Ge amnesti åt unga afghaner

Igår dog 90 människor i ett terrorattentat i Kabul. Talibanerna och andra grupper är på frammarsch i Afghanistan sedan västerländska styrkor lämnat landet.
Det är dit vi skickar unga pojkar som aldrig ens varit där. Häromdagen tvingades ett tjugotal ursprungligen afghanska pojkar på ett chartrat plan till Kabul. Till en stad som igår upplevde ett av de värsta bombattentaten sedan krigen startade i detta krigsdrabbade land.
Det är Sverige som tvingar iväg dessa pojkar. Pojkarna är ibland inte ens födda i Afghanistan, utan kommer oftast från Iran, dit deras föräldrar flytt undan kriget i hemlandet.
De här pojkarna har påbörjat ett annat liv här i Sverige. De har gått i skolan och lärt sig en hel del svenska. Vi har alltså bekostat deras vistelse här för att sedan slänga ut dem. Det är slöseri med pengar, men framför allt med liv. Att behandla människor på detta sätt skapar bara mer hat och terror.
Om Sveriges regering inte vill känna sig som sverigedemokrater borde de utfärda en amnesti för de unga personer som kom under 2015 års flyktingvåg. Vare sig de är under eller över 18 år. Vart tog den humanistiska stormakten Sverige ville se sig som vägen?

Känner vi igen fascismen när den närmar sig?

Det är så här det börjar. Främlingsfientligheten och rasismen som smyger sig på oss utan att vi riktigt märkt det förrän vi redan är där. Och i förra veckan nådde det ministernivå.
Det som Jonas Hassen Khemiri beskrev i brevet till Beatrice Ask som en daglig upplevelse utifrån sitt perspektiv, har vi som inte drabbats inte lika tydlig koll på. Någonstans har vi kvar en bild av det solidariska, icke främlingsfientliga Sverige. Och statistiken säger också att svenskar i allmänhet fortfarande har en positiv attityd till mångfald (detta förkättrade ord).
Men andra börjar sticka upp sina trynen och vädra morgonluft. Det blir alltmer accepterat att göra främlingsfientliga uttalanden. Ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Och nu har vardagsrasismen nått nya höjder: Ambulanspersonal som vägrar köra en flyktingpojke som hoppat från ett fönster, en busschaufför som delar in passagerare efter etnicitet, en kvinna som beställer "svenska förare" till taxin. Och så ministern själv med "de goda blonda och blåögda".
Det allra mest obehagliga är dock att denna trend är internationell, eller i alla fall europeisk. Och det är ingen tillfällighet att man kommer att tänka på 30-talet när man ser utvecklingen i samhället, både det europeiska och det svenska. Ökande klyftor, enorm arbetslöshet och raserade trygghetssystem. Det är i sådan miljö fascismen trivs. Och den är på marsch nu.
Är vi tillräckligt beredda att bekämpa den? Känner tillräckligt många igen den och vet vad den kan göra med oss?