För Björklund gäller kartan fortfarande

Den oförliknelige Jan Björklund, som absolut inte förstår sin del i skolans förfall, ropar fortfarande desperat på att det fria skolvalet måste fortsätta.
Han ser inte att det är en av huvudorsakerna till att Sverige sjunkit mest av alla OECD:s medlemsländer i Pisamätningarna. Det hjälper inte att OECD just dödförklarat skolval och kommunalisering. Som den militär han är, anser han att det är kartan som gäller, inte verkligheten.
FP vill visserligen förstatliga skolan, vilket är vettigt, men om man fortsätter med skolpeng och skolval kommer ojämlikheten att fortsätta.
Och nu finns dessutom risken att alliansen kommer tillbaka till makten i någon form. Bevare oss!

Borg har inte tappat greppet

Alltfler konstaterar att Anders Borgs dagar som finansminister är räknade
Han har tappat greppet säger man. De flesta beundrade honom tidigare.
Men på vilket sätt är han nu så annorlunda? Han fortsätter ju att driva den ekonomiska politik han drivit hela tiden (ideologidriven dessutom). Han kan inte ändra sig, det är ju uppenbart. Trots att vi nu har deflation i Sverige vill han spara i ladorna. Hans enda mål är att komma tillbaka till överskottsmålet, det var ju det han fick så mycket beröm för.
Borg har alltid befunnit sig i den ekonomiska teorins makrovärld. Kartan gäller och hur samhället faktiskt fungerar är sekundärt. Han har inte förstått att Milton Friedmans teorier sedan länge är överspelade och motbevisade. De skapar inga jobb, bara stora klyftor och ojämlikhet.
Borg och hans krets trodde att mer pengar i plånboken skulle få folk att jobba mer. Det är ju en motsägelse i sig. Om jag får mer pengar kan jag ju jobba mindre. Det är ju i själva verket tvärtom; det är de med lägst inkomster och deltid som måste jobba mer för att klara sig.
Men de rikare kan ju konsumera mer, säger någon. Kanske det, men det som konsumerats har ju inte tillverkats i Sverige. Tvärtom, de flesta konsumtionsvaror importeras. Och de företag som stannar här har ju ständiga neddragningar. Endast cheferna får bonus.
Borg har inte tappat greppet. Han har aldrig haft det.

En svensk framtidsvision?

Det är svårt att befinna sig någon annanstans än i USA just nu, åtminstone mentalt. USA-valet följs lika intensivt som en svensk valrörelse.
Själv befinner jag mig på resa i ojämlikhetens land genom Kent Wernes bok "Amerikansk höst". Han besöker spökstäder som Detroit där människor får gå från hus och hem pga överbelånade hus. Han är i New Orleans och ser att efter förödelsen av stormen Katrina, byggs nu ett nytt samhälle upp. Där de fattiga som tvingades lämna staden för att de förstås var de mest utsatta under orkanen, inte kan återvända för de nya husen är inte för dem.
Föraktet för fattigdom genomsyrar det amerikanska samhället och det är alltid den fattiga själv som är orsaken till sin fattigdom. USA har flest fattiga och störst inkomstklyftor av alla demokratiska länder (men det finns stora luckor i amerikansk demokrati). Och fattigast är förstås de svarta, för rasismen frodas i ojämlikhetens spår.
Men det som slår en mest av allt är att det här är det samhälle alliansen, med moderaterna i spetsen, vill ha. Här finns arbetslinjen, kallad "workfare". Bort med bidrag, du ska arbeta! Det var Reagans idé. Tyvärr var inte Bill Clinton bättre. Med honom kom jobbskatteavdraget - Earned Income Tax Credit.
Och genom att riva de allmännyttiga bostäderna trodde man att man gjorde sig av med fattigdomen. Men det var ju bara de fattiga som försvann, när nya dyra bostäder byggdes (i Sverige nöjer vi oss med att privatisera). Man låter allmännyttan (public housing) förfalla, så att man sen kan riva den och låta privata bolag bygga nytt och dyrt.
Skattesänkningar är huvudsaken och de få skyddsnät som finns urholkas alltmer.
Låter det här bekant? Det känns som att läsa moderaternas partiprogram. För alla som vill veta varifrån moderaterna fått sitt tankegods och vart Sverige är på väg bör läsa den här boken.

Män, protestera mot kvinnofridskränkningar

Katrine Kielos skriver idag i AB om hot och hatmail som man får som kvinna i offentligheten. Många verkar tycka att det får man ta om man sticker ut hakan. Men också här visar sig förstås ojämlikheten. Det är aldrig OK att möta åsikter med hot (och det upplever säkert också män), men att ständigt få verbala sexuella tillmälen kastade mot sig är inte lika vanligt för män.
Hur ofta får karlar höra att de är ena riktiga bitterpittar? Eller att någon vill skära av deras känsligaste organ? (Det har säkert hänt någon enstaka man). Det är naturligtvis också oacceptabelt.
Men kvinnor som uttalar sig offentligt får utstå detta i orimligt hög grad. Vad som behövs är att också män tar avstånd från dessa kränkningar. Att de uttalar sig offentligt mot kränkningar av det här slaget mot kvinnor.
Redan Birger Jarl instiftade kvinnofridslagar. En man som på 1200-talet förstod vad det handlade om. Men än bryter alltför många män mot dessa lagar och alltför många män tittar tyst på.

Åt den som har skall varda givet...

I det moderata Sverige är ovanstående rubrik en självklarhet. Inte nog med att skattesänkningarna gynnar de rika (på sjuka och arbetslösas bekostnad), nu vill Jan Björklund ge extra pengar till skolor med höga betyg som en slags bonus, läste jag i tidningen häromdagen.
Knappa resurser ska m a o gå till dem som minst behöver dem. Och betygsinflationen som har accelererat sedan företagsskolorna kom till, kommer knappast att minska med detta förslag.
Har utbildningsministern någonsin besökt en skola i ett område med barn och ungdomar från 20 olika nationer? Det är inte deras fel att de ofta presterar under genomsnittet. Dagens skolpolitik gynnar konsekvent dem med de bästa förutsättningarna.
Strukturfelen beror på kommunaliseringen och på friskolereformen. Dessa två faktorer har skapat total ojämlikhet i skolan. Och de svagaste får betala priset.

Förkorta livet med alliansen

SvD skriver idag om att vi lever längre men klyftorna ökar. Det är ju ingen nyhet att de med sämst utbildning och sämst betalda jobb lever kortare tid än högutbildade och välavlönade. Så har det dessvärre alltid varit, men i det socialdemokratiska samhället var man angelägen om att minska dessa klyftor och lyckades också. 1986 skilde det bara 2,5 år i genomsnittlig livslängd mellan ovanstående grupper.
Det deprimerande är att klyftorna ökat och nu skiljer det fem år i livslängd mellan grupperna. Och skälet är förstås att ojämlikheten ökat.
Två centerpartister vill vällovligt ändra på detta, men deras lösning är ju precis det vi haft de senaste åren och som bidragit till de ökande gapet. De menar att mer valfrihet är lösningen, särskilt vårdvalet. Men redan visar undersökningar att de privata alternativen söker sig till områden där inkomsterna är goda och därmed möjligheterna till ökad vinst. Istället för att prioritera områden där ökad vård behövs, överbehandlar man folk i de rikare delarna av landet. Och landstingen måste betala, för privat betyder ju inte längre att man satsar egna medel, utan lever på skattebidrag som alltså används ineffektivt och därmed bidrar till det problem man säger sig vilja lösa.
Med fortsatt alliansregering kommer skillnaderna i livslängd att bli allt större.