Carl Bildt räddar Arkelsten

Nu har Sofia Arkelsten blivit ny ordförande i utrikesutskottet. Det är ju som hittat för en person som försökt slå i folk att moderaterna kämpade mot apartheid. Men hon kanske trode på det också.
Det är väldigt fräckt att sätta en helt oerfaren person på en sådan här post. Det blir ju också märkligt för övriga ledamöter i utskottet, vilket både Urban Ahlin (s) och Bodil Ceballos (mp) gett uttryck för.
Men sedan spelar det kanske ingen roll, det är ju ändå Carl Bildt som styr allting, det märker jag eftersom de borgerliga ledamöterna som är missnöjda blir allt fler. Det konstaterar Urban Ahlin och det blir väl Arkelstens räddning. Hon kan alltid luta sig mot HSA, Han som vet allt.

Arkelsten kunde inte tala trovärdigt nyspråk

Det är märkligt hur ett helt partis magplask bara hänvisas till en person. Sofia Arkelsten får klä skott för moderaternas partiprogram, som naturligtvis måste ha varit godkänt från högsta ort. I detta program framgick att moderaterna anser att de t ex alltid varit för rösträtt, mot apartheid etc. Historierevision värdigt vilken sovjetledare som helst.
Sedan skickar man fram Sofia Arkelsten att prata om detta. Hon kanske var den enda som trodde det var sant. Och det är klart, resultatet kunde ju bara bli katastrof. Åtminstone för henne. Men det kanske vore klokt att fortsätta granska själva programmet och ställa dess upphovsmän till svars. Programmet luktar Schlingman lång väg och är naturligtvis sanktionerat av partiledaren.
Bättre än att byta partisekreterare vore kanske att byta partiprogram.

Längtan efter Juholt

Det finns många politiska frågor att skriva om. Ändå dyker Håkan Juholt titt som tätt upp i olika krönikor och analyser. Medierna saknar verkligen Håkan och Björn Wiman i DN menar att medierna nu lider av "postdramatisk stress". Håkan Juholts uppgång och fall har varit en helt oemotståndlig historia, helt enligt den grekiska dramaturgi som Hollywood senare anammat.
Så längtan efter något lika effektfullt återkommer Håkan Juholts namn här och där hela tiden. Håkan kom tillbaka så vi får något att skriva om, ropar de i andanom.
Men det finns ju ett närliggande exempel som farit med minst lika mycket lögner och felaktigheter som Juholt. Nämligen statsministern själv.
Till skillnad från Juholt har moderaterna varit en framgångssaga och den har gillats väldigt mycket i medierna. Lusten att förstöra den storyn har helt lyst med sin frånvaro. Nyheter24 har plötsligt börjat titta på vad statsministern egentligen påstått genom åren. Medan medierna varit upptagna med att plocka isär varje socialdemokratiskt påstående, har statsministern fört svenska folket bakom ljuset i ett antal fall.
Det är skrämmande hur okritiskt media har svalt allt som Reinfeldt & co påstått. T o m att de förvanskat hela sin politiska historia gick ganska snabbt förbi och endast partisekreteraren Arkelsten fick stå till svars.
Det är mer än dags att granska statsministern. Det kan bli nog så rafflande.

En kår att skämmas för

Jag måste rikta uppmärksamheten mot en klockren krönika om journalistdrevet mot Juholt som Maria-Pia Boëthius skriver i senaste ETC.
Hon skriver bl a:
"Själva försäkrar de [journalisterna min anm]att allt gått rätt till och att Juholt har sig själv att skylla. Utifrån ser det inte klokt ut. Medan klyftorna ökat mest i Europa i Sverige, människor lider svårt av att utförsäkras och den ena skandalen efter den andra som gäller privatisering och utförsäljning pågår, de unga är arbetslösa på en nivå som är en nationell tragedi, skolor säljs på blocket, medan sjukhusen är överfulla och Sverige har färre sjukhusplatser per invånare än andra länder i Europa, förtidspensionerna fördubblats och skolkunskaperna minskat, medan vi är på väg in i en ekonomisk kris och klimathotet tilltar och bankerna uppför sig som arroganta penningpåvar, inte sänker räntor och slutar hantera kontanter och medan inget annat land låter riskkapitalister köpa upp skolor och sjukhus och göra jättevinster på skattepengar, så har den svenska journalistkåren drevat mot Håkan Juholt, oppositionsledaren, sen i mars förra året och gjort det till den politiska huvudfrågan i Sverige i tio månader.
Samtidigt får vi läsa hyllningsartiklar om alliansens ministrar som liknar det gamla Östeuropas politbyråmaterial. Det verkar röra sig om en massförträngning hos journalistkåren. I Sverige ligger nu den politiska, ekonomiska och mediala makten i samma händer – och de är inte Juholts – och då borde fria journalister granska de styrande, den ekonomiska makten och mediemakten som aldrig tidigare. Istället gör de tvärtom. De granskar sönder förlorarna och klagar på att det inte finns någon opposition. Medan oppositionen måste ägna all tid åt att hålla undan för mediedrevet."
Visst nämndes ovanstående händelser, men aldrig att de ansvariga får stå till svars. Journalisterna klarar visst inte att gå på de ansvariga inom alliansen. Filippa Reinfeldt kommer undan Serafenförsäljningen med att skylla på en kollega. Det var Arkelsten som fick stå till svars för moderaternas historieförfalskning och henne skrattade man åt, som om hon var dum i huvudet och inte förväntades veta bättre. Men programmet är självklart sanktionerat på högsta ort. Ingen går på partileledaren.
Maria-Pia Boëthius tycker journalisterna bör skämmas. Själv är jag glad att jag lämnat kåren.

Ingen förnyelse på högerns villkor

Vad man kan glädjas åt i samband med valet av Juholt och hans installationstal, är att högern börjar bli nervös. De kan inte nog understryka hur gammaldags och visionslöst talet var. Arkelsten efterlyser ordet "förnyelse". Men förnyelsen i socialdemokratin skedde på 90-talet, då marknadsliberalism var ordet på modet. Då började sossarnas kräftgång på allvar. Nu kan var och en se vart denna liberalism leder. Därför blev inte bara socialdemokrater glada när de hörde Juholts tal. Och den s k förnyelsen i moderaterna är ju bara retorisk, det har vi också kunnat konstatera. Det enda som hänt är att skatterna sänkts mer än Bo Lundgren någonsin vågat drömma om och att de skatter som finns kvar i stor utsträckning går till den lekstuga av i många fall oseriösa kapitalister den offentliga sektorn förvandlats till. Att socialdemokraterna ska stödja detta är högerns bild av socialdemokratisk förnyelse. I bästa fall sätter Juholt punkt för detta.