När ska Reinfeldt tala klarspråk?

Hur länge ska vi behöva höra tjatet om kommunismen så fort vänsterpartiet kommer på tal? Det enda det signalerar i dagsläget är bristen på realpolitiska argument.
De två senaste exemplen är Claes Arvidssons ledare i SvD och Carin Hübinettes märkliga frågor till Jonas Sjöstedt i måndagens "Hübinette".
Arvidsson försöker bunta ihop Sjöstedt med Lars Ohly, som dessvärre gjorde misstaget att kalla sig kommunist och därför var rökt i de flesta sammanhang, hur bra debattör han än var. Och sen irrar han runt om Ka Enebergs bok om kommunismens historia i Sverige.
Men att Svenskans ledarskribenter kramar kommunismen som ett tryggt gosedjur att ta till när dagens vänsterledare öppnar munnen är inget att förvånas över. Mer deprimerande är att Hübinette inte hade annat än den skåpmaten att komma med. Sjöstedt har ju varit EU-parlamentariker, t ex, och skrivit en deckare på det temat. Kunde varit kul att höra mer om.
Framför allt skulle det vara kul att höra någon journalist i en sådan här pratshow ställa frågan till Fredrik Reinfeldt varför han skrivit om högerns historia i moderaternas partiprogram. Den är ju minst lika smutsig som kommunisternas.

Bodströms bok - surkarts bekännelser?

Lena Mellins politiska omdöme verkar helt ha gått i stå. I sin krönika skriver hon att Tomas Bodström borde blivit partiledare för han har driv och vill ju något, enligt henne.
Ja, t ex vill han att jantelagen ska utrotas. Och att partiet ska byta namn. Skatten ska inte höjas, privatiseringar är bra, i övrigt gäller s k traditionella värderingar inom socialdemokratin. Jaha och? Vilken sosse kan inte instämma i olika delar av detta, det gör ju t ex Håkan Juholt.
Lustigt nog drar Martin Aagård, som recenserar Bodströms bok, precis motsatt slutsats. Han ser en velpelle som inte verkar ha någon som helst ideologisk övertygelse, utan plockar lite ytligt här och där.
En slutsats man kan dra är i alla fall att Bodström vill sälja sin bok. Behållningen i de böcker han tidigare skrivit, i deckargenren, är ju att han har en viss humor. Om man ska tro skriverierna om den nya boken verkar den mera vara en surkarts bekännelser. Men det kanske görs på ett kul sätt.