Nya Moderaterna är tillbaka

Moderaterna hoppas på en nystart med Ulf Kristersson som partiledare. Men någon mer gammal skåpmat efter att M presenterat sin skuggbudget är det svårt att finna. Allt låter som gamla dvs Nya Moderaterna. Kristersson låter precis som när han sjukförsäkringsminister. De som jobbar ska belönas med skattesänkningar, de som är sjuka och arbetslösa ska ha minsta möjliga bidrag. Det låter mycket bekant.
Kommer svenska folket att åter köpa detta budskap, när Reinfeldt- och Borgeffekten nu lämnat moderaterna? Vi vet ju resultatet. Försäkringskassan, som redan jagar sjuka, ska göra det ännu mer.
Det är förskräckande att höra politiker i hela borgerligheten stå och prata om att de som redan har det tuffast i vårt högkostnadssamhälle, dessutom ska ha lägre löner. Många, som inte har kollektivavtal, har redan extremt låga löner och det enda som sker är att de behöver bidrag för att klara sig. Men det ska de inte helst inte ha enligt M. Som också, tillsammans med övrig borgerlighet, vill ha marknadshyror.
Tanken är kanske att alla de som får de stora skattesänkningarna ska ha råd att betala för alla bidrag som de minst bemedlade behöver för att överleva. Eller hur har ni tänkt?

Svenskt Näringsliv vid förra sekelskiftet

Så sorgligt att Svenskt Näringsliv har en ordförande från förrförra seklet. Inte underligt att svenskt näringsliv i mångt och mycket står och stampar när ordföranden, Jens Spendrup, bara har gammal skåpmat att komma med, inte minst när det gäller synen på kvinnor.
Svenskt näringsliv vågar inte satsa på innovationer. De förväntar sig statligt stöd i alla sammanhang där något nytt ska till. Riskkapitalisterna håvar in skattemiljoner från skattebetalarna i välfärdsföretag av varierande kvalitet, men betalar knappt någon skatt själva. Det blir till slut till ormen som äter upp sig själv.
Kvinnor är ofta beredda till mer uppoffringar. Jag säger inte att alla kvinnor är det, men det är ingen tillfällighet att fler kvinnor är aktiva i ideella föreningar för att de vill arbeta för något de tror på. Det borde gälla även i företagsvärlden. Men när män som Jens Spendrup, som bara förvaltar sitt arv utan att ha lyft ett finger för att skapa något från början, har huvuddelen av makten i företagens styrelser är det kvartalsrapporten som gäller, snarare än nytänkandet.
Kanske skulle det bli annorlunda med fler kvinnor i styrelserummen och på direktörsstolarna. Varför inte pröva?

När ska Reinfeldt tala klarspråk?

Hur länge ska vi behöva höra tjatet om kommunismen så fort vänsterpartiet kommer på tal? Det enda det signalerar i dagsläget är bristen på realpolitiska argument.
De två senaste exemplen är Claes Arvidssons ledare i SvD och Carin Hübinettes märkliga frågor till Jonas Sjöstedt i måndagens "Hübinette".
Arvidsson försöker bunta ihop Sjöstedt med Lars Ohly, som dessvärre gjorde misstaget att kalla sig kommunist och därför var rökt i de flesta sammanhang, hur bra debattör han än var. Och sen irrar han runt om Ka Enebergs bok om kommunismens historia i Sverige.
Men att Svenskans ledarskribenter kramar kommunismen som ett tryggt gosedjur att ta till när dagens vänsterledare öppnar munnen är inget att förvånas över. Mer deprimerande är att Hübinette inte hade annat än den skåpmaten att komma med. Sjöstedt har ju varit EU-parlamentariker, t ex, och skrivit en deckare på det temat. Kunde varit kul att höra mer om.
Framför allt skulle det vara kul att höra någon journalist i en sådan här pratshow ställa frågan till Fredrik Reinfeldt varför han skrivit om högerns historia i moderaternas partiprogram. Den är ju minst lika smutsig som kommunisternas.