Sluta rationalisera bort jobb

Arbetslöshetsmålet om EUs lägsta arbetslöshet 2020, kommer inte att nås enligt många bedömare. Framför allt oroar den stora invandrar- och ungdomsarbetslösheten.
Politikerna ropar högljutt om enkla jobb och lägre löner (utom till poliser och lärare). Ändå fortsätter företag, myndigheter och institutioner att rationalisera. De s k enkla jobben blir allt färre.
Läste idag att försök ska göras med förarlösa bussar i vissa områden. Låter rent vansinnigt ur flera säkerhetsaspekter, men bortsett från det: vad är poängen? Minska kostnader förstås.
Men de kostnaderna får vi ju alla vara med och betala i form av ökad arbetslöshet och högre sjuktal för både fysisk (för få anställda sliter ut människor) och psykisk (stress över att inte få jobb bl a) ohälsa.
Konduktörerna på Tvärbanan försvann just och i affärerna försöker man få kunderna att använda självscanning för att minska antalet kassabiträden. I en situation med allt färre jobb, skapas också en marknad för oseriösa arbetsgivare som anställer folk utan kontrakt med löner under miniminivå.
Det borde ligga i politikernas intressen att åtminstone inte inom stat och kommun rationalisera sig intill benen. Den kostnaden är i längden tyngre att bära än att behålla vissa typer av jobb så att människor kan försörja sig och betala skatt. I slutändan får vi annars fler än romerna som tigger på våra gator.

Dags att ta konflikt för bättre arbetsvillkor

En ledare i Aftonbladet tar idag upp piloters villkor i ett antal ökända flygbolag som Ryanair, Norwegian och Direktflyg.
Piloterna har kontrakt som är fullkomligt främmande för svensk arbetsmarknad. Eller snarare var. För det är inte bara i flygbranschen som arbetsvillkoren försämras dagligen för dem som lyckas få jobb.
I den höga arbetslöshetens tecken tycker arbetsgivarna att de anställda ska vara tacksamma över att överhuvudtaget vara på arbetsplatsen. Där kan de förnedras, godtyckligt avskedas för struntsaker, inte minst om de vill vara med i facket.
Detta gäller framför allt arbetsplatser som anställer ungdomar eller som tar in arbetskraft från utlandet.
Men också i stora välkända företag och myndigheter blir arbetsklimatet allt hårdare. Framför allt när det gäller den psykiska ohälsan. I stressade lägen blir folk irriterade och irriterade människor låter ofta sin irritation gå ut över andra. Det gäller inte minst chefer. Det är svårt att "gå till chefen" och klaga när det är chefen som mobbar.
Den individuella lönesättningen som förekommer på alltfler arbetsplatser ger också utrymme för godtycke och mobbing. Borta är idén om lika lön för lika arbete. En chef har numera oinskränkt makt att haussa eller dissa individer i s k lönesättande samtal, vars kvalitet är högst varierande.
Det är dags för de fackliga organisationerna att börja sätta hårt mot hårt. Om konflikt är det som krävs är det dags att ta konflikt. Arbetsmarknaden är en djungel idag.

Det är dags för arbetstidsförkortning

Tiden är kommen för en arbetstidsförkortning. Allt talar för detta. Forskningsresultat visar att vi idag inte orkar med både ett intensivt arbetsliv och ett krävande hemliv. Det ger allt fler personer med utmattningssyndrom.
På den andra sidan finns de som inte alls har något arbete. Det skapar också ohälsa och en utslagning i samhället som t ex kan bidra till det vi ser i Husby m fl segregerade förorter.
Vinsten med en sådan arbetstidsförkortning skulle ge fler jobb, större skatteintäkter, bättre hälsa och färre i social utslagning.
Det som hela tiden är kruxet är kostnaden för arbetsgivarna. Men det kan ju inte vara helt omöjligt att skapa ett avgiftssystem som inte hindrar arbetsgivare från att anställa. Samhällsvinsterna för fler i jobb är så uppenbara.
Vänsterpartiet har sex timmars arbetsdag i sitt partiprogram och nyss blev miljöpartiets styrelse överkörda av sin kongress och som nu kompromissat sig fram till ett förslag på sju timmar (något att börja med i alla fall). Stora delar av socialdemokraterna är också intresserade av denna reform, så kan man bara lösa frågan om anställningskostnad så borde det inte vara några problem.
Att få alliansen att tänka i dessa banor är väl helt uteslutet så det kanske bör vara de stora fackliga organisationerna som arbetar fram ett förslag (gärna med arbetsgivarna om det går), som kan presenteras lagom till valet. Det är bara att sätta igång!