyg från tredje klass vill M ha det från andra klass osv.
Det vi ser är en vild önskan att inte förknippas med den verklighet man faktiskt skapat, med ökat utanförskap, fler arbetslösa och utslagna, bostadsbrist som hindrar människor från att flytta, privatiseringar som skapat kaos i trafik, sjukvård och apotek. En flyktingpolitik där man kastar ut barn och gamla, men importerar arbetskraft till oseriösa företagare. Deras utgångspunkt är att försöka låtsas att "det här är inte vi".
Men det sovande folket har vaknat och upptäcker nu in på bara skinnet att det är just alliansen med M i spetsen som åstadkommit denna otrygghet och detta kaos i vårt gamla välfärdssamhälle.

Björklund biter sig fast i hopplös modell

Återpublicerar här ett inlägg från 2010 apropå att det nu finns forskning som visar att det fria skolvalet ger segregation. Det förstod man ju redan från början, men Björklund sitter fast i sitt ideologiska spännbälte.

Systemfel i hela skolan


Så är det åter dags för det som kallas valfrihet i skolan. Man har gjort skolan till en marknadsplats. Vår skolminister tror att pekpinnar och disciplin ska lösa skolans problem. Han har inte förstått att skolans grundfel ligger i konkurrens om pengar. Hela utbildningsväsendet börjar alltmer känna av de senaste tio årens oerhörda experimenterande som bygger på ett antal systemfel. Några av dessa, som nu börjar visa sig underminera utbildningen är:

1. Kommunaliseringen av skolan. Det passade förmodligen bra att vältra över skolkostnaderna på kommunerna lagom till den stora krisens genomslag i början på 90-talet. Men det har lett till ojämn resursfördelning och därmed ojämlik kvalitet på skolorna i olika kommuner, beroende på kommunens ekonomi.

2. En skolpeng som följer eleven. Det leder till en väldig fokusering på att locka till sig elever. En skola med goda resultat, dvs hög procent godkända elever, lockar fler att söka till den skolan. Den skolan får alltså mycket pengar. En skola med problem och färre godkända elever får färre sökande elever och alltså mindre pengar. Trots att den skolan kanske snarare har behov av mer resurser. Detta i sin tur leder till betygsinflation, så att skolan kan stå sig i konkurrensen och få fler elever. Kontentan av dessa glädjebetyg slår igenom på alla nivåer. Elever med stora kunskapsluckor går vidare till gymnasiet och högskolan..

3.Alltför många skolor. Systemet med möjlighet att få öppna skolor med alla möjliga inriktningar är nog bra för valfriheten. Men det leder till att resurserna utarmas än mer, när de sprids ut på allt fler händer.

4. Gymnasieskolan som arbetsmarknadsåtgärd. Eftersom det inte längre finns några jobb för ungdomar, har slutsatsen blivit att då måste de hållas utanför arbetsmarknaden så länge som möjligt. Alltså ska alla gå i gymnasiet. Det är ingen tillfällighet att det allra största programmet i gymnasieskolan idag är det s k individuella programmet. Det är mycket lättare att komma in på det naturvetenskapliga programmet än på många utbildningar inom IV-´programmet. Det i sin tur leder till att på de teoretiska programmen hamnar både de mest och minst motiverade eleverna. Med en sådan elevkombination blir undervisningen varken hackad eller malen.

Detta system slår sedan igenom på universitetet, där nu alltfler utbildningar måste erbjuda gymnasiekurser eller t o m hela basår för studenterna, för att dessa inte har tillräckliga kunskaper när de börjar.

5. Oviktad betygsintagning. För en del högre utbildningar, särskilt de med specifik yrkesinriktning, har man nu börjar vikta betygen, men på de flesta mer allmänna universitetsutbildningar är alla betyg lika värda och det är den sammanlagda betygssumman som räknas. Detta gör att många elever dessutom börjat taktikvälja ämnen för att komma in där de helst vill gå. Varför plugga svåra språk eller kemi och fysik, när musik, bild och idrott ger lika möjligheter att komma in på attraktiva utbildningar?

6. Vinst i skolan. Det för bort från skolans mål och fokus hamnar på företagsekonomiska överväganden.

Ser fram emot en ordentlig genomlysning av hela skolsystemet under nästa mandatperiod.

Alliansen skyller ifrån sig

Fredrik Reinfeldt blir alltmer patetisk. Nu skyller han de ökade inkomstklyftorna på Göran Persson. Ja, Persson inledde det hela, men under Reinfeldt har klyftorna ökat etter värre.
Det är en märkligt trend detta inom alliansen, att alltid skylla ifrån sig. Det ger inget vidare sympatiskt intryck. Nyss försökte Reinfeldt skylla Nuon-affären på Maud Olofsson och när inte detta fungerade talar han om en S-kampanj. So what? Som om det har något med sakfrågan att göra.
Jan Björklund skyller de sjunkande skolresultaten på 70-talets flumskola. Men det var först med kommunaliseringen, skolpengen och skolor med vinst som mål, som resultaten har sluttat brant nedåt. Och de senaste sex åren har visat på en skola helt utan styrsel. (Och nu tävlar M och FP om vilka som kan ge betyg vid lägst ålder. Betyg är bara bra om skolan är rättvis och lika över landet och framför allt inte drivs av vinstintresse).
Filippa Reinfeldt skyller på tjänstemän och andra politiker trots att hon är högsta ansvarig för landstingsvården. Vårdvalet är en katastrof (läs Maciej Zarembas artikel i söndagens DN), men som Karin Pettersson skriver i dagens AB - alliansen förnekar hur samhället ser ut. Alla deras reformer har kommit på skam. Det är klart att det är svårt att ta in att teorin och verkligheten är så långt från varandra.
Man kan bara hoppas att väljarna gör det.

S och FP pekar ut grupper istället för problem

Socialdemokraternas förslag om sommarskola för svaga elever är ett utslag av samma sorts tänkande som folkpartiet har om integrationen. Allt ansvar läggs på den grupp där det finns problem.
Får du inget jobb som utrikes född är det ditt eget fel, då får du flytta. Har du inte godkända betyg får du inget sommarlov.
Men i båda dessa sammanhang ligger strukturella problem i botten. Folkpartiet verkar helt bortse från den främlingsfientlighet som gör att arbetsgivare direkt lägger sökande med utländska namn åt sidan. Dåliga betyg kommer av dålig undervisning i skolor som inte fungerar optimalt (sen finns det naturligtvis omotiverade invandrare och elever också, men det är inte grundproblemet).
Det är trist att se att både fp och s fiskar i olika grumliga vatten och pekar ut särskilda grupper som redan har problem och pressar dem ytterligare.
Men det är naturligtvis mer lättköpt och kanske lättare att åtgärda än att ta itu med arbetsmarknad och skola som de ser ut idag.

Jan Björklund, finn fem fel - gör något åt dem

Äntligen börjar man på olika håll uppmärksamma grundfelen i dagens utbildning och skola. Men man verkar fortfarande inte koppla ihop hur dagens strukturer underminerar den svenska utbildningens konkurrenskraft.

I DN skriver Johan Tralau om hur de höga betygen sänker skolans och universitetens kvalitet. I Aftonbladet skriver Sanna Lundell om hur friskolorna ökar segregeringen i det svenska samhället.

Båda har med pengar att göra. När pengar sätts i centrum i utbildningsfrågorna får kvaliteten stå tillbaka. Det har vår utbildningsminister inte fattat. Eller vill inte fatta, för det passar inte in i alliansens världsbild. Hela utbildningsväsendet idag bygger på ett antal systemfel.'

1. Kommunaliseringen. 90-talskrisen gjorde förmodligen att det passade regeringen att vältra över skolkostnaderna på kommunerna. Men det har också lett till ojämn kvalitet i utbildningen beroende på kommunens ekonomi. Den hialösa idén om att kreti och pleti kan få starta skolor bara de uppfyller några slags minimikrav har ytterligare spätt på ojämlikheten och segregationen.
2. En skolpeng som följer eleven. Det leder till en väldig fokusering på att locka till sig elever. Förutom att marknadsföringskontot ytterligare urholkar skolans ekonomi, leder det till konkurrens istället för samarbete mellan skolor. Skolor med goda resultat lockar fler än de med sämre resultat. Fler elever, mer pengar. Glädjebetygen ökar lavinartat (andelen elever med högsta betyg ökade 28 ggr mellan 1997 och 2007 skriver Tralau). Resultaten däremot sjunker i alla internationella mätningar. Det slår sedan igenom genom i hela utbildningsväsendet, från grundskola till universitet. Det är ingen tillfällighet att universiteten, särskilt inom det naturvetenskapliga området, erbjuder baskurser på gymnasienivå, för att överhuvudtaget kunna bedriva undervisning på universitetsnivå.
3. Alltför många skolor. Inte bara leder idén att alla som vill får starta en skola (enligt ovan) utan fler skolor än vad som behövs utarmar också resurserna. Kommunerna måste slösa med skattemedel trots att underlaget i närområdet kanske bara kräver en skola.
4. Oviktad betygsintagning. Alla universitetsutbildningar som bara tar in studenter på betyg får in personer som kanske inte alls har förutsättningar för högre studier, för de har högsta betyg i idrott, musik etc istället för det som krävs för universitetsutbildningen. Många elever taktikväljer lättare ämnen där de kan få högre betyg, istället för svårare, som matte och främmande språk.
5. Vinst till ägarna. Detta system för bort från skolans mål och fokuserar istället på företagsekonomiska. Få verksamheter passar mindre för marknadsekonomi än utbildning.

Allt detta blundar vår ideologianfrätta utbildningsminister för. Det får bara inte vara så här, menar de och håller sig krampaktigt kvar i teoriernas värld. Men resultaten börjar dessvärre redan märkas i arbetslivet, både i det yrkesmässiga och akademiska.
Du gör Sverige, samhället och våra ungdomar en otjänst Jan Björklund. Ta av skygglapparna!

Björklund har fel och rätt

"Betygen rasar i utsatta områden", sades i kvällens Rapport. Jan Björklund blundar som vanligt för de grundläggande orsakerna och säger att kommunerna måste satsa mer pengar. Men skolan är inte ett kommunalt problem!
Det är ingen tillfällighet att det är i invandrartäta områden som resultaten är sämst. Men eleverna själva verkar ha större insikt om det än politikerna. Det är för att väldigt många av eleverna är nykomna till Sverige och inte behärskar språket, att de inte gått i likvärdig skola i sitt gamla hemland osv. Och att det inte finns tillräckligt med svenska barn i de här skolorna så att integrering kan påbörjas. Dessutom talas inte bara ett, utan kanske upp till 60 olika språk, i skolor i invandrartäta områden.
Istället för att starta en massa nya skolor dit de högpresterande kan fly, och kommunen ska bekosta vinsten till, bör man se till att det finns så många skolor som behövs för befolkningsunderlaget i olika skolor, men med upptagningsområden som gör att elevunderlaget blir blandat. Då kan också alla resurser gå till dessa lagom många skolorna. Detta gäller framför allt grundskolan, då likvärdigheten och bredden i undervisningen är viktigare än femtielva valmöjligheter.
Däremot har Björklund rätt när det gäller möjligheten att överklaga betyg. Problemet i väldigt många skolor idag är ju att det redan sätts för många glädjebetyg och med en vinsthungrig rektor kan man ju bara ana pressen på lärarna att inte vara snåla med betygen. Med ett system för överklagande undergrävs lärarnas auktoritet ytterligare. Bra om förslaget spolas direkt.

Den omöjliga centern

Man får hoppas att de senaste utspelen från centern också blir de sista. De verkar helt ha lämnat verkligheten bakom sig.
Maud Olofsson föreslår att elever ska få sätta betyg på lärare. Och att det dessutom ska vara lönegrundande. Jag vågar inte tänka på vilka usla löner en del av de lärare jag hade under skoltiden i så fall skulle haft. Men i flera fall var min motvilja ett direkt utslag av pubertal antagonism mot överhet överhuvudtaget och hade ingen koppling till lärarens kompetens.
Det svåraste en lärare har i sin yrkesutövning är att sätta betyg. Och i många friskolors lekstuga får lärare redan nu höra av sina rektorer att skolans väl och ve hänger på att det inte sätts för låga betyg. Att då dessutom vara beroende av elevers omdömen skulle göra arbetssituationen närmast omöjlig. Och kunskapsnivån i samhället skulle sjunka ytterligare.
En annan centerpartist har skrivit på sin blogg att överviktiga personer skulle få betala en extra "tjockisskatt", då de belastar sjukvården mer än andra. I så fall är det väl hederligare att helt privatisera sjukvården, så att de som är sjuka betalar hela kostnaden för sig. Men det är kanske dit han vill komma. Många centerpartister döljer inte sin nyliberalism såsom moderaterna gör.
Och som grädde på moset har vi en centerpartistisk miljöminister som bedriver licensjakt på varg genom att skicka ut 3000 jägare att skjuta 27 vargar av de 200 som sägs finnas (men en del har väl redan gått åt i tjuv- och skyddsjakt). Han har lyckligtvis KU-anmälts nu....
Centern fyller helt enkelt ingen funktion längre, vilket också opinionsmätningarna visar. Många f d väljare röstar väl hellre på moderaterna. Fast skillnaden är försumbar.

Ett ständigt "vad var det vi sa" i skolfrågan

Svenska elevers resultat i skolan blir allt sämre enligt den senaste Pisa-mätningen som redovisas i DN. Pojkars läsresultat ligger t o m under OECD-snittet.
En av de främsta orsakerna, säger docent Anders Jakobsson vid Malmö högskola, är det fria skolvalet. Det har fungerat som en social sorteringsmaskin precis som befarat. Högpresterande elever väljer vissa skolor, medan lågpresterande ofta blir kvar i skolor där resultaten är sämre. För det är ju betygen som avgör vilken skola man hamnar i. Närhetsprincipen är ett minne blott.
Och skolor med privat vinstmaximering som mål sätter gärna höga betyg, vilket ger betygsinflation. Ibland är det häpnadsväckande att se vilken låg kunskapsstandard det är hos elever som har förment höga betyg.
Segregationen är ett annat problem som också lyfts fram av Anders Jakobsson. Hur ska elever som går i skolor med noll procent svenska elever kunna integreras i det svenska samhället? Och det är ju inte så att alla kommer från samma land, utan det kan finnas upp till 60 nationaliteter i vissa skolor.
Man jämför ofta med Finland. Finland har inte detta jättelika segregationsproblem, då de tagit emot förhållandevis få flyktingar och fortfarande¨är ganska homogent jämförelsevis. Dessutom har de en statlig, sammanhållen skola och har inte släppt iväg en av de viktigaste samhällspelarna till marknadens ohämmade krafter.
Jan Björklund ser problemen, men han vågar inte (får inte för storebror M?) släppa sin ideologiska bindel för ögonen och se att skolan som privat lekstuga gör Sverige till en ointressant utbildningsnation.

Åt den som har skall varda givet...

I det moderata Sverige är ovanstående rubrik en självklarhet. Inte nog med att skattesänkningarna gynnar de rika (på sjuka och arbetslösas bekostnad), nu vill Jan Björklund ge extra pengar till skolor med höga betyg som en slags bonus, läste jag i tidningen häromdagen.
Knappa resurser ska m a o gå till dem som minst behöver dem. Och betygsinflationen som har accelererat sedan företagsskolorna kom till, kommer knappast att minska med detta förslag.
Har utbildningsministern någonsin besökt en skola i ett område med barn och ungdomar från 20 olika nationer? Det är inte deras fel att de ofta presterar under genomsnittet. Dagens skolpolitik gynnar konsekvent dem med de bästa förutsättningarna.
Strukturfelen beror på kommunaliseringen och på friskolereformen. Dessa två faktorer har skapat total ojämlikhet i skolan. Och de svagaste får betala priset.

Björklunds felsyner

Björklund har rätt i en hel del när det gäller skolan. Men han bortser från stora delar av verkligheten.
Han tittar på den finska skolan och menar att de har så goda resultat för att lärarna fortfarande åtnjuter stor respekt i det finländska samhället. Men han ser inte hur befolkningssammansättningen ser ut. I Finland finns relativt få invandrare i förhållande till befolkningen som helhet. I vissa svenska skolor talas tiotals språk och många elever har inte hunnit tillägna sig tillräckligt med svenska innan de placeras i en vanlig klass. Det påverkar inte bara den enskilda eleven utan också den omgivande klassen.
Björklund vill att man ska börja skolan tidigare, han har t o m talat om femåringar. Det finns säkert femåringar som är skolmogna, framför allt flickor. Men det talas aldrig om att vissa (särskilt pojkar) inte är skolmogna ens vid åtta års ålder. Förr gjordes skolmognadsprov och man lät dem som inte klarade provet stå över ett år. Det gynnade säkert de flesta barn (och kanske slapp de då få någon bokstavskombination typ ADHD stämplad på sig), men för många föräldrar kanske det är svårt att ta.
Betyg är Björklunds käpphäst. Det är ett faktum att betyg gynnar och stimulerar de duktiga, men kan sänka dem som har svårigheter. Skriftliga omdömen i kombination med utvecklingssamtal är att föredra åtminstone till årskurs 6. Tycker de skriftliga omdömena och samtal ska fortsätta i högstadiet, men att de kan kombineras med betyg också. Då blir det tydligare för eleven vad bokstavs- eller sifferkombinationen står för (om man nu kan bestämma sig för vilket system man ska ha). Betyget handlar mer om att ha ett urvalsinstrument till gymnasiet, men i privatiseringens spår avgör väl ändå annat idag (de s k friskolorna får ju välja bort elever).
Däremot håller jag med Björklund om att när man ser hur det ser ut i vissa skolor, lite ordning och reda och disciplin faktiskt behövs (t ex att inte svära åt andra elever och lärare, använda mobilen på lektionerna etc) Förstod inte Maria Wetterstrands tal om kreativitet i en TV-debatt häromdagen som någon slags motsats till detta. Vem kan vara kreativ i ett rörigt och stökigt klassrum?

Skolan som lekstuga

Det finns ett område inom politiken där jag definitivt inte håller med vänstern. Det gäller skolan. Jag är ingen fan av Björklund, men dessvärre har han oftast rätt på detaljplanet. Han vill t ex återförstatliga skolan, vilket jag håller fulständigt med om. Kommunaliseringen var de första spiken i kistan för dagens skola. Att han sen inte förstår att det här med skolpeng och privatiseringar skapar segregering och motverkar en skola lika för alla är tragiskt, för då kommer man inte åt grundproblemet.
Idag skriver Björklund på DN Debatt http://www.dn.se/debatt/elever-ska-inte-vara-med-och-bestamma-lararens-lon-1.1109892 om något så osannolikt flummigt som tycks tillämpas i vissa kommuner, att man inte kan tro att det är sant. Eleverna får sätta betyg på lärarna och dessa betyg ska sen ligga till grund för lönesättning av lärarna.
Björklund ger alla goda motargument själv, men det vore klädsamt om vänstern omprövade sin skolpolitik. Det är som om de fortfarande sitter i skolbänken och grämer sig över sina orättvisa betyg och vill ge igen på lärarna. Ja, betyg är ett problem och de är ofta orättvisa, precis som chefers lönesättning av anställda kan vara det och där ovidkommande saker som personkemi, utseende och frispråkighet kan påverka lönen, snarare än prestationen i sig. Då kan man ju bara föreställa sig hur elever, som på intet sätt är tränade i att bedöma prestationer kan döma. De flesta har väl upplevt att i vuxen ålder ompröva sin inställning till vissa lärare och inse att de faktiskt var rätt bra på det de gjorde.
Det här är en viktig samhällsfråga som vänstern inte kan flumma bort.