Det är dags för arbetstidsförkortning

Tiden är kommen för en arbetstidsförkortning. Allt talar för detta. Forskningsresultat visar att vi idag inte orkar med både ett intensivt arbetsliv och ett krävande hemliv. Det ger allt fler personer med utmattningssyndrom.
På den andra sidan finns de som inte alls har något arbete. Det skapar också ohälsa och en utslagning i samhället som t ex kan bidra till det vi ser i Husby m fl segregerade förorter.
Vinsten med en sådan arbetstidsförkortning skulle ge fler jobb, större skatteintäkter, bättre hälsa och färre i social utslagning.
Det som hela tiden är kruxet är kostnaden för arbetsgivarna. Men det kan ju inte vara helt omöjligt att skapa ett avgiftssystem som inte hindrar arbetsgivare från att anställa. Samhällsvinsterna för fler i jobb är så uppenbara.
Vänsterpartiet har sex timmars arbetsdag i sitt partiprogram och nyss blev miljöpartiets styrelse överkörda av sin kongress och som nu kompromissat sig fram till ett förslag på sju timmar (något att börja med i alla fall). Stora delar av socialdemokraterna är också intresserade av denna reform, så kan man bara lösa frågan om anställningskostnad så borde det inte vara några problem.
Att få alliansen att tänka i dessa banor är väl helt uteslutet så det kanske bör vara de stora fackliga organisationerna som arbetar fram ett förslag (gärna med arbetsgivarna om det går), som kan presenteras lagom till valet. Det är bara att sätta igång!

Centern i 1912 års dräkt

Ledarredaktionerna har inte ord nog att beskriva de stora partiernas otydlighet, om socialdemokraterna i Aftonbladet och moderaterna i Svenskan.
Ett parti har dock verkligen tagit bladet från munnen. Det är väl den sista desperata dödsryckningen. Centern lanserar sig nu som inte bara nyliberala utan rent libertarianskt, som AB skriver.
"Vår otydlighet är den främsta orsaken till att väljarna bestraffar oss i val och opinionsmätningar. Det är inte väljarna det är fel på utan oss. Därför måste vi återigen börja prata värderingar och idéer. För när värderingarna är tydliga blir också sakpolitiken logisk och begriplig för väljarna, oavsett om de håller med eller inte. Det är otydligheten som är det största hotet mot ett parti, inte förmågan att vara tydlig och väcka känslor." skriver centerpartisten Per Ankersjö i Svenskan.
Han menar att centern är mest känd för sitt motstånd mot kärnkraft på 70-talet. "Hur många andra partier förknippas med och får i dag försvara ställningstaganden som är 35 år gamla?" frågar han sig. (Ja, fråga någon vänsterpartist).
Desto märkligare blir det uttalandet när han längre ner i artikeln skriver: "När gruppen i dag lägger fram förslag till nytt partiprogram för Centerpartiet tar vi fasta på de värderingar som genomsyrade partiets första program 1912."
Han har inte ens förstått att centerns framgångar på 70-talet byggde just på motståndet mot kärnkraft. När Fälldin ändå dagtingade med sitt samvete och laddade nya reaktorer sjönk trovärdigheten och intresset mer och mer.
Så nu blir centern tydliga med sin libertarianska linje. "Tanken om varje persons okränkbara rätt att få bestämma själv över sitt liv och en instinktiv misstänksamhet mot centralmaktens begär att inskränka denna rätt. " är kontentan. Mitt Romney kunde inte ha sagt det bättre.
Aftonbladet sammanfattar så här: "Ett exempel är familjepolitiken:

"Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar."
Konkret vill man alltså införa månggifte och ta bort den laglott som gör att barn har rätt att ärva hälften av sina föräldrars egendom.
Centerpartiet öppnar även för att ta bort skolplikten, avskaffa anställningsskyddet, införa fri invandring och för att Sverige och EU ska styras federalt. Som USA."
Ankersjö eftersträvar debatt. Det gäller att bli lika extrema som SD, det parti som omtalats mest av alla under hösten och därför rusar uppåt i opinionsmätningarna.
Lycka till, säger jag.

En svensk framtidsvision?

Det är svårt att befinna sig någon annanstans än i USA just nu, åtminstone mentalt. USA-valet följs lika intensivt som en svensk valrörelse.
Själv befinner jag mig på resa i ojämlikhetens land genom Kent Wernes bok "Amerikansk höst". Han besöker spökstäder som Detroit där människor får gå från hus och hem pga överbelånade hus. Han är i New Orleans och ser att efter förödelsen av stormen Katrina, byggs nu ett nytt samhälle upp. Där de fattiga som tvingades lämna staden för att de förstås var de mest utsatta under orkanen, inte kan återvända för de nya husen är inte för dem.
Föraktet för fattigdom genomsyrar det amerikanska samhället och det är alltid den fattiga själv som är orsaken till sin fattigdom. USA har flest fattiga och störst inkomstklyftor av alla demokratiska länder (men det finns stora luckor i amerikansk demokrati). Och fattigast är förstås de svarta, för rasismen frodas i ojämlikhetens spår.
Men det som slår en mest av allt är att det här är det samhälle alliansen, med moderaterna i spetsen, vill ha. Här finns arbetslinjen, kallad "workfare". Bort med bidrag, du ska arbeta! Det var Reagans idé. Tyvärr var inte Bill Clinton bättre. Med honom kom jobbskatteavdraget - Earned Income Tax Credit.
Och genom att riva de allmännyttiga bostäderna trodde man att man gjorde sig av med fattigdomen. Men det var ju bara de fattiga som försvann, när nya dyra bostäder byggdes (i Sverige nöjer vi oss med att privatisera). Man låter allmännyttan (public housing) förfalla, så att man sen kan riva den och låta privata bolag bygga nytt och dyrt.
Skattesänkningar är huvudsaken och de få skyddsnät som finns urholkas alltmer.
Låter det här bekant? Det känns som att läsa moderaternas partiprogram. För alla som vill veta varifrån moderaterna fått sitt tankegods och vart Sverige är på väg bör läsa den här boken.

Arkelsten kunde inte tala trovärdigt nyspråk

Det är märkligt hur ett helt partis magplask bara hänvisas till en person. Sofia Arkelsten får klä skott för moderaternas partiprogram, som naturligtvis måste ha varit godkänt från högsta ort. I detta program framgick att moderaterna anser att de t ex alltid varit för rösträtt, mot apartheid etc. Historierevision värdigt vilken sovjetledare som helst.
Sedan skickar man fram Sofia Arkelsten att prata om detta. Hon kanske var den enda som trodde det var sant. Och det är klart, resultatet kunde ju bara bli katastrof. Åtminstone för henne. Men det kanske vore klokt att fortsätta granska själva programmet och ställa dess upphovsmän till svars. Programmet luktar Schlingman lång väg och är naturligtvis sanktionerat av partiledaren.
Bättre än att byta partisekreterare vore kanske att byta partiprogram.

När ska Reinfeldt tala klarspråk?

Hur länge ska vi behöva höra tjatet om kommunismen så fort vänsterpartiet kommer på tal? Det enda det signalerar i dagsläget är bristen på realpolitiska argument.
De två senaste exemplen är Claes Arvidssons ledare i SvD och Carin Hübinettes märkliga frågor till Jonas Sjöstedt i måndagens "Hübinette".
Arvidsson försöker bunta ihop Sjöstedt med Lars Ohly, som dessvärre gjorde misstaget att kalla sig kommunist och därför var rökt i de flesta sammanhang, hur bra debattör han än var. Och sen irrar han runt om Ka Enebergs bok om kommunismens historia i Sverige.
Men att Svenskans ledarskribenter kramar kommunismen som ett tryggt gosedjur att ta till när dagens vänsterledare öppnar munnen är inget att förvånas över. Mer deprimerande är att Hübinette inte hade annat än den skåpmaten att komma med. Sjöstedt har ju varit EU-parlamentariker, t ex, och skrivit en deckare på det temat. Kunde varit kul att höra mer om.
Framför allt skulle det vara kul att höra någon journalist i en sådan här pratshow ställa frågan till Fredrik Reinfeldt varför han skrivit om högerns historia i moderaternas partiprogram. Den är ju minst lika smutsig som kommunisternas.