Våldtäktsstatistiken är missvisande

Nu har det kommit statistik som visar att merparten av dem som är dömda för våldtäkt är utomlands födda. Gruppen afghanska unga män sticker särskilt ut.
Sådan statistik ger naturligtvis SD vatten på sin kvarn. Vad var det vi sa! De kommer hit och våldtar!
Men man kanske inte ska dra alltför stora växlar på denna statistik. Statistiken talar om dömda för våldtäkt. Vad vi vet om våldtäkt är att de sällan anmäls överhuvudtaget och om det går så långt som till åtal är domen ofta frikännande i brist på bevis. Hela metoo-debatten handlar ju om det. Om eget skuldbeläggande från kvinnornas sida eller att det är ingen idé att anmäla för det leder ingen vart utom till ytterligare förnedring för kvinnan.
Metoo visar ju också att män ur alla samhällsklasser, etniciteter etc kan vara förövare. Det är naturligtvis viktigt att ta hand om unga invandrarpojkar och berätta om de sexualnormer som råder i vårt samhälle (men under ytan är det sig ganska likt i alla länder). Och det är bra att våldtäkt straffas och att det ses som ett allvarligt brott i Sverige.
Men det är så mycket lättare att ta fast unga invandrare än välbeställda medelålders män med fina jobb, som har råd med dyra advokater om nu någon vågar anmäla dem. Men det betyder inte att våldtäkt skulle vara ovanligare bland vanliga svenssons. Man ska inte stirra sig blind på statistiken.

Skilda bubbelpooler är bra

En debatt som nu "bubblat upp" är den om skilda bubbelpooler för män och kvinnor. Det låter trist att män och kvinnor inte ska kunna bada tillsammans (det handlar också om särskilda badtider för kvinnor), men det är också ett faktum att det inte alltid är behagligt för kvinnor/tjejer att bada tillsammans med män.
Numera besöker jag aldrig badhus, men som ung tjej gjorde man ju det en hel del. Och där fanns alltid de stojande och plaskande killarna, som stänkte, simmade under en och i värsta fall tog ett skamgrepp. Det räcker ju med att det var bara ett par stycken som betedde sig på detta sätt för att det skulle vara obehagligt.
Att vara ensam tjej och möta killar i grupp har alltid varit obehagligt. Man riskerade alltid att bli kommenterad, högljutt och flabbigt, ofta med sexuella anspelningar. (Dessa killar kunde förstås vara hur trevliga som helst var och en för sig). Och detta är inte på minsta vis förknippat med etnicitet. De flesta tjejer i Sverige har upplevt detta.
Jag har full förståelse för att man vill ha separata bubbelpooler.

Känner vi igen fascismen när den närmar sig?

Det är så här det börjar. Främlingsfientligheten och rasismen som smyger sig på oss utan att vi riktigt märkt det förrän vi redan är där. Och i förra veckan nådde det ministernivå.
Det som Jonas Hassen Khemiri beskrev i brevet till Beatrice Ask som en daglig upplevelse utifrån sitt perspektiv, har vi som inte drabbats inte lika tydlig koll på. Någonstans har vi kvar en bild av det solidariska, icke främlingsfientliga Sverige. Och statistiken säger också att svenskar i allmänhet fortfarande har en positiv attityd till mångfald (detta förkättrade ord).
Men andra börjar sticka upp sina trynen och vädra morgonluft. Det blir alltmer accepterat att göra främlingsfientliga uttalanden. Ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Och nu har vardagsrasismen nått nya höjder: Ambulanspersonal som vägrar köra en flyktingpojke som hoppat från ett fönster, en busschaufför som delar in passagerare efter etnicitet, en kvinna som beställer "svenska förare" till taxin. Och så ministern själv med "de goda blonda och blåögda".
Det allra mest obehagliga är dock att denna trend är internationell, eller i alla fall europeisk. Och det är ingen tillfällighet att man kommer att tänka på 30-talet när man ser utvecklingen i samhället, både det europeiska och det svenska. Ökande klyftor, enorm arbetslöshet och raserade trygghetssystem. Det är i sådan miljö fascismen trivs. Och den är på marsch nu.
Är vi tillräckligt beredda att bekämpa den? Känner tillräckligt många igen den och vet vad den kan göra med oss?