Ge amnesti åt unga afghaner

Igår dog 90 människor i ett terrorattentat i Kabul. Talibanerna och andra grupper är på frammarsch i Afghanistan sedan västerländska styrkor lämnat landet.
Det är dit vi skickar unga pojkar som aldrig ens varit där. Häromdagen tvingades ett tjugotal ursprungligen afghanska pojkar på ett chartrat plan till Kabul. Till en stad som igår upplevde ett av de värsta bombattentaten sedan krigen startade i detta krigsdrabbade land.
Det är Sverige som tvingar iväg dessa pojkar. Pojkarna är ibland inte ens födda i Afghanistan, utan kommer oftast från Iran, dit deras föräldrar flytt undan kriget i hemlandet.
De här pojkarna har påbörjat ett annat liv här i Sverige. De har gått i skolan och lärt sig en hel del svenska. Vi har alltså bekostat deras vistelse här för att sedan slänga ut dem. Det är slöseri med pengar, men framför allt med liv. Att behandla människor på detta sätt skapar bara mer hat och terror.
Om Sveriges regering inte vill känna sig som sverigedemokrater borde de utfärda en amnesti för de unga personer som kom under 2015 års flyktingvåg. Vare sig de är under eller över 18 år. Vart tog den humanistiska stormakten Sverige ville se sig som vägen?

Så här fungerar vår privatiserade välfärd

Jag talade med en funktionshindrad god vän häromdagen. Då får man verkligen veta hur vår välfärd fungerar - eller inte snarare.
Min vän behöver färdtjänst, viss hemtjänst och ibland ledsagare. Hon har 120 hemtjänstföretag att välja på bara inom sitt stadsdelsområde. Vilken brukare har möjlighet att veta något om alla dessa? Och vilken stadsdelsnämnd har möjlighet att kontrollera alla dessa? Och mycket riktigt saknas kollektivavtal, man "får inte" vara med i facket och ibland arbetas det upp till 17 timmar om dygnet.
Det finns naturligtvis inte en marknad för alla dessa företag. Men det viktiga är ju valfriheten, så skattemedel delas ändå frikostigt ut och ska företagen tjäna något måste de ju dra ner på något - personal och kvalitet förstås. Men med centerns glada uppmaning att starta eget till alla arbetslösa så gör ju många det.
När kommunen hade hand om ledsagandet fungerade det alldeles utmärkt. Men så lade man ut det på entreprenad. Och genast försämrades villkoren - för den anställda och för brukaren.
I de två timmar brukaren får per månad ska plötsligt restid räknas in. Tidigare kunde brukaren bestämma att man skulle mötas där det man ville ha ledsagning till skulle ske. Men nu måste ledsagaren komma hem till brukaren och därifrån följa med i färdtjänstbilen till förättningsstället, vilket knaprar på brukarens fastställda tid. Men ledsagaren får annars inte betalt, för de är ju timanställda med ersättning bara när de är "i tjänst".
Lika illa är det med färdtjänsten. Ersättningen är så dålig för förarna att de undviker färdtjänstkörningar, vilket leder till allt längre väntetider för brukarna och allt svårare att få en bil.
Så här kan vi fortsätta att beskriva vår privatiserade välfärd. Hur länge ska vi finna oss i detta enorma slöseri med skattemedel?