Vad står republikanska partiet för egentligen?

Nu är republikanerna rädda. Tänk om Donald Trump blir deras presidentkandidat. Det kan bli slutet för det republikanska partiet.
Något som jag inte förstått när det gäller amerikansk politik är: Vad är egentligen ett parti? I de flesta länder betyder parti att ett antal personer går med för att de står bakom partiets idéer och att företrädarna gör klart vad partiet står för. Det finns en linje i partiet som dess representanter förväntas följa och föra fram. När det är val har partiet ett program som partiets representanter står bakom.
Detta tycks helt saknas i USA. Vad betyder egentligen att vara republikan (eller demokrat)? Har någon sett någon slags linje i det Donald Trump säger som också går igen hos andra republikanska kandidater? Visserligen vimlar det av urkonservativa kandidater, men den tydliga rasism som Trump står för, är den sanktionerad av partiet? Eller kan vilken dåre som helst ställa upp och säga sig vara republikan oavsett vad man tycker? Ja, uppenbarligen, är ju svaret. Men partiet är ju också representerat i kongressen och där måste väl ändå någon minsta gemensamma nämnare finnas?
Hur ska den hantera Trump? Om han, mot förmodan förhoppningsvis, skulle bli president får väl kongressen neutralisera honom. De har ju lyckats rätt bra med Obama.

Sverige är inte främlingsfientligt

"I Sverige är medborgare generellt mer oroade för ökad främlingsfientlighet. Medan 78 procent känner oro för ökad rasism och främlingsfientlighet så oroas 49 procent av ökad invandring, enligt en SOM-undersökning från i fjol."
Det skriver DN apropå den senaste EU-barometern, som visar att Sverige är det land som är mest positivt till invandring, både från EU och utanför unionen. Eurobarometern visar att 72 procent av de tillfrågade svenskarna ser ganska eller mycket positivt på utomeuropeisk invandring. De näst mest positiva, Spanien och Kroatien, har positiva siffror på 48 procent för invandring.
Återigen måste konstateras att Sverige är ett invandrarland och har så varit sedan medeltiden och tidigare. Nästan all utveckling i vårt land har åstadkommits av invandrare eller i samarbete med utländsk kunskap. Vi har dragit nytta av andra länders bästa kunnande, men också av andra länders arbetskraft i mer monotona jobb vid löpande bandet.
Sverige står också sedan lång tid bakom ett bistånd både i katastrofsituationer och för långsiktig utveckling. Det i sin tur bidrar till en positiv inställning till att ta hand om människor som flyr för sina liv.
Vårt land är inte främlingsfientligt. Kanske inte ens de knappt 13 procent som röstade på SD i valet är främst främlingsfientliga. De har bara köpt SDs bild av ett Sverige som kanske aldrig existerat. Vår stora utmaning nu är inte invandringen, utan integrationen. Och den handlar om samma problem som möter oss svenskar, nämligen arbetslöshet och ökade klyftor. Kan vi hantera dessa frågor, kommer också integrationen att gå lättare.

USA - ett gränsöverskridande land

Kan USA sjunka lägre? Nu har senaten publicerat en rapport om CIAs tortyr och olagliga metoder under den märkliga flaggen av att bekämpa terrorism.
Men det är ju inget nytt. Wolfgang Hansson skriver i AB om att bilden av USA skadas av rapporten. Men det är väl mest självbilden som tar skada. De flesta som följt USAs framfart i världen sen Vietnamkriget och framåt, vet att hög moral och internationella konventioner aldrig betytt särskilt mycket i detta våldsbejakande land.
Vi har läst om massakern i Song My 1968. Pentagonrapporten 1972 berättar om USAs inblandning i ett antal staters inre angelägenheter. Warrenkommissionen från 1974 avslöjar president Nixon och hans korrupta regim. Och sen det s k "kriget mot terrorn" startade med George W Bush har alla gränser överskridits.
Internt har man fattiga på u-landsnivå pga en nyliberal politik som utarmat landet och som f d apartheidstat lever och frodas rasismen i fattigdomens spår. Och vi har lärt oss med all önskvärd tydlighet att vita snutar aldrig kan göra fel, åtminstone inte när det gäller svarta medborgare.
Dessutom väljs man till officiella yrken som domare, åklagare, polismästare etc i USA med tillhörande valkampanj, som i sin tur kräver pengar. Som i sin tur skapar korruption.
Det finns mycket spännande i USA, men staten och dess institutioner hör inte dit.

EU sätter äntligen lite press på Israel

När EU verkar på internationell nivå kan det kanske göra lite nytta också. EU har utfärdat ett direktiv som förbjuder att samarbete med Israel också ska gälla de ockuperade områdena.
SvD skriver: "Direktivet stadgar att alla framtida avtal mellan EU och Israel måste innehålla en klausul om att bosättningar på den ockuperade Västbanken inte är en del av Israel och att avtalet därför inte gäller där. Priser, EU-anslag och möjligheter till finansiering från och med 2014 berörs av direktivet, enligt en talesman för EU. Områdena som nämns är de som Israel ockuperade 1967: Golanhöjderna, Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem. "

Detta har fått bigotta och chauvinistiska israeler att gå i taket. Tyvärr sitter dessa chauvinister i Israels regering.
Bostadsministern, Ariel, säger: "- Beslutet är färgat av rasism och diskriminering mot det judiska folket och påminner om förbudslagarna mot judarna i Europa."Han jämför alltså ett direktiv som säger att avtal som ingås med Israel, som i strid med internationell rätt, ockuperar andras områden, med judeförföljelserna i Europa på 1900-talet.
Tala om att förminska denna historiskt vidriga händelse och att alltid åberopa antisemitism så fort något går Israel emot.
Det gläder mig att EU äntligen sätter lite hårt mot hårt och formaliserar kraven på Israel när det gäller bosättningarna. Den israeliska regeringen är en skam för det judiska folket.

Känner vi igen fascismen när den närmar sig?

Det är så här det börjar. Främlingsfientligheten och rasismen som smyger sig på oss utan att vi riktigt märkt det förrän vi redan är där. Och i förra veckan nådde det ministernivå.
Det som Jonas Hassen Khemiri beskrev i brevet till Beatrice Ask som en daglig upplevelse utifrån sitt perspektiv, har vi som inte drabbats inte lika tydlig koll på. Någonstans har vi kvar en bild av det solidariska, icke främlingsfientliga Sverige. Och statistiken säger också att svenskar i allmänhet fortfarande har en positiv attityd till mångfald (detta förkättrade ord).
Men andra börjar sticka upp sina trynen och vädra morgonluft. Det blir alltmer accepterat att göra främlingsfientliga uttalanden. Ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Och nu har vardagsrasismen nått nya höjder: Ambulanspersonal som vägrar köra en flyktingpojke som hoppat från ett fönster, en busschaufför som delar in passagerare efter etnicitet, en kvinna som beställer "svenska förare" till taxin. Och så ministern själv med "de goda blonda och blåögda".
Det allra mest obehagliga är dock att denna trend är internationell, eller i alla fall europeisk. Och det är ingen tillfällighet att man kommer att tänka på 30-talet när man ser utvecklingen i samhället, både det europeiska och det svenska. Ökande klyftor, enorm arbetslöshet och raserade trygghetssystem. Det är i sådan miljö fascismen trivs. Och den är på marsch nu.
Är vi tillräckligt beredda att bekämpa den? Känner tillräckligt många igen den och vet vad den kan göra med oss?

Många känner igen sig i SD

SD drunknar i sprit och skandaler. Ändå är opinionen stark. Det är lustigt med tanke på vad som skulle ha hänt om politiker i andra partier uppträtt på samma sätt. Men stödet för SD handlar också om att protestera mot mer etablerade politiker och partier. Det är många som far illa i dagens samhälle och som kan identifiera sig med de taffliga killarna i SD. De kanske sitter i stugorna och muttrar om rika politiker som inte fattar hur folk har det och så kommer det ett gäng som beter sig ungefär som de själva. Super till och snackar skit om sådana som inte är som de, dvs kvinnor, invandrare och inte minst etablissemanget.
Men den djupa rasismen i det senaste debaclet tycker jag visar sig i den självklarhet med vilken Isovaara utgår från att de som hjälpte honom i själva verket var tjuvar, för de var av "utländsk härkomst". Någon mindre fördomsfull hade väl först börjat rannsaka vad han gjort under kvällen. Men här handlade det om både fördom och full.

En svensk framtidsvision?

Det är svårt att befinna sig någon annanstans än i USA just nu, åtminstone mentalt. USA-valet följs lika intensivt som en svensk valrörelse.
Själv befinner jag mig på resa i ojämlikhetens land genom Kent Wernes bok "Amerikansk höst". Han besöker spökstäder som Detroit där människor får gå från hus och hem pga överbelånade hus. Han är i New Orleans och ser att efter förödelsen av stormen Katrina, byggs nu ett nytt samhälle upp. Där de fattiga som tvingades lämna staden för att de förstås var de mest utsatta under orkanen, inte kan återvända för de nya husen är inte för dem.
Föraktet för fattigdom genomsyrar det amerikanska samhället och det är alltid den fattiga själv som är orsaken till sin fattigdom. USA har flest fattiga och störst inkomstklyftor av alla demokratiska länder (men det finns stora luckor i amerikansk demokrati). Och fattigast är förstås de svarta, för rasismen frodas i ojämlikhetens spår.
Men det som slår en mest av allt är att det här är det samhälle alliansen, med moderaterna i spetsen, vill ha. Här finns arbetslinjen, kallad "workfare". Bort med bidrag, du ska arbeta! Det var Reagans idé. Tyvärr var inte Bill Clinton bättre. Med honom kom jobbskatteavdraget - Earned Income Tax Credit.
Och genom att riva de allmännyttiga bostäderna trodde man att man gjorde sig av med fattigdomen. Men det var ju bara de fattiga som försvann, när nya dyra bostäder byggdes (i Sverige nöjer vi oss med att privatisera). Man låter allmännyttan (public housing) förfalla, så att man sen kan riva den och låta privata bolag bygga nytt och dyrt.
Skattesänkningar är huvudsaken och de få skyddsnät som finns urholkas alltmer.
Låter det här bekant? Det känns som att läsa moderaternas partiprogram. För alla som vill veta varifrån moderaterna fått sitt tankegods och vart Sverige är på väg bör läsa den här boken.

Sverige alltmer likt USA

Äntligen börjar USA-valet gå mot sitt slut. Detta val är lika välbevakat av medierna som ett svenskt val. Och det kanske är bra, för Sverige blir alltmer likt USA. "Minska statens roll, privatisera offentliga verksamheter, marginalisera fackföreningarna och urholka trygghetsförsäkringarna" har ju varit alliansens mantra i sex år nu. Men de har använt andra ord när de beskrivit sitt program.
Inte minst på bolånesidan finns likheter. Vi har bara inte kommit lika långt ännu. Men vid en ekonomisk tillbakagång, vilken blir definitiv om Romney vinner valet, kommer det att påverka hela världens ekonomi. En större räntehöjning och vi har en väldigt stor grupp som inte klarar sina bolån.här heller. Ska de dessutom amortera....
I USA har snart 100 000 människor fått lämna sina hem, sedan de utmätts av banker som sett sin vinst minska och vill ha mer pengar. Och vart ska de ta vägen? Precis som här finns allt färre bostadsmöjligheter och med högre arbetslöshet blir det ännu svårare för de ekonomiskt utsatta att klara sig. Fattigdomen och de ekonomiska klyftorna är gigantiska i USA. Och när det går dåligt ökar rasismen som ju aldrig försvunnit från detta land. Och här ökar främlingsfientligheten med större klyftor, medvetet skapade av alliansen.
Låt oss hoppas att Obama vinner, trots att han inte kunnat åstadkomma mycket under sina fyra år hittills. Det har den republikanska majoriteten i representanthuset satt stopp för. Men med fyra år till och utan att behöva tänka på återval kanske chanserna är större för den "change" han utlovade 2008.

Vi är främlingsfientliga

Daniel Swedin skriver i en ledare i dagens AB att Sverige "är det OECD-land med störst skillnader i sysselsättningsgrad mellan inrikes födda och ­utrikes födda."
Han fortsätter: "2010 ökade arbetslös­heten bland unga ­invandrare med tre procent. Samtidigt sjönk arbetslösheten bland unga svensk­födda med tio procent. För ­vissa människor gör konjunkturuppgångarna ingen ­skillnad. Samtidigt har vi en av världens mest väl­utbildade invandrar­grupper.... Förklaringarna till varför arbetslösheten är högre bland invandrare är många. ­Bostadsbrist på platser där jobben finns, inga förskoleplatser och andra ­brister i välfärdssystemen, långa handläggningstider, dålig svensk­undervisning, bristfällig ­information till nyanlända. Mycket av det där går att ­lösa politiskt, men det är ­uppenbart att det finns en struk­turell diskriminering på svensk ­arbetsmarknad som är svårare att komma åt."Låt oss kalla det för vad det är: främlingsfientlighet, t o m rasism. Vi svenskar berömmer oss ofta av att vara så toleranta och öppna mot personer med annan härkomst. Men när det kommer till kritan så är det ju uppenbart att det är det här det handlar om. Det kan ju varenda invandrare berätta om, att med ett utländskt namn blir man bortsorterad ur jobbansökningshögen direkt. Och vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen som är större än tre av regeringspartierna.
Hur hanterar vi denna "strukturella diskriminering", omskrivningen för främlingsfientlighet? Det är mycket svårt att ändra attityder. En viktig sak är att vi slutar tala om "andra generationens invandrare". Är man uppväxt i Sverige och talar svenska är man svensk (även med bibehållet eller dubbelt medborgarskap). Det ska inte vara intressant var ens föräldrar kom ifrån när man söker jobb.
Kanske behövs det kvotering. Det är ju bara när vi jobbar med folk från andra länder som vi upptäcker att de är som folk är mest.
För det är ju hos oss svenskar problemet ligger. Så det är vi som måste lösa det.