En nazist som talman

Nu sticker trynena fram ur kostymerna. Vår andre vice talman uttalar sig som en nazist. "Det finns fem "nationer" i Sverige" säger han. "De lever i Sverige men är inte svenskar annat än till medborgarskapet".
Det var så det började i Tyskland på 20-30-talet. Vissa tillhörde inte den "ariska rasen", dvs var judar, ryssar, afrikaner, sydlänningar, för att inte tala om homosexuella och romer. Sen kom Hitler till makten och då blev det än viktigare att hålla reda på vem som var vem, så de som skilde ut sig måste bära något slags kännetecken. Idag föreslår SD att "ursprungsnationalitet" ska registreras.
Tongångarna från Nazityskland blir m a o allt tydligare. Det börjar bli dags att stämma i bäcken innan det är försent.
Man kan börja med att se till att Björn Söder inte får hålla talmansklubban mer fram till valet. Och eftersom praxis inte är så viktigt för SD, så behöver de ju inte heller få någon talmanspost, vilken storlek partiet än får.

Känner vi igen fascismen när den närmar sig?

Det är så här det börjar. Främlingsfientligheten och rasismen som smyger sig på oss utan att vi riktigt märkt det förrän vi redan är där. Och i förra veckan nådde det ministernivå.
Det som Jonas Hassen Khemiri beskrev i brevet till Beatrice Ask som en daglig upplevelse utifrån sitt perspektiv, har vi som inte drabbats inte lika tydlig koll på. Någonstans har vi kvar en bild av det solidariska, icke främlingsfientliga Sverige. Och statistiken säger också att svenskar i allmänhet fortfarande har en positiv attityd till mångfald (detta förkättrade ord).
Men andra börjar sticka upp sina trynen och vädra morgonluft. Det blir alltmer accepterat att göra främlingsfientliga uttalanden. Ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Och nu har vardagsrasismen nått nya höjder: Ambulanspersonal som vägrar köra en flyktingpojke som hoppat från ett fönster, en busschaufför som delar in passagerare efter etnicitet, en kvinna som beställer "svenska förare" till taxin. Och så ministern själv med "de goda blonda och blåögda".
Det allra mest obehagliga är dock att denna trend är internationell, eller i alla fall europeisk. Och det är ingen tillfällighet att man kommer att tänka på 30-talet när man ser utvecklingen i samhället, både det europeiska och det svenska. Ökande klyftor, enorm arbetslöshet och raserade trygghetssystem. Det är i sådan miljö fascismen trivs. Och den är på marsch nu.
Är vi tillräckligt beredda att bekämpa den? Känner tillräckligt många igen den och vet vad den kan göra med oss?